Krönika: Att sörja för att åter leva - Berättelsen om hur Råsunda aldrig kommer att dö.
Jag var 5 år gammal och Sven Dala Dahlkvist hade precis gjort mål; just i det ögonblicket ägde jag hela jävla världen. Råsunda låg under mina fötter och verkligheten som jag kände till den hade ställts på sin ända. Det var ett myller av människor och i fjärran tändes vårdkasar, ute i vintergatan hade planeterna radat upp sig och från betongen dånade sångerna fram. Jag var på den plats jag skulle komma att älska på, att synda, att gråta, att kramas och att drömma. Det kan de aldrig ta ifrån mig.
Jag gick på en promenad härom natten, snön sjönk sakta mot marken, tystnaden lyste upp Råsunda som lugnt stod och vakade över Solnahimlen. De historier som oupplösligt är sammanbundna med Råsundas själva väsen gav liv åt hela dess omgivning. Ekarna på grässlänten
vid hörnet av Västra och Södra berättade om AIK:s guld på Råsunda det där allra första året 1937. Förväntansfullt vilade asfalten på Solnavägen som berett väg för alla de hundratusentals människor i hattar och kostym, eller i halsdukar och bombarjackor, som med flaggor eller storögda små barn i handen vallfärdat till Råsunda. Husen bakom vår älskade Norra Ståplats som trofast har ekat våra melodier vidare ut i världen stod lika stolt uppradade som alltid. Stilla låg Råsundas alldeles egna atmosfär som vattnat gräset, blåst upp konfettin över himlavalvet och jagat bort mörka moln när de tornat upp sig. En hel stadsdel har andats fotboll och AIK, hopp och förtvivlan.
Och så är det meningen att vi ska kunna ta avsked från allt det där, bara sådär. Vi har kommit till den punkt i historien då vi tydligen ska lämna allt och behöva ta avsked. Säga hejdå, gå därifrån och förväntas gå vidare.
Mycket kan sägas om hur allt egentligen gick till, hur vi som en gång finansierade själva bygget av Råsunda nu tvingats bort. Inget förtjänas att glömmas bort, mycket förtjänas att inte bli förlåtet.
Men oavsett vad så är det segrarna som skriver historien och just därför är det dags att vi fattar tag
i våra pennor. Att vi gemensamt skapar den berättelse som kan vittna om allt det storslagna, om hur liv vävdes in i den där betongklumpen i Solna.
För det sägs från vissa håll att vi efter den här säsongen begraver allt, tar avsked och bygger något nytt på vår kommande hemvist. Vissa hävdar att Råsunda är Råsunda och all historia ska på just den platsen förbli.
Men hur mycket jag än låter nostalgin svepa över mig, och hur mycket jag än ser ett avslut närma sig så kan jag inte tillåta mig själv att fullt ut känna så. Jag kan inte acceptera att det är något helt nytt vi ska komma till. Jag vet inte om det främst är i ren självbevarelsedrift, en förnekelse över att jag snart aldrig mer kommer få höra vändkorsen taktfast snurra in människor på läktarna. Men jag
har kommit att förstå, att det är det enda rimliga att känna. År 2012 är inget avslut, hur mycket det än
ser ut att vara det. År 2012 är det år då vi samlar ihop våra erfarenheter, då vi packar ihop det
som AIK och supporterkulturen varit på Råsunda, och tar den med oss vidare in i framtiden.
Ja, detta är sista året på Råsunda, men samtidigt inte – det är år noll. Det är första året vi seglar av mot framtida mål. Och vilken bättre start kan vi få än att börja resan från vår kära hemmaborg som hamn?
Hur stor utmaning blir det inte att börja ta med oss våra minnen, packa ner vår identitet och våra drömmar som så djupt sitter ingrott i Råsundas fundament. Att tvinga se oss själva i spegeln för att återigen definiera vilka vi är – vad AIK är.
Samtidigt som säsongen blir ett avsked och tillfällen att njuta en sista gång på just din plats,
med just dina vänner – på spelarbussmottagningen, på derbyna, på ett gungande Norra, så blir år 2012 det året då vi lägger grunden för det som komma skall. Gör vi det bra, gör vi det värdigt, kommer vi ge oss själva så mycket bättre möjligheter att växa oss ännu starkare. Först då kan våra tårar, istället för att bara vara dom som rullar ner för våra kinder efter sista matchen, vara dom som också ger nytt liv.
—
Så det är nu vi gör det, ett sista år då vi fortsätter vallfärda till Råsunda, ser de sista målen, de sista glidtacklingarna och är med om de allra sista jublen. En plikt, ett kall, en dröm som vägrar dö. Ett sista år då vi skriver slutet på ett kapitel men inte ett slut på boken.
Ett sista år vi gör plats för alla nya minnen som Råsunda kommer ge oss i år och då vi återupplivar de gamla minnena, för att i framtiden kunna fortsätta att bygga vidare på det som är den Allmänna
Idrottsklubben.
Och det finaste av allt är att vi gör det tillsammans. Innanför Råsundas murar är vi alla jämlikar, oavsett när du såg din första match, oavsett om din första idol var Kurre Hamrin som dansade fram på högerkanten, oavsett om dina minnesbilder i förgrunden visar Ove Rubsamen klättra på Norras staket, eller om din första idol var Mats Rubarth med sina kapningar och klacksparkar.
Tillsammans gör vi denna sista säsong, oavsett om du för 30:e eller för första året kliver in på Råsunda. Det viktiga är att just du är där för att du någonstans under vardagens slentrian bär ett dunkande svart hjärta som gör skillnad när det slår inne på just Råsunda.
Och redan nu hörs de hjärtslagen över Stockholm – när årskorten säljs, affischer och vägbanderoller sätts upp, möten hålls och planer smids, flaggor målas och en brinnande längtan snabbspolar fram veckodagarna. Det är dags nu.
För i fjärran så tänds vårdkasarna igen, planeterna står uppradade och våra hjältar är redo för att en
allra sista säsong springa ut på Råsundas gräs. Snart grönskar ekarna där på slänten, och dess
omgivningar andas fotboll igen. När Råsundas sista sten har fallit till marken kommer vi aldrig att sluta
drömma oss tillbaka till dessa sista dagar. Men det är bara just nu och aldrig någonsin mer vi faktiskt
kommer vara här.
