Gästkrönika av signaturen Kafka: Comebaxter
"Antingen har något hänt. Eller så har Baxter och Sanny lika dåligt minne som vi supportrar, ett minne där alla dessa eviga 1-1-matcher mot Elfsborg förbleknat och bara 1-0-segrar mot Örgryte och AEK Athen lyser på en svartgul stjärnhimmel."
Någonting har hänt.
Det har tagit drygt två år på sig att hända, men ingen vet vad det är.
Eller: en liten, exklusiv skara vet, men det troliga är att ingen kommer att berätta det.
5 november 2000. Stuart Baxter håller presskonferens och säger att han bryter kontraktet med AIK. En stark vindil går från Råsunda; först tror SMHI att det är en annalkande höststorm, men snart inser man att det är en kollektiv lättnadens suck från AIK:s styrelse, spelartrupp, supportrar - och från Stuart Baxter, som ser ut som om han hellre tillbringat säsongen 2001 i Tjetjenien än på AIK:s bänk. Sanny och Sune bockar djupt, krumbuktar sig en aning och framför de vederbörliga kondoleanserna; vi skulle aldrig ha sparkat Stuart, det här var överraskande, lycka till i framtiden.
Sedan sätter de sig och författar platsannonsen till efterträdaren. Mellan raderna lyser det i eldskrift; du får gärna vara mongol, enbent och bara ha satt din enda fot på Råsunda under knatte-SM - så länge du inte är Stuart Baxter.
Jultid 2002. AIK träffar Stuart Baxter i Köpenhamn, Stuart funderar eventuellt på ett eventuellt bud från AIK, vissa spelare nämner honom som en tränarfavorit och på Gnagarforums enkät säger 49 procent att den enda julklapp de vill ha är en med kostym, skägg och engelsk brytning.
Någonting har hänt.
Vad?
Först som sist kan vi konstatera att det fortfarande inte kommit fram vad som en gång fick Stuart att vilja lämna AIK. Här, liksom på så många andra plan, var Stuart grymt professionell när han annonserade sin avgång: "Det gynnar inte AIK och inte Stuart Baxter att jag går in på det", var hans kommentar i SVT. Men det var något konkret i AIK som störde honom, något som fick honom att känna oro för framtiden och som gjorde att han inte kunde se nästa säsong an med tillförsikt. Och detta något måste vara mer eller mindre eliminerat nu, annars skulle knappast Stuart ens överväga att fundera på en comeback.
Många tror att detta något heter Stefan Söderberg, och det är en gissning så god som någon. Exit Söderberg, mer makt till nästa tränare?
Knappast.
Det finns inget som tyder på att Peter Kisfaludy kommer att hålla en lägre profil än vad Söderberg gjorde. Trojkan Åslund-Lidman-Kisfaludy är AIK:s verkliga maktcentrum, och det är här jag ser ett av de främsta argumenten mot en ny sejour med Stuart. Jag tycker att det är tydligt att Stuart Baxter vill vara manager, inte coach. Följden blev att han såg AIK som något det kanske inte var, ett potentiellt enmansprojekt, och att han därmed underskattade styrelsens ambitioner att vara - allra minst - medaktörer i det som hände med truppen och föreningen. Sanny är en hands-on-ledare. Det borgar för framtida konflikter med den tränare som vill utsträcka sitt inflytande från planen in i hela organisationen. Det borde oroa både Stuart och Sanny; om de inte från början har en lösning, en klar ansvarsfördelning, tror jag att 2002 års dokusåpa riskerar att förvandlas till en krigsfilm nästa år.
Det finns andra argument mot Stuart. De som mest högröstat hyllar honom i dag tror jag har glömt en liten detalj i AIK:s närhistoria - säsongen 2000. Visst, vi blev trea. Det är bättre än femma. Men hur såg spelet ut? Vilken känsla hade vi när vi lämnade Råsunda? I hemmapremiären år 2000 tog vi emot Häcken, slutresultatet blev 1-1. Vi hade lika gärna kunnat sluta spela allsvenskan där, för inget annat
hände under resterande sju månader som vi inte redan sett. Krampaktigt spel, oförmåga att göra mål - vi visste alla att om motståndarna tog ledningen var en poäng det bästa vi kunde hoppas på, för AIK gjorde aldrig mer än ett mål - det usla spelet mot sämre lag. (Den - enda? - gång under 2000 som vi både vände en match och gjorde många mål var mot Helsingborg, däremot förlorade vi skrämmande många poäng mot lallargäng som Häcken, Örebro och Trelleborg.)
Det har talats mycket om huruvida Baxter står för rolig eller tråkig fotboll, eller snarare offensiv eller defensiv (eftersom de flesta är som jag och anser att när AIK vinner, oavsett hur matchen sett ut, kan inte fotboll vara roligare ens när Brasilien -58 möter Brasilien -70 i den stora stadion i himlen.) De som hävdar det första, att Baxters AIK visst kan spela offensivt och göra många mål, brukar hänvisa till den magiska sommaren 1999 när alla lag som vågade sig i närheten av Råsunda var slagna redan innan de klev av spelarbussen. Och visst, det fanns en period när AIK vann med 3-0, helvetet frös och små grisar flög i piruetter över Västra. Den var ljuvlig, den var gudasänd, en fröjd var det att leva och himmelskt att vara ung - men den var inte lång: 2-0 mot Norrköping den 19 juli, 3-0 mot både Elfsborg och Trelleborg, 2-0 mot HIF på Olympia - och sedan
var vardagen tillbaka. Vi vann med 1-0 borta mot Frölunda, sedan kom 0-0-derbyt mot Djurgården och 0-1-förlusten mot Göteborg borta (tack aik.se).
En Stuart-månad av anfallsfotboll och många mål. Desto fler av 1-0, 1-1, 0-1 och stundom en målorgie på 2-1. Säsongen 2000 var extrem i det avseendet, och den väckte den berättigade frågan: Är Stuart Baxter, som visat sin styrka att coacha elaka, hårda, försvarstunga lag till SM-guld, oförmögen att utveckla ett lag offensivt? (Nio killar med uppgiften att skära av ytor och sedan ge bollen till Nesjo som får göra vad han vill). Är hans spelsystem, hans fotbollsfilosofi otillräcklig när hans lag förväntas föra en match? Saknar han i sin feta fotbollsnyckelknippa dyrken som kan låsa upp försvar som är lika effektiva som hans eget?
Fortsättning i del II
