Lundqvists krönika: Vissa saker minns man bara
Så står då Örgryte på tur i årets allsvenska. Örgryte väcker en del minnen.
Så står då Örgryte på tur i årets allsvenska. Örgryte väcker en del minnen. Det angenämaste kommer naturligtvis från avslutningsomgången 1998 då Alexander Östlund med matchens enda mål säkrade von Rosens pokal till AIK. Det handlar om ett minne som etsat sig fast för livet.
Ett annat som jag faktiskt inte riktigt förstår varför det sitter kvar i mitt huvud är ett möte lagen emellan i Göteborg. Det var våren 1981 och AIK var nykomlingar i allsvenskan. Med två raka hemmavinster i ryggen satte jag mig på tåget för att besöka Nya Ullevi. Jag minns en oerhört lång och händelsefattig första halvlek. Det enda som hände hände på läktaren där den oskuldsfulla Göteborgspolisen placerat oss bredvid ÖIS-klacken – detta var i läktarvåldets oskyldiga barndom – vilket kanske inte var så värst begåvat. Troligen talades det inte lika mycket då som nu om högriskmatcher och även om det gjorde det så var väl detta inte att betrakta som en sådan.
Sanningen är att det var ganska lugnt även på läktaren denna majkväll. Det hettade väl till lite vid det staket som skiljde klackarna åt vilket föranledde Medel att be Gurkan och Robban ta sig fram till stängslet och bilda front. Något som ingen av dessa killar hade något emot. Under den andra halvleken började det tyvärr hända saker. På planen då alltså. När matchen var slut hade ÖIS klippt AIK med 3-1 efter ett AIK-mål av Anders Åslund.
Vi var ett gäng ganska besvikna, ilskna och till en del även uppretade gnagare som begav oss mot Göteborgs central. Några bråkigheter blev det lyckligtvis inte. Kanske berodde det på att den argaste av oss var den gamle kalenderbitaren Kjell Enström. Den annars så timide och lugne Kjell fräste argt åt alla göteborgare han mötte. På sitt välartikulerade och ännu i irritationen lågmälda sätt väste han ”Gå hem och lägg dig bondjävel” åt folk han mötte.
Vill sedan minnas att hemresan blev ett ända långt sovande vilket väl passade bra med tanke på vilket sömnpiller AIK bjudit oss på under kvällen. Hemma i Stockholm funderade jag förmodligen inte över varför jag överhuvudtaget åkt eftersom jag var så pass ung. Den funderaren hade jag definitivt tagit mig idag då jag uppnått en mer aktningsvärd ålder.
Varför kommer jag nu att tänka på det här? Tja, säg det. Vissa saker minns man bara och jag tror att det här ÖIS-minnet sitter kvar mest tack vare Kjell Enströms oväntade irritation. Jag är säker på att Kjell själv skulle kunna berätta mer utförligt om såväl den här Örgryte-machen som om andra möten mellan AIK och ÖIS, han har nämligen ett grymt minne vad beträffar AIK-matcher.
Hur som helst så är förhållandena inför morgondagens match vitt skilda från hur det var då. Då var AIK långt ifrån att nämnas bland favoriterna till SM-guldet, idag slåss journalisterna om att sätta press på AIK för att sedan kunna frossa i eventuella misslyckanden. Då kom AIK till Göteborg med två raka segrar, nu kommer vi lite stukade efter en förlust. Då hade ÖIS öppnat som det ständiga mittenlag man var, nu leder de allsvenskan utan poängförlust.
Med så olika utgångslägen så talar väl det mesta för att matchen också får en helt annan utgång. Därför påstår jag att AIK slår Örgryte med 2-1 i morgon. Kanske att Anders Åslunds brorson kan göra ett av målen. Ja, det gör han, det andra gör Svante.
Själv tänker jag inte åka till Göteborg imorgon men jag hoppas att ingen av er som åker kommer att finna någon anledning att ångra er resa.
