En mörk premiärdag
På söndagen började det som skulle bli en allsvensk fest. Men dagen förstördes av någon eller några som verkar tycka att det är okej att släcka andra människors liv.
Söndagen blev ingen bra dag. Det var allsvensk premiär men resultaten hamnade i skymundan på grund av den tragiska händelse i Helsingborg där en 43-årig supporter till Djurgården fick sätta livet till. Så oerhört tragiskt, man undrar hur vissa fungerar när man begår handlingar som släcker en annan människas liv. Festen blev istället till en sorgens dag. Vi vet inte alla detaljer än utan kan bara konstatera att våldet skördat ännu ett offer och tyvärr så blir det för ovanlighetens skull fotbollsrelaterat. Men man får inte glömma att det, hur tragiskt det än är, är en isolerad händelse. Tidigare har jag bara hört talas om IFK Göteborg-supportern Tony Deogan som gått bort i samband med våld förknippat med fotbollssupportrar, och det var i augusti 2002.
Vi som läser mycket om supportrar vet att de som är med i firmor och är ute och slåss har vissa regler. Söndagens tragiska händelse är så långt ifrån den hederskodex som faktiskt finns i de här kretsarna och 43-åringen var ett oskyldigt offer för det meningslösa våldet.
Rapporterna man läst på främst Helsingborgs Dagblads sajt i helgen har visat att det varit väldigt stökigt där nere i helgen. Det är givetvis tråkigt, det är väl en sak när personer som gillar att slåss söker upp varandra på någon öde industriplats men sett till allt som verkar ha hänt i Helsingborg är det knappt förvånande att något allvarligt till sist hänt. Varför kan man inte bara ta några öl, heja på sitt lag och håna motståndaren och låta det stanna där?
Då det det här, igen, är en isolerad händelse så har jag inga mirakelmedel mot det hela. Vill någon kasta en flaska så är det svårt att hindra någon från det, jag vill främst beklaga sorgen efter det inträffade och tänker då främst på 43-åringens familj.
Eftersom undertecknad ändå skulle ut och affischera stan lite tillsammans med Jonatan och ”Stoffe” tog vi bilen till Stockholms Stadion innan. Det var en lång, lång rad av främst halsdukar och tröjor. I första hand från DIF förstås, men en hel del AIK-souvenirer hängde på staketet, liksom en del från Bajen och andra mindre lag. Vi snackade mest med en Bajare från Bromma men mötte också flera AIK-bekanta, och faktiskt även Yussuf Saleh, som var där för att hedra DIF-supportern.
Det var fint att se så pass många människor komma och gå, kramas och småprata lite med varandra och det spelade ingen roll vilken färg man hade på halsduken. Jag tänkte inte på det själv men polarna hävdade att en hel del supportrar reagerade när de såg mig, kanske passade jag inte riktigt in bland de sörjande. Men jag minns att djurgårdarna var på Karlberg för att hedra Ivan Turina förra året och jag ville göra samma sak för deras stupade kamrat.
(En supporter skickade en bild på den gamla Råsunda FC-tröjan)
Det är svårt att sätta ord på en sådan här tråkig händelse, men det känns som att lagtillhörighet inte spelar någon roll just nu. Inte denna söndag. Vi får inte vika oss för det meningslösa våldet, men var och en måste se till sig själv vad man gör, inte bara som supporter.
Nu hoppas jag att vi AIK:are kan göra måndagen till en fest i samband med vår premiär hemma mot IFK Göteborg. Att vi kan visa Sverige att allt inte bara är nattsvart och vi börjar med spelarbussmottagningen i Solna klockan 17:00. Vi ses där.
(Bild från en räd tidigare i veckan - strax innan ungdomspolisen kom)
