Inför derbyt - redux
En längre version av den tidigare införartikeln.
Det känns rätt bra nu. Jag vet att vi bara har ynka fyra poäng på fyra matcher, jag vet att vi sumpat fyra poäng efter att ha haft matcherna, jag vet att vi har torskat våra två hemmamatcher. Men det känns bra nu. Gary är klar. Återkomsten, matchen då han äntrar planen i den svarta tröjan, kommer att vara så stor. Särskilt efter en tid av många och snabba förändringar i och runt AIK. En spelare som bara varit borta i fem år kommer tillbaka till en klubb han knappt kommer att känna igen, till ett lag där han från sin tid i AIK endast minns Hoch som en liten junis. Det är illa, men det är också därför det blir stort.
Det är derbydags också. Och det är inte det klassiska derbyt mot det äckliga laget som alltid varit ett slags allvarlig utmanare. Laget som hittat en organisation i och kring fotbollen de senaste åren och tyvärr måste tas på största allvar. Laget man bara inte får torska mot för det vore så jävligt. Laget som vi slagit de två senaste matcherna trots att de varit favoriter.
Nej, det är derbyt som varit startskottet för publikökningen i allsvenskan, derbyt som vi inte kan torska. Mot laget som aldrig vunnit någonting, laget som…oups, ja just det… Helt osannolikt… Men i år ska de spela rolig fotboll. Jag vet inte vad Billy och hans kumpaner tänkte men viss fason har det blivit på kvartersklubben, fina nyförvärv och lite uppstädning i föreningen. Winsnes var en chockvärvning, han har kanske ännu inte visat det men jag har hela tiden varit övertygad om att det är årets bästa förvärv (tills igår såklart). Även om lagets stabila spel från ifjol lyst med sin frånvaro såvitt jag förstått. Det kanske är vi som ska få roligt, det är meningen att vi ska kunna skratta ännu mer åt bajen än förr? Hur nu det vore möjligt.
Kan det verkligen inte bara bli sämre? För varje seger kommer man närmare första förlusten och så vidare? Jag tror på tradition och psykologi. De spelare i Hammarby som varit med förr kommer in i ett mentalt underläge redan innan start. Våra spelare tar inte ut segern i förskott, det gör inte jag heller men jag tror verkligen att vi inte kan förlora mot det där gänget. De senaste sju har inneburit sex segrar och en oavgjord med målskillnaden 14-2.
Men de har kommit allt närmare. 0-0 på våren ifjol var en skitmatch där vi kom undan med andan i halsen. 5-2 var nära att bli 3-3 och Hammarby gav aldrig upp. Det går faktiskt inte att avfärda de grönvita lika lätt längre. Båda lagen har startat trögt poängmässigt och läckt bakåt. Hammarby lär ha visat upp bra spel i perioder, bland annat den senaste halvleken mot Malmö. Dessutom tycks Hermansson vara giftigare än någonsin efter skadan. Det är som att svära på Norra, men nog är han lite av deras motsvarighet till Alm? Skadedrabbad, efterlängtad och en betydelsefull terrier till målmaskin. De utstrålar samma självklara vinnarskalle.
Men vi har också spelare i form. Andreas Andersson har väl aldrig setts bättre i Gnaget? Han hade en period i slutet av 1999 som var mycket fin, men nu tycker till och med TV4 att han är bra. Med Slavik centralt får vi också sannolikt ett bra, smart, snabbt passningsspel. Enda frågetecknet är väl varför han bara släpps in från start i tuffa matcher som IFK och ett derby. Hoppas för Slaviks och lagets skull att det faller väl ut. Det är nu han kan visa att han håller och det vet jag att han gör om han får ut vad han kan.
De positiva tendenser jag tyckte mig se i premiären var inga tillfälligheter. Det är uppenbart att ledartrion har åtgärdat en hel del, att spelarna fått tydliga roller och att man i truppen tror på det här ledarskapet. Laget har fått en aggressiv, offensiv, tydlig spelstil och spelidé. Med vissa bieffekter, främst dessa två:
1) När AIK anfaller så gör man det inte alltid helt överlagt och bollar kan tappas bort istället för att exempelvis avslut tas. Då kommer kontringar på stora ytor mot en ensam, inte alltför snabb, Svante och en fallande backlinje. Självklart svårt att freda sig mot sådana kontringar och det är inte nödvändigtvis försvararna som är svaga om det blir mål. Det går att anfalla och spela en bra offensiv där man har bra positioner för defensiv vid bollförlust.
2) AIK kan inte stänga en match som 1998 eller 1999. De spelarna och den tätheten i spelsättet finns inte. Det finns andra sätt; Peter Larsson har pekat på ett av dem och jag tycker att han har helt rätt med tanke på hur man vill spela i övrigt. Att spela runt och hålla ett högt bolltempo men kanske inte riskera att öppna sig genom att anfalla så aktivt. Dagens lag har förmågan att göra det om man lär sig detta. Skapar man flest chanser kan man få tidiga mål och sedan lära sig att hålla boll i tempo utan att blotta sig. Jag tror att AIK är på väg att lära sig åtgärda dessa punkter.
Trots den usla poängskörden och de många insläppta målen ser jag positivt på säsongen nu. Bilden jag hade inför densamma var allt annat än ljus. Det finns något, mer än ett embryo, att polera och förfina. På Ullevi var det faktiskt två medaljlag som spelade. Så såg det ut. Besvikelsen att poängen inte kommer är en annan sak och visst är det bättre med skitspel och många poäng än sevärt utan poäng. Det är jag bland de första att skriva under på. Det är bara det att jag ser ett metodiskt kvalitetsspel som håller på att utvecklas till ett återkommande poängskördande spel. Vi har spelarna, tydligen även ledarna, att göra det. Första officiella hemmasegern för året kommer nu!
I höstas gav ett spelbolag 2,40 på Gnaget. Det var när Hif var i toppform. 2,25 på SvenskaFans.com–Betting är som hittat idag. Gör upp en budget för biljett, bidrag till TIFOt, öl och korv samt en nätt summa på seger. Sedan fixar grabbarna i svart resten. Men det blir ingen promenad. Jobb i 90 minuter där jag inte tror att något lag håller nollan.
Råsundas gräs växer mot himlen, Gary är på väg hem och Hammarby kan inte vinna!
