Lundqvists krönika: Att vara supporter är ingen lek
Ju närmare match man kommer desto värre blir det. Man får magsmärtor, spänningshuvudvärk och i vissa fall sömnbesvär.
Det finns folk som tror att det är kul att vara supporter. Senast häromdagen var det en kollega som uttryckte sin avund eftersom hon själv inte har förmågan att engagera sig i sådant som fotboll. Dessa människor vet inte hur lyckliga de är. Att vara supporter, då menar jag inte de där som läser sporten i DN på morgonen och glatt konstaterar att favoritlaget vunnit kvällen innan, är allt annat än en dans på rosor.
Supporterskapet kräver planeringsförmåga, hyggligt goda nerver, en förstående omgivning samt en lojalitet stark nog att ständigt förlåta en partner som alltid sviker. Partnern, ja favoritlaget alltså, kommer nämligen gång på gång att göra mig besviken. Det vet jag och det har jag lärt mig att leva med. Ibland känns det som om AIK vet att de kan behandla mig hur som helst eftersom min kärlek är reservationslös.
Att vara genuin supporter är fanimej ett heltidsjobb som man borde ha betalt för. Det är nämligen ett under att en annan arbetsgivare betalar oss lön eftersom vi har så svårt att uträtta något på våra jobb. Dagen efter match måste vi analysera, slå på datorn och läsa allt om matchen som Internet har att erbjuda, ringa kompisar och ventilera glädje eller sorg. När vi hunnit med detta är det i regel dags att gå hem för dagen.
Därefter följer i regel ett par hyggligt väl fungerade dagar innan det börjar dra ihop sig till ny match. Då blir vi genast betydligt mindre kontaktbara. Alltför ofta har folk på mitt jobb sagt ”Lyssnar du inte?” Med en oskyldig min har jag då svarat ”Jovisst”.
”Det gör du inte alls. Du verkar helt disträ. Spelar AIK snart nu igen?” När jag jobbade som vaktmästare för en miljon år sedan så fungerade det här beteendet. Det är en aning svårare idag när jag är lärare och har elever som förväntar sig min närvaro och odelade uppmärksamhet.
Ju närmare match man kommer desto värre blir det. Man får magsmärtor, spänningshuvudvärk och i vissa fall sömnbesvär. Jag känner folk som har fått sparken från jobbet p g a att de varit supportrar. Inte direkt men väl indirekt. Äktenskap har gått i kras, gamla vänner har vänt fanatiska supportrar ryggen. Listan kan göras hur lång som helst.
När det väl blir match ska man i nittio minuter kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Man ska svära, jubla, begrava huvudet i händerna för att i nästa sekund applådera. Till detta hinner man i bästa fall få en avslagen folköl och en sprucken korv.
I helgen är det derby och den hemska olustiga känslan börjar infinna sig igen. Visst, i en kombination av upphetsning, förväntan och spänning men lik förbannat gör det ont. Både här och var. Inte blir det bättre av att jag denna gång anar en stor portion oro. AIK-tifo utfärdade i söndags på ett magnifikt sett råttvarning 2002. Nu känns det på plats att utfärda, ursäkta uttrycket, apvarning.
Nå, vi ska inte måla fan på väggen innan. Våra svartgula hjältar måste dock bereda sig på att Djurgårdens mittfält kommer att sätta högsta fart och då gäller det att hänga med. Fram till matchstart får vi snällt blanda novalucol och link för att timmarna innan avspark övergå till öl. Samlas på någon pub och med darrande händer krampaktigt hålla i våra ölglas. Då brukar i alla fall min oro övergå i en viss optimism. Vi ses på lördag på någon av vattenhålen i Solna där vi kan stå ett par timmar och hoppas och hoppas och hoppas…
Finns det fortfarande någon oinvigd, obekymrad och sorglös själ som är avundsjuk?
