IFK Göteborg - Jönköpings Södra2 - 1
Oavgjort på Skarsjövallen
AIK kunde inte hålla Ljungskile stången i toppmötet. Kristian Haynes 0-1-mål kvitterades på övertid av hemmalagets specielle målskytt Jörgen Wålemark.
Det blev oavgjort mellan Superettans två bästa försvar på Skarsjövallen. AIK:s mål gjordes i andra halvlekens 68:e minut av Kristian Haynes, ett skott på halvvolley från dryga tjugo meter, efter inlägg från Moström och nedtagning av Talebinejad. Sju minuter senare volleysköt Mattias Moström över ett annars öppet mål efter ett vänsterinlägg. Det var de enda riktiga målchanserna AIK skapade under den andra halvleken mot ett kompakt och väl organiserat Ljungskile. Istället kvitterade Jörgen Wålemark i den 90:e minuten på Ljungskiles enda målchans under matchen.
Det var innan någon viktig landskamp på 90-talet, jag minns inte vilken. Sverige skulle möta något storlag, säg Italien, Brasilien eller något liknande. Förbundskapten Tommy (han hette Tommy, kanske var det Svensson, kanske var det Söderberg) förklarade hur man skulle spela. Alla spelare på rätt sida bollen, gärna många spelavbrott så att de inte kan driva upp tempot, snabba anfall, det är viktigt att vi kommer till avslut snabbt så att de inte kan kontra, vi måste kliva fram och smälla på osv osv. Ni som följt svensk fotboll vet vad jag menar. Förstör för motståndaren, fördröj spelet, dra ner tempot, täck bakåt. Precis så gammalt hederligt svengelskt spelade Ljungskile och de gjorde det riktigt bra.
AIK inledde med forwardsparet Arash Talebinejad och Kristian Haynes, antagligen var tanken att hota och dra isär LSK:s backlinje på djupet, något som de sällan lyckades med. Överhuvudtaget hade AIK problem med att dra isär Ljungskile, de var kompakta mellan mittfält och backlinje. De gånger det blev farligt var när Rubarth eller Moström kunde slå sin ytterback eller när Markus Karlsson gick framåt, något han gjorde med framgång i första halvlek. Det var efter ett inlägg från Mats Rubarth som första halvlekens enda målchans skapades, Arash fick vika kroppen bakåt men lyckades ändå få bollen på mål. Nicken hade dock ingen riktigt kraft och Nicklas Svensson i LSK-målet räddade sitt mål från påhälsning. Svensson ser ut som en korpmålvakt men står ofta rätt placerad.
I övrigt blev matchen något som kan beskrivas som ställningskrig där inget av lagen lyckades kontrollera matchen under några längre perioder, möjligtvis med undantag för en period med AIK-dominans i slutet av första halvlek. Derek Boateng agerade bollfördelare från en defensiv mittfältsposition och var ofta spelbar och tappade sällan bollen. Däremot tyckte jag inte att ytterbackarna alls klev fram i banan vilket gjorde att AIK ofta stod kvar med en fembackslinje i närheten av mittlinjen. När väl bollen hade fart ute på en kant var det ingen som löpte centralt på djupet och tvingade LSK:s försvar att spela felvända. Istället kunde de fortsätta rättvända och spela bort bollen. Målet var vackert, ett inspel från Moström togs ned på bröstet av Arash som höll undan LSK-backarna medan Haynes lugnt drog till på halvvolley från 22 meter. Bollen gick i en halvbåge in vid Nicklas Svenssons vänstra stolpe. AIK hade då bytt in Hoch mot Rubarth och flyttat ut Arash på vänsterkanten. Varken bytet eller målet förbättrade AIK:s rörlighet i spelet utan boll. De blev ofta stillastående bolltittare vilket är vanligt när man möter kompakta försvar. Lars Lagerbäck har sagt såhär om att möta köttmurar:
"Det är mycket klyschor: låt bollen gå fort, få rörelse. Det är viktigt att vi vågar sticka ner bollen i djupled på våra forwards fast det kanske är flera motståndarben i vägen och det är trångt. Man måste passera motståndarna i djupled och inte bara spela de enkla sidledsbollarna."
Offside #3 2005, s.112
Det gjorde inte AIK idag. Istället fick, eller rättare sagt, tog, Wålemark chansen när den dök upp som han gjort så oändligt många gånger förut. Fri med Örlund placerade han in bollen. Inget av lagen skapade något på de fyra minuternas stopptid som följde efter målet. Sammanfattningsvis var resultatet inte helt orättvist, LSK spelade som de ville spela och fick matchen dit de ville. Det krävdes ett kanonskott från 22-23 meter för att få hål på dem och de spelade effektivt efter sina resurser.
Frustrerad efter den sena poängförlusten funderade jag kring hur uthållig mentalt man måste vara för att spela i AIK. Under trettio matcher förväntas man gå ut och bomba sönder försvar efter försvar och föra matchen, dessutom i ett land där organisation, fysik och försvarsspel varit honnörsord sen Moses gick i kortbrallor. Så tänkte jag efter att ha bevittnat ytterligare ett lag som ser oavgjort som en seger när de möter AIK. Det måste vara jobbigt mentalt att alltid få vara laget som ska föra matcher. Jag frågade Andreas Andersson om det inte var mycket enklare och behagligare att spela i ett Ljungskile eller Brommapojkarna, just att få vara nöjd med att ha gjort ett bra försvarsarbete och nå oavgjort.
”Jovisst är det höga krav, men det är ju så det är. Så har det ju alltid varit i AIK. Det är inte så stor skillnad även om det blir ännu mer nu när vi är i Superettan. Men det är såhär, det är en fantastisk chans att få spela i en klubb som AIK som har dom här kraven, där du får möjligheten att vara spelare eller ledare i en sån miljö.”
Så inser jag plötsligt att jag står och pratar om krav med en man som spelat med IFK och AIK i Champions League, med Milan, Newcastle och i ett VM med landslaget. Han är på rätt plats nu med känns det som. Själv går jag och sätter mig i bilen och väntar på att den timslånga bilkön till E6:an ska försvinna.
