Matchrapport: Åtvidabergs FF - AIK
Matchen som skulle avgöra allt blev till något annat när AIK besegrade Elfsborg. Det märktes på planen då spelarna i båda lagen i det närmaste verkade ointresserade. På något vis kom matchen att handla mycket om vad som hände på andra platser, när Allsvenskan avgjordes.
Läget inför matchen var glasklart, AIK hade inte mycket att spela för, förutom hedern och möjligheten att gå om Häcken i tabellen. Det var en avslagen stämning som spred sig bland oss som inte begett oss ner på plats. När sedan nationalsången sjöngs, ett tilltag som kändes väldigt krystat, så förstod man dock varför AIK var där. AIK var på plats för att städa i Allsvenskan. Åtvid hade inget att göra i Allsvenskan, oavsett vad "det var bättre förr"-ligan och trötta, trötta Wernersson på SVT kan tycka. Men det kändes tidigt som att AIK kanske inte var extremt taggade inför sin uppgift, man glömde t.o.m Nils-Eric Johansson på toaletten och åkte ifrån honom med bussen.
Första halvlek:
AIK inledde som man brukar, med en hel del energi. Och bortsett från en hårt dömd frispark så är de AIK som äger den inledande stunden på matchen. Viktor Lundberg som fick spela centralt idag verkade må bra av dom större ytorna och alternativen. Han gick ner i banan och hämtade bollen och drev den framåt antingen själv eller via passningar och gjorde ett liknande jobb till det Dulee brukar göra.
Dagens högerback var Helgi Daníelsson som skötte det skapligt, men gick bort sig lite i markeringen i defensiven. Mot ett bättre motstånd så hade nog kantspelet varit en större fara men Åtvid lyckades aldrig riktigt hota på kanterna. Första fem är starka från AIK och klacken sjunger ut bönderna bra, en nick ovanför är dock allt AIK mäktar med i chansväg, något som skulle komma att representera hela första halvlek.
Åtvid har knappt något alls men fick matchens första efter en styrning av Nisse på ett skott, styrningen var ganska ofarlig för Turina som även limmade hörnan i fråga. För dagen var Ivan riktigt bra och lastas knappast för hemmalagets mål då bollen tilläts studsa i straffområdet, något som måste ses som backarnas ansvarsområde. Medan matchen fortskred så märktes en viss intressebrist i hemma och bortalag, Åtvid fick snabbt reda på att IFK Göteborg tagit ledningen mot Gefle och valde att inte anfalla allt för mycket.
AIK spelar ju metodiskt och kan inte klandras för att dom inte stressade sig till chanser, men samtidigt så saknades kanske det där lilla extra som gör att man kommer till skott. Man slösar bort mycket bollar och Viktor Lundberg som i sin nya roll har ganska mycket boll är en av dom som inte alltid gör det bästa av bollinnehavet, en annan syndare var en relativt blek Flavio.
Nu får Åtvid sin farligaste chans i första halvlek då en crossboll rinner igenom straffområdet och hamnar hos hemmafavoriten Bergström som får till ett avslut som hör hemma i division ett. Det ska vara mål och det är nog Helgi som får ta på sig markeringsmissen. Det känns som klassiskt AIK, ett ofarligt motstånd får plötsliga chanser då det egna laget gör ett litet misstag.
Vid halvtimman spelad så får AIK en frispark från 35 meter, Flavio stegar upp och kommentatorn kallar det för en, "Fruktansvärd frispark." Det är bara att hålla med. I samma veva byts Flavio ut och detta spekulerades senare vara för att han inte tog direktiv. Talangen Daniel Gustavsson fick ersätta och visade på goda takter, det är också en av få naturliga yttrar vi har i laget och visst syntes det när man jämförde hans spel med spelare som Flavio, Catovic och Lundberg.
AIK:s farligaste chans är ett välplacerat skott av Viktor Lundberg men målvakten hinner ner och tar den. Annars finns det en del goda intentioner även om spelet inte var det vackraste. DG vågar se framåt på ett sätt som saknats, även i passningar. Det finns mycket att ändra på inför andra halvlek och Viktor Lundberg som intervjuas i paus är riktigt besviken på insatsen.
Andra halvlek:
AIK inleder andra halvlek på bästa möjliga sätt, efter att en chans för Åtvid misslyckats så kontrar man bra och Daniel Gustavsson utmanar backarna , när han får båda mittbackarna på sig så öppnas ett stort hål för Goran i försvaret och denne behöver bara placera in (väldigt snyggt gjort) DG's passning. 0-1 och Åtvidaberg är totalt sänkta.
DG var en bra injektion i laget och även om det slösades en hel del med bollar i AIK idag så fanns det ändå tendenser till bra kombinationer mellan Daniel och Viktor. Sett till hans starka spel idag så känns det nästan lite otroligt att han inte fått fler chanser nu när laget saknar naturliga yttrar, men det är lätt att vara efterklok, speciellt om man baserar det på en match mot ett oerhört svagt Åtvidabergs FF.
I det här läget kändes det väldigt tryggt i AIK och man har blivit mer hungriga av målet, så som vi sett laget agera i några matcher förut (om än, alldeles för få). Bangura blir neddragen utanför straffområdet och Catovic, som gjorde en stabil och god insats idag, slår frisparken, det är en bra frispark men också bra räddat av Åtvids målvakt. Med den frisparken i åtanke undrar man varför Flavio tog den tidigare. Men jag brukar också undra varför Flavio tar några frisparkar alls.
Det framgår ändå att AIK inte är så stabila och säkra som det kan tyckas, ett bättre lag än Åtvid hade utnyttjat sin vänsterkant mot den ovana Helgi Daníelsson. Åvidaberg visar dock upp ett oerhört dåligt samarbete inom laget och segern känns oerhört trygg. För trygg måste sägas. Nyckelsituation i matchen måste sägas vara när Daniel Gustavsson förvånat får tillbaka bollen efter ett bra inledande arbete och får till ett okej avslut, räddningen är lite svettig och verkar tända Åtvidaberg.
Hemmalaget får till en djupledsboll till Bergström som efter att ha tagit på Turina går utanför stolpen, hörnan därpå är även den en orolig situation. Men AIK håller ut för tillfället, tyvärr så krockar Backman med Helgi och bryter näsan, vilket tvingar fram ett byte precis innan sista femton minuterna. In kommer Christoffer Eriksson som vänsterback och Nisse flyttar in som mittback. Denna lilla ändring blottar en defensiv organisation som är svag. Man spelar med två mittfältare och två vänsterbackar på backlinjen och Åtvid vittrar direkt blod.
På en frispark så dimper bollen ner i marken och en inhoppande Åtvidspelare gör 1-1 på volley. Det är lite klassiskt AIK för året, att man inte får utdelning när man är det starkare laget och sekunden foten går av gaspedalen så trillar det in ett baklängesmål. Nu var Åtvid piskade att vinna, eftersom Gefle höll på att hämta in IFK Göteborgs ledning, och ett tag så undrade man om vi inte skulle förlora. Men det blir aldrig särskilt farligt.
En galant TV-räddning av Turina (skottet kom långt utifrån men var ändå på väg mot krysset) och en räddning på mållinjen av Catovic är ändå det enda konkreta som Åtvid skapar. AIK vill mest spela av matchen och Åtvid verkar nöjda med sin poäng som ändå räddade chansen till kontrakt. Men Gefle gör mål i den 88.e minuten. Nu är det dock försent för Åtvidaberg att vinna. Man spelade oinspirerat i princip hela matchen och plötsligt hade man bara fyra minuter att rädda sig på. AIK håller retsamt i bollen medan klacken skanderade "Åtvid åker ur i år." och matchen är vunnen.
Personligen blev jag rasande av dom egna spelarnas vilja att vinna matchen. Ett lysande exempel är när inbytte Christoffer Eriksson driver upp längs vänsterkanten och kan stöta bollen i djupet mot en anfallande Goran, men väljer att stanna upp och titta bakåt. För mig representerade det skillnaden på ett lag som vill vinna och ett som bara är där för att spela av matchen.
Nu åker ändå Åtvidabergs FF ur Allsvenskan, men det var inte AIK:s förtjänst. Och det var ändå det som var målet för kvällen, kan jag tycka.
