Fotbollen är het, jättehet!
Som ett glödande klot kom fotbollen rullande tillbaka från skamvrån.
Det är lördag, eftermiddagen är ung. Solen skiner och termometern pendlar kring nollstrecket – ovanligt varmt för att vara i januari. En perfekt dag för pulkåkning, men jag ska inte åka pulka, mitt nöje stavas träning. Inte min egen, utan AIK:s. När jag kommer fram förvånas jag inte längre över att det är mer folk kring den gröna oasen Skytteholm än det är i pulkabacken bakom den rangliga läktare som finns på den södra långsidan.
När AIK tränar går det aldrig obemärkt förbi, denna lördag var det återigen många hundra som huttrande hänger runt planen. I mittcirkeln står lagets nye tränare Richard Money. Med en härlig engelsk accent hör vi hur han ropar ”come on Daniel, come on”. Money har för dagen valt att klä sig i shorts, en detalj som gör att han redan, utan att ha åstadkommit något med klubben, har börjat bygga myter kring sin person.
Det var en underbar sommar, den 1994 då Tommy Svensson och hans mannar gladde oss alla med att gräva brons i USA. Återigen började svenskens ögon att även snegla mot den inhemska ligan. Sakta, men säkert började fotbollsmaskineriet återigen rulla. Hammarbys återtåg och de överraskande publiksiffrorna i derbymatcherna 1998 mellan Gnaget och Bajen gladde alla, media framförallt. Aftonbladet och Expressen började publicera speciella derbybilagor och fotbollen var återigen fest och glädje. De fyra säsonger som följt har varit idel fest och supportrarnas fantastiska tifoarrangemang har förgyllt matcherna än mer. Säsongen 2002 kom AIK femma i allsvenskan med ett publiksnitt närmare tjugo- än tiotusen.
Att det återigen sluter upp många nyfikna när fjolårets seriefemma tränar överraskar mig inte längre, men snart kanske vi är tillbaka i den verklighet då det åter är en verklighet att vi jublar när flera hundra nyfikna sluter upp till ett Stockholmsderby.
AIK, Hammarby, Djurgården – Stockholmsaliansen drog nära nog fullt hus när jippofieringen av fotbollen åter skulle gå av stapeln. Nackas Minne, kallar dem det för. Kan tänka mig att Nackas vänner i arbetarklassens 1950-tal inte gärna hade velat hedra Lennart Skoglund med en turnering som uppenbarligen mest spelas för att göra ett ekonomiskt plus. Med discomusik i Globens magnifika högtalarsystem och en speaker som gör allt för att dränka fotbollsälskarnas sång på läktarna, spelar man ett spel med översponsrad och därför rosa fotboll. Nackas Minne är inte fotboll, det är en plåga. En dyr plåga.
På 80- och tidigt på 90-talet var hockeyn het i Stockholm. Med Fagerlund i spetsen lyckades hockeyförbundet dra all själ ur stockholmshockeyn. Med mängder av matcher, obegripliga derbypooler, discomusik, halvnakna tjejer med puffar till händer och skyhöga biljettpriser lyckades man skrämma bort varje uns av stämning. Idag kämpar samtliga de tre stora klubbarna febrilt för att få tillbaka de som verkligen älskar idrotten – supportrarna. Att få tillbaka den du varit ständigt otrogen mot under många år är inte lätt.
Junibacken – Astrid Lindgrens värld ute på Djurgården hade i somras besök av pappa Långstrump och hans piratvänner. Vad är mer passande än att de snälla piraterna delar ut sin Jolly Roger–flagga till alla glada barn? Tur att fotbollsklubbarnas ordningsvakter inte var där för styra upp. Jag kommer inte att sörja någon ej upphängd banderoll med dödskalle, men jag sörjer varje onödigt ingrepp i supporterkulturen. Jag tycker att de allsvenska klubbarna tillsammans med förbundet sakta, man säkert börjar vandra alltför mycket i sponsorernas ledband.
Jag såg, det jag tror, blir mitt livs sista hemmalandskamp för något år sedan. Sverige vann den matchen. Tyvärr förlorade man dock ytterligare många hundra av de supportrar som verkligen kan bidra till att lyfta fram landslaget till ytterligare segrar. Brutalt gick publikvärdarna fram mot de som försökte skapa stämning på den annars alltid gungande Norra läktaren. Stå upp för ditt Sverige var inte att tänka på.
Nu börjar den gamla kärleken flamma igen. Alltfler supportrar tar sig till Globen och Hovet för att heja fram sitt lag. Än så länge är det dock ett mycket osäkert förhållande, där båda parter är otrogna mot varandra och tveksamheten från båda håll inför framtiden är tydlig.
Örebro har inte en stor klack, men på Eyravallen har man idag ett mycket bra högtalarsystem. Hockeyns NHL-komplex har slagit till mot allsvenskan. Vill jag lyssna på musik går jag på konsert.
Fjolårets allsvenska blev ändå en jättesuccé. Med ett publiksnitt värdigt alla stora europeiska ligor kan det väl bara gå spikrakt även detta år? Nu är vi mitt i en glödhet silly season, många spännande förvärv har presenterats, och allt tyder på att dragningskraften från de allt fattigare europeiska topplagen minskar – talangerna stannar kvar.
Ingenting tyder på att fotbollens attraktion är påväg att minska.
Åslund, Lagrell, Tallén, Madsen och alla ni andra som arbetar i maktens korridorer. Supportrarna står bakom allt som kan hjälpa fotbollen att bli ännu bättre. I era supporterled finns det gott om kunnande och vilja, använd er av detta när ni fattar beslut.
Era fans är de som brinner för fotbollen och älskar den idag, imorgon och för alltid. Självklart är klubbarnas sponsorer viktiga, men det de älskar med fotbollen är de intäkter idrotten kan ge dem, inte vad de kan ge till idrotten. Låt fotbollen leva och gå inte i ishockeyns fälla, där allt gjordes för att göra sponsorerna till viljes, och det viktiga glömdes bort.
Idag har dessa klubbar svårt att hitta sponsorer - det är ingen som vill lägga ut pengar till en idrott och en klubb som ingen bryr sig om.
Fällan är triggad, gå inte i den!
