Reseberättelse från Island
Del två.
En torsdagskväll på en ö med bara fyratusen invånare tror man inte på förhand ska bli något vidare lattjo. Oj, så fel man kan ha. Av naturliga skäl kryllar det inte av krogar i stan, men det finns två som håller igång, Café Maria och Lundinn. Efter att tidigare på dan ha testat Café Maria, som är precis vad det låter, skulle kvällen spenderas på Lundinn. Tidigt på kvällen kändes det som om det skulle bli en tråkig kväll i en död stad. Det visade sig vara helt fel. In vällde öbor, förmodligen sugna på att se vad det var för galningar som åkt från Sverige till en liten ö mitt ute i Atlanten. Det blev en lång kväll som slutade i flera efterfester på ön. Den märkligaste händelsen var förmodligen synen jag fick bevittna sittande i en pippigul BMW M3, när två kvinnliga lokalförmågor fångade varsin Lunnefågel. Detta för att rädda dem från att bli överkörda. Efter att ha blivit ordentligt klappade blev de sedan släppta i vattnet vid hamnen.
Om det dagen innan var en trött samling människor som åkte till ön, är det inget emot hur gänget såg ut när vi åkte från densamma. Ett knappt dygn hade passerat sen vi kom till ön, nu var det dags att gunga tillbaka till ”fastlandet” igen. Det var en mycket kyligare dag, varför de flesta höll sig inne på färjan. Den här gången var det mycket få som höll sig vakna under överfärden, men även denna gång ska det ha synts valar intill färjan.
Tillbaka på ungdomshostellet var vi sju stycken som ville se mer av Island. I sista stund lyckades vi få platser med en sightseeing-buss som skulle ta oss till några av de mer närbelägna naturupplevelserna. Gejsrar, vulkaner, vattenfall, sprickan mellan den europeiska och amerikanska plattan och ett växthusbesök var några av de utlovade stoppen. Island har ett mycket kargt landskap och saknar nästan helt träd. Att återfå växtligheten till Island jobbar man febrilt med idag. Att den genom åren minskat har många orsaker, men bland de främsta kan nämnas får och avverkning av skog, för husbyggen och uppvärmning under många långa år. Vi fick också lära oss när vi passerade en grotta att i den föddes det sista barnet som fötts i en grotta på Island. Detta skeddes så sent som 1919. Det kryllar av grottor på ön, och det var tidigare vanligt att man bosatta sig i dessa.
Hela rundturen tog sex timmar. Att få se en av världens mest berömda gejsrar, vid namn Geysir, var stort, även om den idag inte är aktiv i samma utsträckning som tidigare. Förr kunde den skjuta upp vatten sjuttio meter upp i luften, nu är det mycket ovanligt att du får chans att se något sådant. Vi fick dock se några lillasystrar till gamle Geysir prestera vad de kunde, vilket innebar uppskjut på tjugotalet meter. Gejsrarna används idag för uppvärmning av badanläggningar, hus och annat i stora delar av Reykjavik.
Det vackraste stoppet av många vackra under rundresan var vid vattenfallet vid namn Gullfoss, ett fall om trettioen meter uppdelat i två sektioner; det första fallet om elva meter, det andra och mest imponerande ner i en ravin tjugo meter ner. Jag har aldrig sett Niagarafallet i verkliga livet, men min upplevelse av Gullfoss var att det var snarlikt. Vattenflödet till Gullfoss består av smältvatten från en glaciär. Vattenflödet kan variera å det kraftigaste, beroende av glaciärglidningar. Ibland har störtfloder, så kallade hlaup, uppstått när glaciärerna gett ifrån sig mer vatten än vanligt. Dessa kan orsaka fruktansvärda katastrofer genom att skölja med sig allt i sin väg.
Jag är glad att jag tog denna rundtur i det fantastiska landskap Island är. Det gav mig en inblick i hur annorlunda livet kan vara när man lever i ett ungt land, där det ständigt händer nya geologiska fenomen.
Fredagskvällen i Reykjavik inleddes för vår del på Café Opera. Dyrt som det låter var det. Att få dela rumsmiljö med en överförfriskad firmafest från Göteborg gjorde tyvärr att det inte blev lika mysigt som det annars kunde ha blivit. Apropå att vara överförfriskad så visade det sig sen att göteborgarna bara hade tagit efter seden dit de kom. Alla islänningar var ute på stan, och alla hade förfestat å det ypperligaste. Inne på nattklubben Nasa, där vi tillbringade vår kväll, var stämningen på topp. Och kvällen var precis lika underbar som resten av resan. Att folk inte går ut förrän vid klockan ett på natten gör att festen pågår länge. När vi gick hem klockan fyra, för att ta vår flygbuss klockan fem för vidare färd hem till Sverige, då var festen bara barnet. Och kanske, kanske står de fortfarande kvar och dansar på det fullsatta dansgolvet på Nasa.
