Gästkrönika: På Råsundas Gräs...
"Under de flesta av mina formbara år på Råsunda fick jag aldrig nöjet att uppleva den inramning som vi i dag får uppleva"
Sitter och ser ut på det grå vädret utanför och studerar den gröna gräsplätten som skapar en välkommen färgklick på en annars asfaltsdominerad parkeringsplats. Flaggorna sträcker sig i den starka vinden och jag blir påmind om att jag föredrar att sitta och se på eländet än att uppleva det. Vädret alltså. Fy fan för ett dåligt, surt, kallt och ruggigt höstväder. November bjuder inte på mycket annat. Normalt sett. Ändå suger det lite i magtrakten.
Nästa säsong har premiär på lördag. Årets säsong är förpassad till arkivet, skulle egentligen aldrig ha behövt göra sig gällande, dålig skåpmat. Det är som om de senaste två åren har passerat i revy. Eller en dålig film i två delar.
Lördagen den 2 november såg premiären av farsen ”Det jävligaste av det jävliga del 2”. Året innan på ungefär samma tidspunkt hade eländets första del premiär. Normalt glömmer man dåliga uppsättningar, men man får sällan sura uppstötningar av de. Nå, nu är ju dessa två makabra verk att betrakta som ”rysare”, så mardrömmarna får jag fortsätta att leva med ett år till.
Tillbaka till den gröna gräsplätten. Vad hade livet egentligen varit utan gräs? Frågar du någon vilsefaren individ på Ringvägen så hade du sannolikt bemötts med frapperande förståelse, en glansig skjelögd blick och sluddriga repliker som ”peace och bajen”. Jag väljer därför att omformulera mig något.
Mitt förhållande till gräs är starkt relaterat till min favoritidrott, nämligen fotboll. För mig kan den friska vårdaggen på en gräsmatta associera till mitt liv som fem-årigt fotbollsproffs vid namn Yngve Leback. Eller den leriga gräsåkern på baksidan av skolan som också påminner mig om de livsviktiga drabbningarna mellan ”AIK och Djurgården” modell ”femman”, med smutsiga jeans, blodig näsa, röda kinder och en utskällning av morsan för att man hade missat middagen - igen.
Gräset bringade också lycka för oss smågrabbar som normalt pinades på den stora grusplanen, när vi någon gång emellanåt hade turen att få spela eller träna på A-lagets plan (div 4). Stolt flätade man i väg en och annan torftig bredsida och erinrade sig själv som Sanny Åslund efter att ha nätat bakom den fete målisen med vingmutter-öronen - som ju dessutom höll på Djurgår’n.
Detta var ju längesedan, och nostalgitrippen kan fortsätta.
Råsundas Gräs till exempel. Helig mark. Det är just på Råsunda som man har formats genom åren, och kanske utvecklat sitt estetiska sinne för skönhetens kontraster. Kontrasten mellan tunga kalla betongläktare och inbjudande friskt grönt gräs. Om nu inte jämnheten alltid har varit Råsunda-mattans varumärke, så har i varje fall färgen ivaratagits. I naturlig solglans, eller elbelysning. Nåja.
Nog nu om gräset och över till inramningen. Under de flesta av mina formbara år på Råsunda fick jag aldrig nöjet att uppleva den inramning som vi i dag får uppleva, med tiotusentals fans i sprakande färger och mångfald av konfetti, flaggor och banderoller. Från min fasta plats på Norra stå gapade i stället läktarna som oftast tomma, och spöregnet vattnade både mattan och oss trogna få i den entusiastiska klacken. Inte ens derbyn fyllde Råsunda och jag minns fortfarande hur otroligt det verkade i ett derby mot Djurgården när speakern konstaterade att ca 19000 hade mött upp.
Vårt hemmasnitt i dag är ungefär lika bra. Då var det utopi, eller en dröm. På lik linje med mitt dåtida Buster-sinne och dröm om att vara Björn Kindlund. Nu läser jag inte Buster mer och Björn Kindlund är ett minne blott, AIK drar publik som aldrig förr – men ändå har jag det där irriterande suget i magtrakten.
Våndan över det som tyvärr inträffade den 2 november är påtaglig. Jag bor inte i Stockholm längre och kan således undvika daglig trakassering och konstant illamående. Men jag känner lukten trots allt. Kan ju inte ens läsa web-tidningarna för all dynga som skrivs om diverse hybris-uttalanden och tjattrande hyllningar. Dessutom är biljetten inför lördagens drabbning införskaffad och planet bokat. En blandning av skräck och förakt fyller mig. Jag, vuxna karln som har fru och barn och ett ordnat liv, sitter återigen med det primitiva barnasinnet i behåll som så ofta gjorde mig till kombatant på den gyttjiga gräsplanen bakom skolan. I femman. I bland vann vi. På ren vilja.
Nu återfinns den samma känslan, och suget i magtrakten om att återigen få ansluta till de svarta skarorna på Dick Turpin förstkommande lördag ökar. I det att jag läppjar på humlebeska droppar från lunchtid kommer drömmen tillbaka, den tar mig tillbaka till den gröna gräsplätten, där jag som Krille Nordin tar bollen från Stefan Rehn, slår en tunnel på Andreas Johansson, forcerar ursinnigt framåt och avlossar den stora kanonen som tveklöst letar sig till krysset, helt otagbart för den sprattlande landslagsmeriterade målisen. 3-1 för AIK mot Djurgården. Precis som den gången 1978 bakom skolan.
Senast jag var på derby var i våras – mot Djurgården. Då blev det 4-3 efter stor dramatik. Jag klarar mig utan den stora dramatiken på lördag, och är glad för att Krister Nordin finns på planen mot det laget jag hatar mest av alla. Han har ännu inte mött Djurgården i år. Här finns vilja.
Jag förväntar därför ett oerhört taggat AIK som på lördag inleder nästa års säsong med en betryggande seger och cupvinst. I fjol krossade vi Bajen med 5-2 innan de stal Lennarts pokal. Nu är det Djurgårdens tur.
AIK skall dominera igen...
...på Råsundas Gräs...
