Sverige - Wales3 - 0
AIK-Djurgården 0-3
AIK:s derbysvit är över för den här gången. Djurgården spelade ut Gnaget på Råsunda inför storpublik och vann rättvist med 3-0.
Den första halvleken var helt och hållet Djurgårdens och det kunde varit mer än 2-0 i baken. Förutom gästernas fullträffar hade Lolo Chanko en frispark i stolpen och Babis Stefanidis ett skott från distans som Daniel Andersson med nöd och näppe tippade i ribban. Gästerna fick det mycket viktiga och psykologiska förstamålet och fick efter det luft under vingarna. Målet kom efter ett inlägg från vänster av Chanko som nådde en ren Andreas Johansson mitt framför mål. Johansson smög in omarkerad mellan Luke Casserly och Pelle Nilsson och nickade in målet otagbart för Daniel Andersson. 0-2 var ett viljemål av Lolo Chanko som med tur och skicklighet forcerade in bollen efter att ha misslyckats de två första gångerna. Chanko var hårt uppvaktad av både Teddy Lucic och Kalle Corneliusson som inte lyckades få undan bollen.
AIK:s chanser var lätträknade. Efter en hyfsad inledning kom man av sig helt efter det första baklängesmålet. Den första riktigt bra målchansen kom först i den 37:e då Daniel Hoch tog sig runt på högerkanten och måttade ett inlägg som hittade en fri Andreas Andersson i straffområdet. Adde nickade direkt mot första stolpen men Rami Shaaban var välplacerad och kunde reflexrädda. En räddning som kom att bli matchavgörande. AIK hade direkt efter ännu en bra chans där Mats Rubarth kom i avslutningsläge till vänster men även hans skott räddades av den duktige DIF-målvakten.
AIK blev långa stunder tillbakapressade av Djurgården och när man väl fick bollen var det få spelare som hann med upp. Ofta blev det två-mot-fem eller tre-mot-sex vilket ledde till att anfallen blev väldigt korta. Det kändes också som om AIK-spelarna inte riktigt litade på varandra då de närmade sig mål. Flera av spelarna, framför allt Andreas Andersson och Mats Rubarth, ville göra det själv istället för att släppa bollen på yta.
Djurgården var hetare och vann mer dueller på mittfältet vilket gav övertag. Dessutom var Lolo Chanko på vänsterkanten och Andreas Johansson i mitten riktigt bra då de fick bollen. Comebackande Kalle Corneliusson hade det stundtals väldigt tungt på högerbacken och efter att börjat matchen offensivt sjönk han tillbaka och följde mer och mer sällan upp på kanten. Laget som helhet gjorde dock ingen vidare halvlek, det var endast Daniel Tjernström som stod att känna igen. Han slet berömvärt över stora delar av mittfältet.
Den andra halvleken tappade en hel del både i tempo, underhållningsvärde och kvalité. Djurgården kontrollerade händelserna halvleken igenom och AIK lyckades inte skapa tryck framåt. Det var mer sporadiska soloförsök som aldrig resulterade i några rejäla målchanser. AIK spelade långa stunder inte som ett lag utan det var mer en och en istället för att ta hjälp av varandra. Djurgården å sin sida försvarade sig skickligt och när man väl fick chansen framåt fyllde man på med folk vid rätt tillfälle.
AIK:s bästa reduceringschans kom direkt i inledningen av halvleken då Stefan Ishizaki hittade in bakom motståndarbacklinjen till en löpande Hoch. Hoch rundade Rami Shaaban men lyckades inte få in höften tillräckligt vid skott-tillfället och bollen gick utanför.
Djurgården hade även de bästa chanserna efter paus och i den 73:e minuten var det tack och god natt för AIK. Kim Källström fick drömträff på en frispark i högerläge och bollen skruvade sig upp i högerkrysset. Daniel Andersson var på bollen men kunde inte hålla den. Efter målet dog matchen mer eller mindre och den sista kvarten blev relativt händelsefattig. Andreas Andersson var inblandad i en straffsituation där en bra placerad domare valde att fria och Samuel Wowoah hade en ett skott i stolpen i slutminuten efter att ha kommit hel fri med Daniel Andersson.
AIK bytte ut Luke Casserly i mitten av halvleken mot Gabriel Petrovic, men det gjorde ingen större effekt. Casserly var inte speciellt lyckad i rollen som balansspelare och hade svårt att hitta rätt i sin position vilket gav Djurgården ytor mellan AIK:s backlinje och mittfält att operera på. Petrovic var inte direkt dålig som ersättare men då han kom in var slaget mer eller mindre förlorat.
Djurgården vann rättvist med 3-0 och kunde med bättre utdelning ha haft en ännu större seger. Bortsett från den andra halvleken i fjol mot just DIF kan jag inte minnas när AIK blev så här pass utspelade på hemmaplan. Motståndarna vann nästan alla andrabollar och såg snabbare och starkare ut i var och varannan närkamp. AIK:s backar hamnade ofta i numerärt underläge och mittfältarna fick aldrig grepp om sina motståndarna. Förlusten går inte att skylla på de frånvarande spelarna även om man gärna vill göra det en sån här kväll. Många av spelarna var sega och efter att man hamnade i underläge blev allt för många frustrerade och tappade kylan när man väl fick bollen. Förlusten känns mycket bitter och nu kan vi definitivt glömma allt snack om guld den här säsongen. Nu gäller det att samla krafterna inför kommande uppgifter och glömma det här så fort som möjligt.
Det mest positiva med AIK-ögon sett skedde inför och efter matchen på Råsunda. Innan slog de båda klackarna förmodligen inofficiellt svensk rekord i tifo. Den norra sektionen bjöd på ett makalöst flaggtifo med över 9.000 flaggor över hela läktaren. Även långsidorna var med i detta fantastiska skådespel samtidigt som Djurgårdarna hade mosaiktifo på sin sektion som inte heller gick av för hackor. Tack alla inblandade för det jobbet! Tyvärr får man konstatera att AIK-spelarna inte ens var i närheten av samma prestation på planan. De enda svartklädda på Råsunda som får riktigt godkänt för insatsen under matchen är de i AIK-klacken som stannade kvar hela matchen och aldrig slutade sjunga. Även långt efter matchens slut sjöngs det som om AIK hade vunnit matchen. De skamsna AIK-spelarna stod länge kvar och applåderade klacken och till slut kom även vågen med ca 8-9 spelare inblandade. En märklig syn.
