Krönika: Att leva utanför verkligheten
Så har riksdagen röstat för förslaget om anmälningsplikt för huliganer. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern sålde ut. Nu återstår bara för Regeringen att ta ställning till en utredning om åtgärder mot läktarvåld innan förslaget kan klubbas igenom. Vad det låter på Beatrice Ask så innebär det att Per Unckel ska åka över och hänga med lite bobbys i London.
Anmälningsplikt innebär att den som har tillträdesförbud på svenska arenor på grund av brott som kan relateras till evenemangen tvingas anmäla sig på polisstation i samband med matcher för att säkerhetsställa att personen inte kan bryta mot förbudet. Föregångslandet är - som så ofta - England som med liknande åtgärder, enligt påstått initierade figurer, lyckats stävja fotbollsrelaterat våld i samband med matcher.
Vart våldet istället kanaliseras verkar egalt. Hur tvingandet av individer att infinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt går ihop med rörelsefriheten lämnas obesvarat. Varför det ska råda separata lagar för fotbollsrelaterad brottslighet likaså. Som politiker är det ytterst tacksamt att kunna ställa sig upp och modigt ta ställning mot våld. Särskilt sådant våld som blir föremål för kategorisering som vittnar om att problemet egentligen ligger någonstans utanför det samhälle man själv är med om att förvalta.
Att såväl felet som ansvaret för att åtgärda det ligger någon annanstans. Videovåld, Hedersvåld, Läktarvåld. Alla begreppen tydliggör att det inte rör sig om "vanligt" våld. Det vanliga våldet är nämligen ingenting man vill ta i, därför att man i sådana fall måste ta tag i sociala orättvisor, djupt rotade strukturer, sjukvård, missbruk, en snedvriden maskulinitet och till och med den otäcka insikten att våldet är en manifestering av rådande normer. Med kategoriseringen undslipper man det och kan istället skyla över det hela med en quick fix. Paragrafer, åldergräns, slöjförbud, anmälningsplikt. Bekvämt och oerhört ohederligt.
Vart våldet istället kanaliseras verkar egalt. Hur tvingandet av individer att infinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt går ihop med rörelsefriheten lämnas obesvarat. Varför det ska råda separata lagar för fotbollsrelaterad brottslighet likaså. Som politiker är det ytterst tacksamt att kunna ställa sig upp och modigt ta ställning mot våld. Särskilt sådant våld som blir föremål för kategorisering som vittnar om att problemet egentligen ligger någonstans utanför det samhälle man själv är med om att förvalta.
Att såväl felet som ansvaret för att åtgärda det ligger någon annanstans. Videovåld, Hedersvåld, Läktarvåld. Alla begreppen tydliggör att det inte rör sig om "vanligt" våld. Det vanliga våldet är nämligen ingenting man vill ta i, därför att man i sådana fall måste ta tag i sociala orättvisor, djupt rotade strukturer, sjukvård, missbruk, en snedvriden maskulinitet och till och med den otäcka insikten att våldet är en manifestering av rådande normer. Med kategoriseringen undslipper man det och kan istället skyla över det hela med en quick fix. Paragrafer, åldergräns, slöjförbud, anmälningsplikt. Bekvämt och oerhört ohederligt.
För den luttrade besökaren är detta gammal skåpmat. Parlamentariker som vill lysa upp sin gloria använder gärna fotbollen som svavelsticka. Varför försöka begripa när man kan förbjuda? Varför inte bara göra det lätt för sig? Självrannsakan hör inte heller samman med ämbetet. Vad som är mer uppseendeväckande och oroande är att vi faller för det varenda gång. Vi tror på allvar, trots att vi ständigt finner bevis på motsatsen, att den polisiära vägen är den enda rätta.
Den gravt förenklande låtsasvärld som politiker, polis och på tok för många journalister önskar att vi levde i börjar mer och mer sippra in i det allmäna medvetandet. Prat om "hårdare tag" hörs överallt ifrån, med särskilt höga röster från oinsatta skribenter och diverse samhällsförbättrare som aldrig satt sin fot på en fotbollsmatch.
När en överförfriskad 18-åring tog sig in på planen i samband med matchen mellan Malmö och Helsingborg och knuffade till HIF:s målvakt piskade drevet upp till en lynchstämning som spred kalla kårar längs ryggraden. Sju-åtta poliser bar bryskt ut honom, pressen förföljde honom hem och fiskade kommentarer från föräldrarna.
Allt ivrigt påhejat av såväl internets alla anonyma troll som krönikörer, supportrar, politiker, - statsministern! - och företrädare för rättsapparaten. Livstids avstängning! Längre fängelsestraff! Vatten och bröd! Satt i proportion till vad den här personen möjligen gjort sig skyldig till - olaga intrång och ofredande - anser jag det legitimt att kalla reaktionerna överdrivna och dessutom farliga.
Den gravt förenklande låtsasvärld som politiker, polis och på tok för många journalister önskar att vi levde i börjar mer och mer sippra in i det allmäna medvetandet. Prat om "hårdare tag" hörs överallt ifrån, med särskilt höga röster från oinsatta skribenter och diverse samhällsförbättrare som aldrig satt sin fot på en fotbollsmatch.
När en överförfriskad 18-åring tog sig in på planen i samband med matchen mellan Malmö och Helsingborg och knuffade till HIF:s målvakt piskade drevet upp till en lynchstämning som spred kalla kårar längs ryggraden. Sju-åtta poliser bar bryskt ut honom, pressen förföljde honom hem och fiskade kommentarer från föräldrarna.
Allt ivrigt påhejat av såväl internets alla anonyma troll som krönikörer, supportrar, politiker, - statsministern! - och företrädare för rättsapparaten. Livstids avstängning! Längre fängelsestraff! Vatten och bröd! Satt i proportion till vad den här personen möjligen gjort sig skyldig till - olaga intrång och ofredande - anser jag det legitimt att kalla reaktionerna överdrivna och dessutom farliga.
Men den som påpekar detta får räkna med mothugg. "Hur kan du försvara det?" är det vanligast. Som om det handlade om det. Det är väl ingen som försvarat att skjuta raketer mot folk eller ta sig in på plan och knuffa till spelare? Bara att reaktionerna och "lösningarna" på sådana ting är - i bästa fall överilade, ogenomtänkta och verkningslösa, i värsta fall integritetskränkande, rättsosäkra och har spår av totalitära drag.
Varje gång vi lagstiftar eller gör polisiära problem av sociala offrar vi också en del av allas vår integritet. Därför måste vi noga väga dessa uppoffringar mot varandra. Tendenserna verkar vara att vi låter detta ske mer lättvindigt utan eftertanke. Ofta haglar också anklagelser om att vara naiv eller "springa huliganers ärenden". Men naiv är den som tror att problem försvinner för att man lagstiftar mot dom eller för att det rekryteras fler upprätthållare av rådande bestämmelser.
Den som inte problematiserar integritet och rättssäkerhet kontra utökadade kontroller och hårdare lagstiftning saknar förmåga att tänka längre än näsan räcker. Den som tror på repression som medel i första hand och ökad polarisering är den som "springer huliganers ärenden".
Varje gång vi lagstiftar eller gör polisiära problem av sociala offrar vi också en del av allas vår integritet. Därför måste vi noga väga dessa uppoffringar mot varandra. Tendenserna verkar vara att vi låter detta ske mer lättvindigt utan eftertanke. Ofta haglar också anklagelser om att vara naiv eller "springa huliganers ärenden". Men naiv är den som tror att problem försvinner för att man lagstiftar mot dom eller för att det rekryteras fler upprätthållare av rådande bestämmelser.
Den som inte problematiserar integritet och rättssäkerhet kontra utökadade kontroller och hårdare lagstiftning saknar förmåga att tänka längre än näsan räcker. Den som tror på repression som medel i första hand och ökad polarisering är den som "springer huliganers ärenden".
Erik Haking2011-06-23 18:52:00
