Lundqvists krönika
Reflektioner från gårdagens match på Stadshagen.
Efter en lång och seg vinter var det då äntligen dags att få se AIK´s fotbollslag matcha igen. Omständigheterna kunde dock varit bättre och det var med huvudet fullt av frågor jag begav mig till Stadshagen denna soliga men mycket blåsiga dag. När jag klev in genom grinden till idrottsplatsen hade det gått exakt tjugofyra timmar sedan jag nåtts av nyheten att Olle Nordin blivit sjukskriven och AIK stod utan huvudtränare. Eller gör de det egentligen? Har Peter Larsson tagit över huvudansvaret? Ska en vikarie införskaffas och blir denne i så fall huvudtränare eller assisterande år Peter? Trots att jag läst allt jag kommit över om saken det senaste dygnet hade jag inte blivit klok på hur det förhöll sig.
Dessa frågor ledde naturligtvis fram till själva huvudfrågan. Hur har allt det här påverkat laget? Med allt detta i huvudet ställde jag mig på läktaren och inväntade vad jag hoppades skulle bli i alla fall någorlunda positiva svar. Nu fick jag inte vad jag hade önskat. Istället späddes min oro på över hur det egentligen stod till i AIK. Så här timmarna efter matchen sitter jag och försöker sortera intrycken och kommer bara fram till följande:
AIK uppträder som ett lag i desperation. Visserligen blev det till slut vinst över Café Opera men det var med nöd och näppe. Cafét är säkert ett bra lag som kan komma att slåss i toppen av superettan så det är fel att kräva att AIK ska köra över dem och vinna med tre – fyramåls marginal. Några sådana krav har jag inte heller. Nu vann ju laget med 4-3 så vad gnäller jag för? Jo, jag tycker att en uddamålsvinst hade varit helt ok ifall det blivit 1-0 och sett stabilt och solitt ut. 4-3 däremot och en obehaglig känsla av att det är på tok för lätt att göra mål på AIK. Café Opera fick alltför ofta ganska lättvindigt komma till avslut.
Inte heller anfallsspelet såg förtroendeingivande ut. Det saknades riktlinjer och alltför mycket såg ut att ske på måfå. Passningar slogs bort på löpande band och ingen tyckes kunna hålla i dirigentpinnen på mittfältet. De centrala mittfältarna – Svante Samuelsson och Martin Åslund – hade påfallande svårt att få ut vettiga bollar till yttrarna, inte heller hittade de anfallarna med några öppnande passningar. Detta ledde till att Mats Rubarth och framför allt Stefan Ishizaki allt som oftast sökte sig långt in i banan jakt på bollkontakt. Ishi såg minst sagt frustrerad ut på sin kant. Martin Åslund i rollen som motor på mittfältet måste åter ifrågasättas. Martin är inte mannen som snabbt och distinkt kan sätta fart på AIK´s anfallsspel.
Då tycker jag att det vore betydligt bättre att i Alms frånvaro spela Martin som forward. Han skulle förhoppningsvis göra bättre ifrån sig som targetplayer och med sin styrka kunna röja lite väg för Andreas Andersson. Särskilt som Adde skulle behöva ett annat komplement än Långås som än en gång såg allt för enkelspårig och lättläst ut. Sanningen är den att Hochen skapade mer oreda i Caféförsvaret under sina c:a 15 minuter än vad Långås gjorde under de c:a 75 som han spelade. När Hoch byttes in såg han i alla fall ut att vilja.
På tal om byten så skulle jag önska att Peter Larsson gjort åtminstone ett byte till. Nu blev det bara ett byte vilket känns lite särskilt när det handlade om en träningsmatch. Snart börjar allsvenskan och när spelet haltar som det gjorde mot Cafét så hade det varit vettigt att ge fler av ersättarna chansen. Nu kändes coachningen lite passiv.
Visst, vi både hoppas och tror att AIK kan bättre än så här. Det fanns faktiskt en del som såg lite positivt ut också. Luke Casserly skötte sig rätt bra på sin vänsterbacksplats. Då väldigt stor del av AIK´s anfall byggdes på vänsterkanten fick Luke rätt ofta i stort sett agera play-maker. Nyförvärvet Tamandi visade att han kan bli en tillgång i backlinjen. Svante Samuelsson kan säkert betydligt bättre än hanvisade och honom kommer AIK säkert att ha stor nytta av. Mats Rubarth glimtade till bitvis med sin fina teknik och Andrae Andersson visade att han har kvar drivet i steget och att han är väldigt svår att komma åt med justa medel.
Nå, det är ändå långt ifrån tillfredställande och milsvitt avstånd till guldformen. Mitt tidigare antagande om att AIK är längst ifrån guldspelet av de presumtiva topplagen kvarstår än så länge. Nu måste helt enkelt lägret i Italien leda till att det skapas harmoni i laget, linjerna i anfallsspelet återfinns och att försvaret blir bättre organiserat. Ifall sedan läkning och rehabilitering av herrar Alm, Tjernström och Corneliusson går fort och bra så kanske vi kan se en gnutta ljus i andra änden av tunneln.
