Krönika: Epoken Andreas Andersson - en bortkastad tid av AIK
"Många gånger har jag funderat över om allsvenskans mest sensationella värvning genom tiderna har varit värd sitt pris"
Segern mot IFK Norrköping i måndags var extra viktig av två skäl. För det första innebär vinsten att AIK nu ligger hela 16 poäng före Peking i tabellen, ett försprång som bör betyda att IFK Norrköping bör kunna avskrivas som ett hot till AIK. För det andra fick inte matchen förloras på grund av det som ägde rum strax före avspark: nämligen den storartade avtackningen av en stor AIK-spelare.
Spelarna gjorde, i numera vanlig ordning, ingen AIK:are besviken. Laget spelade först ut sina motståndare och när man blev decimerat på en spelare kämpade man ner dem. Hade AIK förlorat matchen hade nog både Andreas Andersson, precis som vi vanliga dödliga, haft en antiklimax-känsla över minnet. Nu kan i stället den 8 augusti 2005 ristas in i den redan digra samlingen av oförglömliga AIK-minnen.
Ändå kan jag inte släppa tanken på att Andreas tid i AIK känns något bortkastad - av AIK. Många gånger har jag funderat över om allsvenskans mest sensationella värvning genom tiderna har varit värd sitt pris (jag vet att många hävdar att Anders Svensson är den mest sensationella värvningen, men det är för mig en gåta. Andreas var bara 25 år och kom hem i en tid då de flesta svenska spelare stack utomlands så fort de fick chansen. Snarare är det så att Andreas Andersson inledde trenden att vända hem före karriären börjat slutta brant nedåt).
AIK gjorde verkligen en storsatsning när de plockade hem Andreas Andersson, och kanske var han den viktiga pusselbit som blev avgörande till att klubben tog sig till Champions League. I sådana fall var han tveklöst värd det. Men vad hände sedan?
Ingenting!
Visst, klubben värvade hej vilt men omdömet försvann desto större kassakistan blev, och utan Andreas Anderssons uppoffrande spel á la Henrik Larsson hade nog tabellplaceringarna börjat dala tidigare än vad de gjorde. Med en sådan spelare i laget borde klubben nått betydligt större framgångar under den här tiden än vad man gjorde.
Nebojsa Novakovic kommer alltid att speciellt ihågkommas för säsongen 1999 och framför allt för sina mål mot AEK Athen och Barcelona. Krister Nordin för sina två SM-guld och målet på Wembley, Johan Mjällby för att han ledde laget mot SM-guldet 1998, Vadim Jevtusjenko för att han ledde laget mot det sensationella guldet 1992, Gary Sundgren för guldmålet mot Malmö FF samma år och så vidare-
Det första AIK-relaterade jag tänker på när Andreas Andersson kommer på tal är vändningen mot Djurgården i andra omgången 2002. I och för sig ett trevligt minne, men
det var trots allt bara en match i mängden. En spelare av Andreas Anderssons klass är värd att kommas ihåg för så mycket mera, men tyvärr gav inte AIK honom en ärlig chans till det. En skam i sig.
Om 20 år lär vi nog minnas den här tiden som en mycket förvirrad och vilsen tid för AIK, där spelaren Andreas Andersson var klubbens starkast lysande stjärna, medan klubben i övrigt trampade vatten ända ner till superettan. Förhoppningsvis har vi med nuvarande säsong lämnat den tiden bakom oss och kan blicka framåt och uppåt igen. Förhoppningsvis kan då tränaren Andreas Andersson få möjlighet att vara med om att vinna något med sitt hjärtas klubb.
***
Om en epok avslutades i måndags kväll kanske alla vi som var där fick se en ny födas. Jag menar förstås Derek Boateng. Efter mycket strul verkar både han och AIK acklimatiserats sig till varandra, och till stor del kan vi säkert tacka Rikard Norling för det. Boateng är säkerligen för första gången sedan han kom till klubben ordentligt tränad och verkar också ha insett att man måste kämpa för att spela fotboll. Borta är den så kallade "
lyxliraren", och Boateng anno sensommaren 2005 springer inte bara när han har boll utan sliter även hårt för att erövra den samma. Oerhört glädjande.
Att Derek Boateng är en gudabenådad BOLLSPELARE har nog ingen tvivlat på någonsin. Men det som varit vackert att beskåda har tidigare ofta varit alltför ineffektivt. Inte konstigt att han tidigare blivit inslängd för att fördriva tid vid en uddamålsledning. Mot IFK Norrköping visade han upp hela registret. Det hände verkligen någonting i anfallsväg när han fanns med i ett anfall. Trist att han nu är avstängd mot Väsby, vilket ger den hårt jobbande Dennis Östlundh en gräddfil att ta tillbaka sin mittfältsplats.
Känslan är ändå att Derek Boatengs tid kommer, bara han inte reats bort innan dess. För av det vi fick se mot Peking kan han mycket väl vara den playmaker som laget kan byggas kring ifall vi går upp till allsvenskan.
***
Allsvenskan, ja.
Ni kanske kommer ihåg min förra krönika som handlade om att dela in säsongen i tre faser, där varje fas bestod av tio matcher av vilka man skulle ta 20 poäng. AIK har nu skramlat ihop 40 poäng på 18 matcher, vilket innebär att man kan samla in ända upp till sex bonuspoäng fram till omgång 20.
Att det inte är speciellt lätt att ta 20 poäng på tio matcher är årets serie ett bevis på. Efter de första tio matcherna var Gais (21 p) och AIK (20 p) de enda som klarade det. Mellan omgång 11-20 är det redan klart att AIK klarar det. Och det enda lag som i dagsläget också kan nå upp till 40 poäng är Öster (just nu 35 p), och klarar de det har de gjort en oerhört stark fas eftersom de stod på 16 poäng efter tio omgångar.
Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jo, gör bara AIK sin plikt att ta de 60 poäng som just nu klart finns inom räckhåll kommer klubben att tillhöra allsvenskan nästa säsong. I
dagsläget kanske det till och med räcker med 55 poäng för att bli bland de två första. Och för att någon från lag fyra och neråt ska kunna nå upp till 60 poäng, så kommer det förmodligen krävas åtta-nio segrar på de sista tio matcherna.
Ett krav som låter väl högt, eller?
