Krönika: AIK anno 2002
Inför årets säsong har ledare, spelare och supportrar bara en sak för ögonen: SM-guld. Men varför vann vi inte i fjol, och vad behöver vi förbättra för att lyckas i år?
Inför årets säsong har ledare, spelare och supportrar bara en sak för ögonen: SM-guld. Men varför vann vi inte ifjol, och vad behöver vi förbättra för att lyckas i år?
Detta är naturligtvis inte någon lätt fråga, och varenda supporter har antagligen sin egen högst personliga åsikt om hur ett lag ska spela, och vilka som ska spela. Jag själv, liksom många andra, tycker att stora delar av förra säsongen var helt bedrövliga spelmässigt, och när många gärna lyfter fram att vi avslutade Allsvenskan med tolv raka förlustfria matcher så glömmer man att AIK spelade dåligt i många av de matcherna, och tappade poäng mot lag man ”normalt” ska vinna mot, som IFK Norrköping hemma och Trelleborgs FF borta. I mitt tycke måste man även klara av att slå toppkonkurrenterna hemma om målsättningen är SM-guld, och då får Olle säga vad han vill, målsättningen för dagens AIK ska inte vara endast kvalificering för europeiskt cupspel, utan man ska sikta allra högst upp. De matcher jag åsyftar mot toppkonkurrenter på hemmaplan i vår förlustfria svit är givetvis de mot IFK Göteborg och Helsingborgs IF, då vi bara fick två poäng med oss totalt.
Så hur tycker jag att vi ska spela nästa säsong för att klara av ovan nämnda? Jag tycker definitivt inte att AIK ska ändra spelsystem inför säsongen, det tar ett tag innan alla spelare vet hur de ska agera i olika situationer på plan när man inför ett nytt sätt att spela fotboll, som Olle har gjort. Nu har det gått ett år och förhoppningsvis kan spelarna sina respektive roller på planen bättre nu, vilket borde få som följd att spelet flyter på bättre. Även om jag just varnat för att man inte ska stirra sig blind på den rad av förlustfria matcher man har, så var det ändå klart bättre än i början av säsongen, och om laget fortsätter utvecklas åt rätt håll så får andra lag svårt att mäta sig med oss i år.
En sak jag vill anmärka på är dock kantspelet. När Olle tog över AIK fick ”hela Sverige” veta att nästa år kommer AIK spela ett rakt 4-4-2system med utpräglat kantspel, enligt den modell Olle hade använt sig av i IFK Norrköping. Detta så omtalade kantspel som i förväg bådade så gott, blev istället något av en besvikelse. I början av året såg man ingen större skillnad mot året innan vad det gäller kantspringarna, och då Olle använde sig av Tjerna, Adde och Thylle på kanterna undrade man ju hur karln tänkte. Visserligen var vi skadedrabbade inledningsvis, men att Olle konsekvent vägrade att använda sig av både Touma och Rubarth på samma gång när båda var tillgängliga till fördel för någon av tidigare nämnda, överensstämde inte med Olles uttalade fotbollsfilosofi.
Om man nu vill ta sig runt på kanterna, och få inspel mot mitten, så tycker åtminstone jag att Touma och Rubbe är ganska väl lämpade för den uppgiften, till skillnad från Tjerna och Thylle. Nu tillhör jag visserligen en av dem som inte tycker att Thylle bidrog med särskilt mycket var han än spelade på plan, men det är en annan fråga. Adde var visserligen rätt duktig i de matcher han förpassades till högerkanten, men jag tror att Touma hade kunna prestera minst lika bra, och då Adde helst spelar anfallare borde detta ha varit en bättre lösning. Jag tycker att Adde borde vara helt given på topp om nu inte halva mittfältsbesättningen skulle saknas.
Just detta, spelaromsättningen på de båda kanterna, kan i viss mån ha bidragit till bristen på kantspel, men jag tror även att Olle inte har lyckats sätta teori i praktik. Han har ju som bekant ett rykte om sig att inte vara någon större pedagog…Nu när Touma saknas tror jag tyvärr att omsättningen på kantspelare kommer vara minst lika stor i år, och min oro för just detta stärktes efter att ha sett FanTV-klippet med Olle efter förmiddagsträningen 10/1, där han säger att just detta kan bli fallet. Nu ska väl inte jag döma ut Tamandi som ytter redan, men det är klart att det känns oroväckande likt fallet Thylander. För att åtgärda just detta problem, så att det kan bli något som kan likna kontinuitet i startelvan, anser jag att antingen en vänsterback (Gary) eller en högermittfältare behövs till nästa säsong. Då jag tror att det är troligare att Gary flyttar hem när kontraktet går ut än att vi slänger ut massa pengar på en ny spelare, så kan jag mycket väl tänka mig att Tamandi blir högerback och Kula därmed tar steget upp på mittfältet. Nu säger jag inte att detta är det bästa alternativet, men det är mycket tänkbart. Ett annat alternativ är att Ishi återigen får ta klivet ut på högerkanten och att Åslund spelar tillsammans med Samuelsson i mitten.
Nästa år vill jag att Olles visioner om ett bra fungerande kantspel ska slå väl ut, och att våra kantspelare vågar utmana sina gubbar och tar sig runt på kanterna för att sedan slå in bollen i straffområdet. Detta fungerade mycket bra i sista derbyt mot Hammarby, där vi gjorde två mål omgående. Men det är minst lika viktigt att mittmittfältarna sedan fyller på och kommer i en andravåg, så att de kan ta hand om eventuella undanrensade bollar och returer. Mycket hänger på att Samuelsson håller en hög nivå i defensiven, så att Ishizaki eller Åslund ges tid och utrymme att göra det de är bäst på, och fördela bollarna till våra kantspelare, eller slå bollar i djupet till någon av våra forwards.
Dessutom tycker jag att det var för stillastående stora delar av förra säsongen, och att detta är något som måste rättas till. Våga ta offensiva löpningar! Det blir oerhört mycket svårare för motståndarlagen att försvara sig mot ett rörligt anfallsspel, och något så enkelt som att en kille springer i djupled kan röra till ordentligt i motståndarnas försvar, även om man inte spelar bollen till den killen. Naturligtvis är det inte bra om hela mittfältet tjurrusar samtidigt, och framförallt skulle spelarna ta slut rätt snabbt. Men om man disponerar löpningarna inom laget på rätt sätt så kan man lätt göra dessa löpningar utan att riskera att köra slut på en spelare, eller att öppna upp sig helt för kontringar. Detta fungerar naturligtvis inte alltid, men ibland kan det luckra upp motståndarlagets försvar, och då har man flera alternativ: distansskott, djupledspassning mm.
AIK anno 2002 har alla förutsättningar att lyckas bättre än ifjol, mot Lennart Johanssons pokal!
