Sirius - AIK0 - 1
En seger som satt långt inne
De så kallade ödesmatcherna duggar tätt för AIK i årets allsvenska. På måndagskvällen besökte AIK Uppsala för att ta sig an Sirius på Nya Studenternas. I sin utmärkta inför-analys lyfte kollegan Viktor Rundlöv faktorer som talade för AIK såsom att Sirius sargats av spelarförlust och avstängning på mittfältet samt att AIK under Henning Berg ser mer homogena och enade ut än tidigare i år.
Trots att det sett bättre ut efter sommaruppehållet påpekade Rundlöv det viktiga i det är långt ifrån lugnt än. Varenda match inom överskådlig tid lär sannolikt benämnas som måstematch och det är inte en sanning med modifikation. Själv hade jag några frågor jag ville ha om inte besvarade så åtminstone få se antydan till svar på under måndagskvällen.
En ganska jämn första halvlek
Jag återkommer till frågorna senare. Själva matchen inleddes av ett ganska piggt AIK som skapade ett par embryon till målchanser i matchinledningen. Sirius såg betydligt mer tagna ut av stundens allvar och deras anfallsförsök dog redan i uppspelsfasen. Det dröjde till en kvart in i matchen innan man tog sig fram i sista tredjedelen men då fick man å andra sidan matchens så långt bästa målchans när ett väldigt fint anfall ledde fram till ett jätteläge som slutade i ett skott över av backen Dennis Widgren.
En målchans som gav luft under Sirius vingar och laget vågade mer och var under en femtonminuters period det mer spelande laget. Bästa möjligheten i den perioden fick dock AIK och Dino Besirovic när Bosniern lämnades oförklarligt ensam vid en AIK hörna. Här borde nog Dino i ärlighetens namn ha nätat. Minuten senare sköt Sirius i stolpen följt av ett anfall vars avslut Nordfeldt fick anstränga sig ordentligt för att rädda.
Innan halvleken var slut hann AIK kvittera i ramträffar när Anton Saletros fick till ett riktigt bra skott som via Jakob Tennander i Siriusmålet träffade stolp-krysset. Samme Tennander tvingades till ännu en prakträddning när Sotte satte pannan på en AIK-hörna och det var nog fler än jag som tog ut ett mål i förskott innan Siriuskeepern fick fingrarna på bollen.
Sirius var det något bättre laget i första men likaläge i paus var ändå inte helt ologiskt även om det mer kändes som att det borde ha varit 1-1 istället för 0-0. Eftersom båda lagen vaskat fram fina målchanser i matchens första halva förväntade i alla fall inte jag mig några revolutionerande ändringar inför andra.
Var är rörligheten i anfallsspelet
Så blev det heller inte. Andra halvlek såg ut som en förlängning av den första. Sirius anföll mer än AIK. Målchansmässigt var skillnaden stor – för stor - till Sirius fördel för att det skulle kännas bra och Nordfeldt fick med sitt lugna och tydliga agerande visa varför han är given varje gång en landslagstrupp ska presenteras.
När AIK gick till anfall stannade spelet ofta upp då ingen tycktes vilja ta centrala löpningar i djupled och öppna upp passningsvägar. Man tvingades alltför ofta spela på stillastående medspelare vilket ofta är dödsdömt. Inbytte Taha Ayari försökte men dels var försöken aningen halvhjärtade och framför allt ska inte en 18-åring ha till uppgift att genom sitt agerande visa sina rutinerade lagkamrater hur de bör agera. Det ska givetvis vara precis tvärtom.
Bilal Hussein frälste AIK
Nu löste det sig till slut i alla fall. Under slutfasen av matchen saknades den AIK-desperation man kanske hade hoppats på. Istället fick vi en sista kvart där lagen bytte målchanser med varandra. Sirius chanser var farligare men AIK fick sista ordet då Bilal Hussein med ett välplacerat skott från utanför straffområdesbågen avgjorde matchen och frälste AIK i minut åttionio.
Man ska aldrig be om ursäkt för att man vinner fotbollsmatchen men det var lätt att förstå att det kändes surt i Siriusleden efter slutsignalen, inte minst då Nordfeldt i den fjärde tilläggsminuten gjorde en helt sjuk räddning på Herman Sjögrells nick från mycket nära håll. Vi ska också ärligt erkänna att AIK inte visade upp ens något som liknade en fotboll som på ett säkert sätt ska föra laget uppåt i tabellen. Det krävs betydligt mer än så här. Dagens seger satt minst sagt långt inne.
Så till frågorna jag nämnde inledningsvis.
Vem ska spela med Pittas? AIK startade med Besirovic och minst sagt ifrågasatte Guidetti på topp. En av de platserna känns vikt för Pittas som gissningsvis kommer att ses som relativt given ifall han inte på några matcher (vilket vi inte får hoppas) skulle bevisa motsatsen. Vare sig Guidetti eller Besirovic tog chansen. JG visade moment av smartness i matchens inledning men det räcker givetvis inte. Besirovic var direkt dålig.
Båda byttes ut och inte heller Magashy eller Ayari som ersatte kan ha övertygat Henning Berg ikväll. Jag gissar att man tänker Pittas som en tydlig nia och en Guidetti i slag skulle vara den som passade bäst som target/tia bakom men i nuläget är han inte tillräckligt bra. Kanske kommer Berg att satsa på 4-5-1 med Pittas som ensam forward.
Vilka spelare kommer att kliva fram och bli ledande i höst? Kanske är jag tjatig men jag vill se en tydligare Milosevic. Han känns inte som ledaren som man kan ta stöd av i bistra tider. Då känns Sotirios Papagiannopoulos som en tydligare ledargestalt. Jag tror att Sotte kan bli viktig när det gäller att visa vägen i höst men ingen av våra två mittbackar kommer att bli de viktigaste att luta sig mot när det blåser. Mest pondus och tydlighet finns i dagsläget hos Anton Saletros (bäste utespelare idag) och Kristoffer Nordfeldt som var klart bäst i dagens AIK.
Kommer Henning Berg att ge Jimmy Durmaz det förtroende som jag faktiskt anser att han förtjänat efter en rad fina inhopp? Här blir svaret i nuläget ett klart ”Nej”. Ingen Durmaz i startelvan och heller inget inhopp. Att Berg satsade på Hussein bredvid Saletros ikväll är svårt att kritisera. Bilal var bra och gjorde dessutom målet. Det känns som om Jimmy Durmaz får hoppas på att 4-4-2 byts mot 4-5-1. I dagens spelsystem tycks han vara långt ifrån Henning Bergs startelva.
