Kulturkrocken
"De timslånga analyserna efter varje match förvandlades till patetiska tillställningar som spelarna genomled likt en uttråkad niondeklass på fredag eftermiddag."
Utdrag ur »Kulturkrocken«, av STEPHAN MENDEL-ENK.
Offside 1/2002.
Samtidigt som AIK:s ledning visade upp Olle Nordin för pressen visade de den kravspecifikation de hade använt när de letat efter tränare.
En av de fyra punkterna var att det skulle vara en ledare med skandinavisk karaktär.
De hade inte varit tydligare om de så hade skrivit »Inte Stuart Baxter« med röd penna över hela overhead-arket.
AIK-ledningen var dödstrött på Baxters engelska manager-stil och ville nu ha en mer foglig svensk typ vars ambitioner i klubben stannade på fotbollsplanen. Det hade antagligen inte spelat någon roll om Roy Hodgson, Kevin Keegan eller självaste Sir Alex Fucking Ferguson traskat upp till kansliet på Råsunda i oktober 2000. Som britter skulle de ansetts ha för mycket Baxter över sig för att bli erbjudna jobb.
Du kan viska ordet kontinuitet till vilken allsvensk klubbledare som helst, vilken tid på dygnet som helst och han kommer att springa Delsjön, Lagan eller Pildammsparken runt i vilda glädjetjut. Det är samma sorts tränare, samma sorts spelsystem, genomgående spelfilosofier och röda trådar som ska göra skillnaden mellan en tillvaro i Allsvenskans mittenklabb och att »regelbundet komma ut i Europa«.
Och AIK?
AIK vinner SM-guld, Svenska Cupen och kvalificerar sig till Champions League under Stuart Baxter och gör sedan allt för att sopa igen varenda spår han lämnat, bara för att han haft för stora maktanspråk.
Det låter som idioti, som en lynnig ledning som hellre har full kontroll än bygger ett vinnande lag.
Detta är det Baxtervänliga sättet att se på saken. Det finns fler.
AIK:s presschef Magnus Wilandh gjorde sitt bästa, men var ändå inte till mycket hjälp för de utsända reportrarna.
– Jag vet inte, fick han säga gång på gång. Det där ska du egentligen fråga Stuart om.
Men vart har han tagit vägen då?
– Han fick… eh… förhinder.
Den årliga upptaktsträffen inför Allsvenskan hölls år 2000 på en Finlandsfärja vid Siljaterminalen i Stockholm. Samtliga allsvenska tränare gick upp på ett podium där Fredrik Belfrage frågade ut dem om målsättningar och förväntningar inför den kommande säsongen. Efter den offentliga frågestunden åkte färjan iväg mot Finland medan journalisterna fick gå runt bland tränarna för enskilda samtal.
Men vid det laget hade ett magvirus som sedan flera veckor vandrat runt i AIK-truppen börjat kräva allt mer av Stuart Baxters uppmärksamhet. Han kastade sig av färjan bara minuter innan den gick från land.
Anekdoten är en av få från Stuart Baxters sista år i AIK som spelarna gillar att berätta.
De flesta övriga göms bakom den svårpratade rubriken konflikter.
– Man kan säga så här, efter Stuart ville vi ha harmoni på Karlberg, säger Sanny Åslund, VD för AIK Fotboll, när jag träffar honom i en av Hötorgsskraporna.
Ett bråk mellan Baxter och Pontus Kåmark nådde offentligheten, flera andra under 2000 blev aldrig kända. Konflikter med Christer Mattiasson, med Hasse Bergh – genom hela säsongen vilade en tryckt och infekterad stämning över truppen.
– Det var en omöjlig miljö att jobba i, säger mittfältaren Martin Åslund. Det fanns aldrig någon lugn och ro att utvecklas som fotbollsspelare.
De timslånga analyserna efter varje match förvandlades till patetiska tillställningar som spelarna genomled likt en uttråkad niondeklass på fredag eftermiddag.
– För Stuart fanns det bara fotboll. När han kom till träningen efter helgen hade han sett sju matcher och han trodde alla fungerade på samma sätt. Han insåg inte att vi andra behövde ett privatliv.
Martin Åslund var den ende av AIK:s spelare som hade haft Olle Nordin som tränare före årets säsong. För honom blev kulturkrocken inte så stor, även om han tycker att det är skillnad på Nordins uppträdande i AIK jämfört med i Norrköping.
– Jag upplevde Olle som mycket grinigare i Norrköping. Där var han mer som Stuart. Väldigt hård och inte alls social överhuvudtaget. När han kom till AIK tror jag han pejlade av att det vi behövde var en mjukare stil. Många var ju rädda att säga emot. För man var van vid att bli sågad om man sa vad man tyckte.
Sanny Åslund har för det mesta hållit sig borta från A-truppen sedan han blev VD för AIK. Det beror dels på att hans son spelar där, dels på att han själv varit tränare och inte vill framstå som en petig besserwisser.
Men han har ändå en analys över vad det var som gick fel under större delen av förra året:
– Spelarna pratade inte med varandra på plan. Om de i större utsträckning tagit ansvar för andra än sig själva hade det inte dröjt så länge innan de växte ihop till en enhet.
Stuart Baxter hade lärt spelarna att han stod för tänkandet när det gällde fotboll. Olle Nordin ville att spelarna skulle tänka själva.
Resultatet blev att ingen tänkte alls.
…du har läst två sidor av ett fjorton sidor långt reportage. Läs resten i nya Offside – from 3 april i butik, eller web-beställ på Offsides hemsida på SvenskaFans.com.
