Franzén: Godmorgon, det är en ny värld idag.
Generationer likasinnade samlades för att ge världens vackraste plats ett värdigt avslut. Passion, tradition och en hyllning till det förflutna var nyckelord till den tillställningen. Några misslyckade Turina-utsparkar bort, på Allmänna Idrottsklubbens nya hem, pågår det motsatta. Det kommersiella har segrat, kvällen den 22 november 2012 var det parallella världar i Solna. Morgonen den 23 november 2012 vaknar vi upp med tomhet till en förändrad värld.
Råsunda är så mycket mer än en arena, ni har redan hört allt det här och jag behöver inte skriva om det egentligen. Kettils personliga krönika från i våras summerar det briljant. Råsunda är något jag identifierar mig med, en plats som är associerad med så många minnen och känslor. Råsunda är en del av mig precis som jag är en del av dess spruckna betong, men jag är inte ensam. Långtifrån. Råsunda är byggt av alla historier och relationer dess besökare har till den. Det var här man gick på första fotbollsmatchen, det var här man upplevde några utav livets sorgligaste och lyckligaste stunder. Allt det här skulle raseras. Under en kväll skulle allt tackas av och man förväntas packa ihop sitt pick och pack in i det som komma skall.
Jag besökte Råsunda första gången nio år gammal 2004, sedan dess har jag besökt platsen regelbundet och byggt upp en relation med den. Genom den har jag fått några utav mina närmsta vänner och fått dela något med tusentals främmande ansikten som ändå känns bekanta. Jag är medveten om att jag inte upplevt några utav de mest klassiska sekvenserna, jag vet att jag är relativt grön i sammanhanget jämfört med andra. Men Råsunda var inte en plats där upplevelser såldes in. Det är en plats dit känslor knyts.
Hela veckan har jag legat sömnlös, en av mina närmsta har legat på dödsbädden. Den har fått mig till tårar genom videos på dess stolar och miljö. Det var dags att ta adjö. En långutdragen process som skulle summeras på en kväll. Denna kväll var såväl fantastisk som fylld av seperationsångest.
Fotbollen spelade egentligen ingen roll denna kväll. Det jag kommer minnas av min tid på Råsunda är atmosfären och gemenskapen som finns där och det är även den jag tar med mig från den sista kvällen. Sprucken betong där gräs växer ut, gräs som tränger igenom den egentliga omöjligt hårda fasaden och skapar drömmar. Precis som att AIK gjort det omöjliga på den gräsplan som är Råsundas mitt under de senaste 75 åren.
Samtidigt som tusentals likasinnade delar en tyst minut och jag känner en okontrollerad tår falla ner för min kind, pågår en konsert av en trio som för mig symboliserar allt dåligt med dagen. Jag accepterar all musik men Friends Arena och Swedish House Mafia går hand i hand, utanför står vi och kollar på med skräckfylld blick. Vi som är på Råsunda lever oss in i det som egentligen är förflutet. Friends Arena sticker ut sitt avskyvärda framtidens ansikte med dollartecken till ögon. Tiden har kommit ikapp även AIK och Råsunda.
När jag tagit mig från min plats på Östra Nedre för att få en sista blick över Råsunda från Södra Över inser jag att det är över. Allt Råsunda representerat. Nästa år förväntas AIK vara en del av ett upplevelsepaket. Gräset kommer ligga cementerat under det korrupta bygge Sveriges nya nationalarena är. Tillsammans har spelare & supportrar krossat barriärer sedan 1891 - nu väntar kanske en av de största någonsin.
När vi AIKare vaknar den 23 november 2012 är vår värld förändrad. Vi kastas nu in i en ny tid och det blir vad vi gör det till. Friends Arena kommer aldrig någonsin vara Råsunda, men det som byggde Råsunda var människorna, vi finns fortfarande kvar även fast vi fysiskt förlorat en del av oss. På ett sätt gjorde passionen sitt sista framträdande under begravningen, den gjorde det med heder genom klasstifon och mäktig stämning. På ett annat sätt går vi nu in i en ny tid där det enda vi kan göra är att bära med oss denna atmosfär, det är vi skyldiga Råsunda. Råsunda må ha fallit för den kommersiella ångvälten men låt inte dess atmosfär gå samma väg.
Tillsammans har vi fört fram Isidor Behrens skapelse i generationer. Tillsammans för vi vidare Råsundas minne till framtida generationer. In i en ny tid, en tid som vi skapar. Den 22 november 2012 andades vi in det sista andetaget från platsen vars synonymer är tradition och klass, i vår andas vi ut den på en ny, ännu identitetslös plats. För det är det minsta vi kan göra för Råsunda.
Vi kommer sakna dig resten av våra liv. Vila I Frid.
