Reportageserien "Stora gnagare": Agent 03:s Christer Ericson

Som sextonåring flyttade Christer Ericson med sin familj, till Christers stora missnöje, till Örebro från Falun. Ramsan  "Vem fan vill bo i Örebro?" var tydligen redan på sextiotalet förankrat i den svenska befolkningen. Christers avsky mot staden fick honom att ensam lämna den, efter bara nio månader, för Stockholm. Väl i huvudstaden försörjde han sig 

som styckmästarlärling, där han kom att träffa en AIK-supporter som tog med honom på en fotbollsmatch på Råsunda - AIK-Örebro 1968. Christer minns resultatet, 3-1 till AIK, och att han på grund av sitt hat mot sin gamla hemort hejade på AIK. Men det var inte bara hatet mot Örebro som drev honom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag försöker ställa den självklara frågan: om det alltså bara var en tillfällighet att det blev AIK? Om, låt oss säga, Örebro mött DIF på Stadion istället, hade hans hjärta istället varit blårandigt? 

Men jag kommer bara halvvägs. "Så kan du inte säga. Absolut inte", avbryter han mig. Och jag känner att stämningen måste höjas, och trots att jag kommer av mig, lyckas jag bläddra fram en ny fråga ur minnesbanken. 

"Det kommer inte bli samma grej på nya arenan"

Christer har nämligen gått regelbundet på Råsunda i snart 45 år och inte missat mer än ett par matcher på tjugo år. Jag blir intresserad av att veta hur det känns att lämna Råsunda efter så många år, men jag inser direkt när frågan lämnar min mun att det troligtvis inte var något som skulle höja stämningen igen i alla fall. "Det är fördjävligt", svarar han och är tyst ett tag. "Det är verkligen jobbigt. Som imorgon, då är det sista gången vi möter IFK Göteborg på Råsunda. Det är en klassisk match, och senast var det sista premiären. Det är sorgligt. Vi är ett gäng som suttit på första parkett sen det uppkom. Jag trivs så bra, man har sin stol, känner folket runt omkring och personalen. Man kommer på våren och är liksom "Tjena, hur är läget?" med folk man inte träffat sen hösten. Det kommer jag sakna jättemycket. Det kommer inte bli samma grej på nya arenan."

 

Jag frågar honom om de planerat något speciellt inför sista matchen på Råsunda som spelas mot Malmö FF. Samma lag som AIK mötte i premiären första året på Råsunda 1937. Han berättar att gänget han sitter med bestämt varje år att om AIK är klara för SM-guld till den sista matchen så ska de komma klädda i smoking. Så finklädda har de bara fått vara en gång, efter Västeråsmatchen 2005, när AIK var klara för uppflyttning i hemmamatchen mot Falkenbergs FF. Han önskar att han sista matchen på Råsunda kommer att få bära smokingen igen.

 

Många fina minnen från Råsunda
En man som på Råsunda sett AIK spela allsvenska matcher, och såväl inhemska som europeiska cuper, under snart fem decennier har troligtvis upplevt en hel del. Jag ber honom delge sitt finaste AIK-minne från den klassiska arenan. Men det visar sig vara lika svårt som att be ett barn välja endast en sort i en godisaffär. Han berättar med stark inlevelse om Nebojsas 1-0 mål mot Barcelona i Champions League 1999, upphämtningen i 3-3-matchen mot DIF, 6-0-krossen den 11 augusti 1996 och jag fascineras över att han till och med kommer ihåg datumet. Han flyger dessutom ut från frågan och börjar berätta om Pascal Simpsons klassiska mål 1997 mot Barcelona på Nou Camp, och hur de på en fest, ett tag senare, ägnat halva kvällen åt att titta på målet 50-60 gånger.

 

Om syftet var att få upp stämningen, så hade jag lyckats. Men jag skulle sänka den igen.

Och det värsta minnet från Råsunda?
- Den fick jag inte gå på, svarar han nedstämt. Det var precis som att jag nyss berättat för barnet som skulle få välja godis att det inte blir nåt. Att jag bara skojat, att 

vi istället bara skulle hem tomhänta. Som att jag stuckit hål på glädjeballongen. Jag möter hans tillfälligt dystra ögon med en frågande blick. Jag förstod inte vad han syftade på. 

"Jag satt på en sportbar på Östermalmstorg med några vänner", fortsatte han. "Det var året vi åkte ut, 2004, när AIK spelade inför tomma läktare och vi förlorade mot Ögrytes IF med 0-3. Det var det absolut tråkigaste." Men Christer kan inte hålla sig. Han vill tillbaka till godisbutiken och börjar prata om goda minnen istället. "Andra bra minnen är ju alla 

resor man fått göra också. London och Barcelona bland annat." Han berättar vidare om att han i varje hemmamatch, under snart 20 år, satsat i snitt 200 kronor på resultatet 4-1 till AIK. Det har det aldrig blivit. Förutom en gång, 2010 mot Åtvidabergs FF. Den matchen missade han att lägga sitt bett. 

Agent 03
Christer tillhör riskkapitalbolaget Agent 03 som hjälpt AIK under många år att finansiera spelarköp. "Dick Lidman började prata om det här redan 2002, sedan tog Sanny Åslund över. 2003 gjorde vi våra första köp då vi tog stjärnanfallaren Arash Talebinejad och backen Fredrik Björk till AIK. Jag tror att vi var först i Sverige med en sådan verksamhet, och det blev ett jävla ståhej i tidningarna". Jag frågar honom vilken värvning han är stoltast över att ha varit med och hjälpt till och svaret kommer snabbt. "Derek Boateng. Definitivt. Då var man kaxig. Till hans första match, som spelades mot Halmstads BK borta, flög vi ner i ett privatplan. Vi visste att vi värvat en stjärna. Han var alldeles för bra för allsvenskan. Och visst blev man lite orolig när han tidigt blev nermanglad av Tomas Zvirgzdauskas. Man kände att de verkligen ville klippa till honom. Men allt slutade bra och han är enligt mig den bästa spelaren vi hjälpt till att värva".

 

Sponsrat AIK med sin matvarubutik T-Jarlen
Christer Ericson äger matvarubutiken T-Jarlen som ligger i Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hans första drag som butiksägare var inte att måla om väggarna i personalrummet eller att köpa in nya kundkorgar - det var att sponsra AIK. Och det gjorde T-Jarlen under 20 år, tills en delägare med ett bajenpatos kom in i företaget. 1991 prydde T-Jarlens logga AIK:s matchställ på bröstet. Han berättar en rolig anekdot om när han blev tilldelad att vara matchvärd och efter matchen fått uppgiften att ta ut matchens lirare i vardera lag i matchen AIK-Landskrona BOIS. Han hade då inte varit uppmärksam på Landskronaspelarnas prestationer och tog därför bara någon ur matchprogrammet. Dagen efter gick det att läsa i en skånsk lokaltidning att "/.../ men den stora frågan är hur planens absolut sämsta spelare kunde bli matchens lirare."

 

Reklamskyltarna som rullar längst östras, norras och södras fot delades ett år upp bland sponsorerna. Däribland Christer och hans goda vän Tom. Sponsorerna skulle få åtta meter var, men det återstod sexton meter när allt var uppdelat. Tom tog då på sig att även ta de resterande sexton meterna för att överraska sin vän Christer. Men han kunde inte hålla tyst om det, och Christer fick tillslut reda på det. Han ringde genast upp den som varit ansvarig för att dela upp reklamplatserna. "Men du ställer ju alltid upp", hade den 

ansvariga invänt. "Nu vill jag ha nåt erbjudande som plåster på såren", förklarade Christer. "Då får vi öppna ett helt varv till", provade han som en lösning. Och så blev det, "Och 

inte ett jävla ord om det här till Tom", understrykte Christer. På premiären så visades reklamerna, och Tom slog sig på bröstet, i tron om att Christer inte visste om någonting. "Och nu ryser jag bara av att prata om det", förklarar Christer. "Varvet slog runt, och det bara smällde till. Hela Råsunda var prytt med T-Jarlens logga. Det var stort. Det blev en dyr peng. Men det var bara för att jävlas med kompisen Tom."

 

En gång är ingen gång-flyget
Och att han gillar att jävlas, det blir extra tydligt med tanke på det som skedde 2001 när Hammarby tog sitt första allsvenska guld. Då chartrade Christer, med några vänner, ett plan som under en halvtimma före avspark och under halva första halvleken cirkulerade över stadion med texten "En gång är ingen gång" hängandes efter sig. "Media tyckte att det var en fånig sak att göra. Men jag tycker att det var kul. Det handlade inte alls om något hat mot Bajen, det var mer en rolig grej. Och sen så har det ju faktiskt inte blivit några fler SM-guld."

 

En nästan fyrtio minuter lång intervju, som jag fängslat lyssnat på med vidöppna öron och kanske ibland med en ocharmigt öppen mun, avslutas med en klassisk AIK-hybris. "Så bra som Borges var mot Kalmar FF, så kan jag inte se vilket lag i Europa(!) som ska slå oss i år", förklarar Christer med en viss glimt i ögat.

 

Vi tar i hand och jag tackar för historielektionen, och jag hoppas att Christer Ericson och hans vänner får bära sina smokingar i den sista matchen på Råsunda mot Malmö den 4e november. Och att matchen slutar 4-1, så att han tillslut får återbäring på sitt spelande.