Gästkrönika: Tankar efter söndagens Kalla Fakta
Jag tror att kärnan är att klubbarna drar allt mer emot ett håll som luktar supporterförakt. Styrelser och klubbledningar blir alltför mäktiga och ju mer makt de får desto ovilligare är de att lyssna.
Söndagens Kalla Fakta handlade om hot inom fotbollen. Om det faktum att en alldeles för stor del av landets ledare, spelare och domare utsatts för hot och trakasserier. Att ämnet tas upp är på sin plats. Vi har annars haft alldeles för många program av Robert Aschberg-karaktär som handlat om det upptrappade läktarvåldet när det egentligen borde handla om det faktiskt minskande läktarvåldet. I dagens läge sker ju större delen av det fotbollsrelaterade våldet på andra platser än just läktare.
Hot våld och sabotage mot spelare och funktionärer är ett mycket viktigare ämne. Med viss förvåning konstaterade jag att Kalla Fakta inte gick i den vanligaste av alla fällor, nämligen att beskriva all problematik kring fotbollen som rena AIK-problem. Här lyftes även andra klubbars supporterbekymmer fram som omväxling och det kändes på något sätt rättvist. Det skulle man ha kunnat lyfta på hatten för om det inte vore så att man istället gick i en massa andra fällor och sköt bredvid en del andra mål.
”De här är inga supportrar”, uttryckte Marcus Allbäck om de ÖIS-fans som sprayat klubblokaler och bankat på tränardörrar och det tror jag är att både underskatta och förskjuta problemet. Att påstå att en supporter som begår brott mot sin klubb inte är en supporter är som att påstå att den äkta make som misshandlar sin fru egentligen inte är gift med henne.
Det kan tyckas tragiskt eller upprörande men bland fotbollsfans finns allt du kan tänka dig. Det finns djupt troende präster som följer fotbollslag slaviskt precis som det finns arbetslösa, läkare, kriminella, unga, ingenjörer, lärare, medelålders, snickare, gamla, fridsamma och våldsamma bland våra klubbars fans. Vad det egentligen handlar om är att få alla att förstå vad man har för rättigheter respektive skyldigheter i ett demokratiskt samhälle.
Black Armys ordförande Danne Wilhelmsson uttryckte det bra i programmet. ”Vi har rätt att säga vad vi tycker i en demokrati”, menade han. När han fick frågan om vad Black Army kunde göra för att motverka hot och våld svarade han ”fördöma” och här har han naturligtvis helt rätt. Vi lever i en demokrati, vi har rätt att uttrycka våra åsikter och vi är samtidigt skyldiga att reagera på sådant som ligger utanför lagens ramar.
Vad kan då klubbarna göra? Det första de måste göra är att inse att det inte är folk som inte är supportrar eller folk som inte förstår sig på fotboll ställer till med dumheterna. Jag är rätt säker på att det var folk som håller på och engagerar sig i ÖIS som var hemma hos Janne Karlsson och bankade på dörrar med masker för ansiktet. Sedan kan man ju alltid ifrågasätta kuraget i att ta på sig mask och banka på ett hus där endast en tonårstjej är hemma, eller att gräva hål i planer på natten eller skicka anonyma sms. Men, det är inte heller det som är kärnan.
Jag tror att kärnan är att klubbarna drar allt mer emot ett håll som luktar supporterförakt. Styrelser och klubbledningar blir alltför mäktiga och ju mer makt de får desto ovilligare är de att lyssna. På så sätt förflyttas de längre och längre ifrån supportrarna. Vi ska då minnas att supportrar inte sällan är folk som lever för att följa ett lag. Folk som blir förbannade när de som sitter på makten tar på skygglappar och vägrar lyssna medan de driver verksamheten allt närmare en sportslig och ekonomisk ruin. Sanningen är ändå den att det med största sannolikhet finns ett större fotbollskunnande inom t ex Firman Boys än vad det finns i AIK Fotbolls ledning. Därmed inte sagt att det är rätt att hota eller trakassera folk för att de ska lämna sina poster.
Det är ändå i slutändan ledningarnas förbannade skyldighet att lyssna på fansen. Det är nämligen de som håller verksamheten levande. Inom AIK’s supporterled är vi många som – med all rätt – anser att vår klubb på ett fåtal månader har misshandlats brutalt av sin egen ledning. Ett gyllene läge efter fjolårets guld har slarvats bort av folk som tyvärr inte verkar ha riktig koll långsiktighet vare sig när det gäller ekonomi eller idrottsliga resultat. Vi hade en långsiktig satsning som helt har raserats i år.
Ibland kan det vara ekonomiskt smart att förlänga några kontrakt på betydelsebärande spelare eftersom det inte alls är säkert att det blir billigare att skaffa nytt. När det nya laget sedan inte presterar skeppas fler spelare iväg och man ser till att skaffa ytterligare ett tränarnamn på lönelistan.
Självfallet blir inte vare sig den sportsliga eller ekonomiska sitsen bättre av att folk slår sönder motståndarbussar och egna spelares bilar. Det kommer alltid i alla sammanhang att finnas människor som tar till förbjudna eller moraliskt tveksamma metoder för att nå sina syften – vad man nu kan ha för syften med att kasta sten på motståndarnas spelarbuss – och det kan vi nog inte komma ifrån. Vad som däremot skulle kunna förbättra situationen är lite ödmjukhet från folk som sitter på makten.
Kanske kan AIK’s styrelse och företagsledning stå upp för sina misstag och säga ”Visst, vi har sjabblat bort ett kanonläge” och ”Ni har rätt, vi har tagit en massa felbeslut” men det händer ju inte. Istället gömmer man sig, skyller ifrån sig och bortförklarar. Då skapar man frustration vilket i sin tur ger utrymme för folk med tveksam syn på lag och moral att agera.
Själv har jag aldrig hotat någon. Jag kan däremot säga att jag tycker att nästan allt som gjorts av de styrande i AIK under 2010 har gjorts på ett sätt som visar på skrämmande dålig kompetens och undermåligt kunnande. Kanske är det dags för lite erkännanden nu så att vi kan minska frustrationen bland alla oss som betalar kalaset. Vad säger ni Bystedt och Yderberg? Kan ni kliva fram och stå för att ni gjort ett RIKTIGT DÅLIGT JOBB?
Obs! Artikelkommenteringen är till för att kommentera krönikan, inte argumentera med varandra om dess innehåll. Det kan ni göra på forumet.
