Råsundas gräs växer mot himlen
"Råsundas gräs det växer mot himlen. Stormar har rasat, men vinden har vänt. Och den för mig tillbaka till Råsundas gräs. Efter 2012 kommer ingen vind i världen kunna föra oss tillbaka till Råsundas gräs."
Och dagens publiksiffra är … 1 652.
Det är den 1 oktober 1989 och jag och pappa är på fotboll tillsammans för första gången.
Vi sitter på Östra och ser Gnaget lira erbarmligt dålig fotboll. Det är så glest på läktaren att man hör Esa Pekonen driva på på mitten.
Thomas Bodström var högermitt, Hjelle och Judas Eriksson bildade mittlås och Vadde lirade på topp (!). Men vad hjälpte det, det blev 0-0.
För någon mer fotbullskunnig än en tolvårig gnagarknodd som jag, hade den där smällkalla oktoberdagen kanske inneburit att man aldrig mer satt sin fot på Råsunda. Det blev precis tvärtom.
Jag och farsan fortsatte gå. Allt oftare. Och vid segrar tog jag av mig halsduken, vevade ner framrutan och fäste halsduken genom att dra upp rutan igen. Halsduken fladdrade i luften utanför bilen på vägen norrut över Stocksundsbron, upp mot de norra förorterna.
Det här är en text till mitt hem. Lägenheter kommer och går, flickvänner kommer och går, vinster kommer och går, man åker ur, man vinner guld. Råsunda består.
Som liten kille skrattade man alltid åt de sköna kommentarerna från bänkgrannarna.
Så fort en tjej eller kille kom med låda på magen för att sälja kaffe och choklad var det alltid nån som skrek – högt – GLASS! GLASS! När en mittfältare filmade till sig en frispark i mittcirkeln var det alltid nån som skrek STRAFF!
Råsunda luktar, Råsunda smakar. Min första smak av Råsunda är Haribo Persikor. Farsan och jag ställde bilen på Tottvägen, och så alltid in på närlivsen på Råsundavägen och köpte en påse persikor.
1992 var jag inte i Malmö, men satt hemma och lyssnade på Sportextra, minns ännu känslan när Gary satte den. Hur jag sprang ut på radhusgräsmattan och bara jublade. Minnena haglar. Så har jag också levt mitt liv hos dig, Råsunda.
Men som många kärleksrelationer kan ha, har också mitt förhållande till borgen haft sina uppehåll – guldmatchen 98 och Salles balja såg jag aldrig, då var andra saker viktigare i livet. Champions League-matcherna såg jag på teve. Det är skamligt, men sant.
Fast det är ju som Leo Rubio sjunger: ”Kärleken kommer, kärleken den går, men min kärlek till Gnaget den består.”
Vid sekelskiftet var jag tillbaka i borgen. Årskort på Norra Stå.
Två helt skilda minnen från den här tiden:
• Fladdermössen. När AIK dominerade nere mot södra läktaren kunde man då och då se fladdermöss under Västras tak. Dominansen kunde liksom inte vara tydligare: Vi dominerade så mycket, och så lite hände på vår planhalva, att fladdermössen trodde att det var natt här.
• Triumfmarschen. Den 19 september 2002 mötte vi Fenerbahce. Tifot var enormt. Vi stod under ett svartgult hav, och till tonerna av Verdis triumfmarsch ur operan Aida: ”Åh AIK, åh AIK, åh AIK, heja AIK, AIK, AIK, AIK!”
Minnena från Norra är förstås starka. Michael Nordstrand som helt oförtrutet, med en av Råsundas starkaste röster genom tiderna, manar på. Jimmy Wallingstam som går upp under derbyna och kör ”Oggi, Oggi, Oggi”.
Juni 2003. Gnaget – dif, den klassiska 3-3-matchen där Ayorinde hyschade Zoran Lukic. Sitter med arbetskamrater på Västra, obehagligt nära Södra, mot hörnet. Kim Källström ska lägga en hörna just på vår sida. Jag skriker det högsta jag kan: ”GÖTEBORG!” Hörnan går ut över kortlinjen innan den nått fram till målet. Det var väl förstås inte min förtjänst, men man kan ju alltid hoppas.
Maj 2005. Vi var degraderade till Superettan, men att möta lag som Ljungskile och framför allt deras något överviktige målis Nicklas Svensson livade onekligen upp. ”Han käkar tårta till frukost”, ”Han kramar bollen som en pizza”, ”Han går på donken i pausen”, ja det var bara ett axplock. Hela första halvleken höll vi på. Men vafan hjälpte det, matchen slutade 1-1.
Men Råsunda är så mycket mer än spelet på plan. Råsunda är köerna till pissoarerna. De trasiga stolar och infravärmen på Östra som aldrig funkar. Trängseln utanför korvmojerna. ”0-0 på oddset ger 6,73 gånger pengarna.” Kroppsvisitationerna. De hatiska tunnelbaneresorna med gårdare. Råsunda är den enorma sanslösa underbara glädjen på väg ut från Norra efter tre poäng mot dif.
Jag vill avsluta med mina två vackraste minnen från Råsunda:
• 27 oktober 2001. Redan under spelarpresentationen fick Thomas Tolle Lagerlöf en en minut lång stående ovation. Tolle kom till Gnaget som 13-åring och var AIK trogen i 16 år. Hackkyckling ibland men en oerhörd kämpe. Under så gott som hela matchen: ”Lagerlöf, Lagerlöf, Thomas Lagerlöf, när han träffar bollen blir det mål, det är Thomas Lagerlöf”. Vad få kanske minns är att att Tolle dessutom kom tillbaka till Gnaget som spelare när han var 36 år.
• 12 maj 1993. Bara 5 589 personer på läktaren. Matchen när mister två procent blev mister 2 000 procent. AIK – Brage 9-3. På planen, förutom Kim Bergstrand: Hjältar som Hjelle, Kindlund, Nordin, Borken, Vadde och Dick.
Råsundas gräs det växer mot himlen. Stormar har rasat, men vinden har vänt. Och den för mig tillbaka till Råsundas gräs. Efter 2012 kommer ingen vind i världen kunna föra oss tillbaka till Råsundas gräs.
Att man kommer att riva och pulvrisera Råsunda är förstås inget annat än en fet jävla skandal. Det minsta fotbollförbundet kan göra är att skänka stolarna, så vi får med oss nåt av denna heliga plats.
För uppe på Råsunda, där spelar vi.
