Äger Wennman rätten att döma?
Äger Peter Wennman rätt att i landets största dagstidning ta heder och ära av en kontinents fotbollsfans?
När Peter Wennman i midsommaraftonens Aftonblad dömer ut engelska fans som idioter eftersom de hellre ser sitt klubblag vinna ligan än nationens representationslag ta hem VM-pokalen visar Wennman själv med all tydlighet vem som är den egentliga idioten. Tydligen har han översköljts av mejl efter sitt utspel. Mejl från folk som förmodligen står närmare idrotten än vad Peter Wennman gör. Folk som visar upp en sund reaktion och som naturligtvis ställer sig samma fråga som jag: Äger Peter Wennman rätt att i landets största dagstidning ta heder och ära av en kontinents fotbollsfans?
Att sätta klubblag före landslag är nämligen – sorry Peter – ingen engelsk företeelse. Jag är rätt säker på att man möter på ungefär samma inställning i de flesta europeiska länder. Visst kan mitt påstående verka motsägelsefullt när vi vet att Stockholmarna går man ur huse och fyller Rålambshovsparken efter ett VM-brons i fotboll. Då måste väl ett VM-guld skapa ännu större hysteri och nationalistisk yra. Visst, det skulle det göra men vi får inte glömma att alla som sitter framför TV´n under VM och biter ned sina naglar när chipsen tagit slut inte alls är genuina fotbollsälskare. Långt ifrån. Självklart sitter även de inbitna fantasterna där men de gör det tillsammans med vänner, släktingar, föräldrar, fruar och flickvänner som inte alls delar deras ibland fanatiska intresse. Dessa rycks bara med i spänningen, stämningen samt den sköna känslan av att vara ledig under sommaren och ha något att samlas, glädjas runt och fira.
Det var i stort sett dessa sommarglada, kärleksrusiga semesterfirare som slöt upp i Rålis för åtta år sedan och skrålade ikapp med Strömstedt, Orup och Glennmark. Givetvis utblandade med de besatta fotbollsfansen. De som naturligtvis också var glada men som betydligt hellre sett AIK, Djurgården eller IFK Norrköping vinna allsvenskan. En känsla som kanske lättast beskrivs med den primitiva drift som säger att vi mycket hellre dör för våra barn än för vår statsminister.
Är det så konstigt att vi fotbollsfans tänker så här egentligen? Inte alls, tycker jag. Det är bara naturligt. Man älskar sina nära och kära. Så är det oavsett om de nära och kära heter Kalle, Susanna eller Östers IF. Den svenska idrottsrörelsen bygger mycket på delaktighet och ideellt engagemang. I detta engagemang ligger idrottens själ. En själ som växer av att vi i vardagen lever, lider och gläds med vårt lag. Landslaget är något vi samlas runt någon gång ibland. En handfull landskamper per år och ett stort mästerskap då och då kan aldrig uppnå samma själsliga status som vår ständige följeslagare klubben. Därför är det oändligt mycket viktigare att AIK vinner allsvenskan än att Sverige skulle ta guld i något VM eller EM. Det har med själ att göra och själen är som bekant större än världen.
