Endast derbykryss trots drömöppning
AIK lyckades bara få med sig ett kryss i det första derbyt på nya Nationalarenan, trots en drömöppning signerad Kennedy Igboananike.
Jag vet inte hur många gånger jag blickat upp mot de vita bjälkarna ovanför och undrat när fotbollen ska börja kännas som hemma igen. Visst har miljöerna börjat bli bekanta, men det är fortfarande något som saknas.
Kanske är det avsaknaden av triumfer. Kanske behöver drömmar börja gå i uppfyllelse innan tryggheten infinner sig på riktigt.
Ett derby är ett perfekt tillfälle att förverkliga sådana drömmar.
En upprättelse
Inledningen av matchen skulle bli som tagen ur just en sådan dröm. Det var den ”fula ankungen” som mötte sin tidigare familj, och som genom någon form av rättvisa också skulle få stjäla rampljuset i den första akten. Från att ha varit utfryst och isolerad så klev han fram och visade sin forna klubb vad de gått miste om. Efter ett skott av Henok Goitom så var han påpassligt framme på returen, och det stod 1-0 till AIK efter knappt 4 minuter.
Han behövde inte ens visa sin glädje. Det var en upprättelse för gångna tider.
För att återgå till matchen så var det AIK som var det bättre laget inledningsvis. Djurgården kändes tagna av stundens allvar, och de få gånger de fick bollkontakt så blev de märkbart stressade av framrusande hemmaspelare.
AIK dominerade matchbilden, och var också ytterst nära 2-0 när Daniel Majstorovic nickade mot mål, en boll som räddas precis på mållinjen. Som om det inte vore retligt nog så är Nils-Eric Johansson bara en ögonblinkning från att nå fram på returen.
Ungefär halvvägs in i halvleken så börjar dock Djurgården vakna. Situationen som på något sätt vände matchbilden var när Daniel Majstorovic, som i övrigt hade gjort en bra match såhär långt, misslyckades med att kontrollera en boll som istället höll på att friställa Amadou Jawo. Kyriakos Stamatopoulos är dock snabbt ute och skär av avslutet, men de kommande minuterna skulle Djurgården få ett litet mentalt övertag på hemmalaget, man kommer bland annat till ett antal hörnor, men AIK lyckas freda sig utan större problem.
Simon Tibbling prövar Kenny Stamatopoulos i slutminuterna, i vad som får sägas vara deras bästa chans för halvleken. Känslan från första var att den första halvan tillhörde AIK, den andra Djurgården. Men förutom ovan nämnda situationer så var spelet inte särskilt sprakande åt någotdera håll, från matchminut 15 och framåt.
Välbekant andra halvlek
Inledningen av den andra halvleken fick skjutas upp några minuter på grund av en bengalbränning från AIK-klacken. Vi möttes dock av det tråkiga beskedet att Henok Goitom skulle utgå på grund av en skadekänning, till förmån för Robin Quaison, som övertog samma position i banan. Även om vi alla vet vad Robin Quaison har för kvalitéer så skulle det visa sig vara ett kännbart byte.
Djurgården har ett betydande större bollinnehav i inledningen av den andra halvleken, känslan är att AIK backar hem och blir alldeles för passiva i sitt agerande, som så ofta när man ligger i ledning. Som vi alla vet så är det ett recept för att bjuda in sin motståndare till en kvittering. Så också denna afton.
Andreas Johansson får vandra alldeles för långt ner i banan innan han spelar ut en boll till deras ytterback Vytautas Andriuskevicius, som spelar in mot anfallaren Amadou Jawo. Per Karlsson lyckas täcka det första skotten, men Djurgårdsanfallaren lyckas retligt nog peta till bollen igen, förbi en Kenny Stamatopoulos som hamnat på mellanhand. Baklängesmålet känns, som så ofta med denna upplaga av AIK, såväl slarvigt som onödigt.
Efter målet så vaknar AIK till lite igen, men anfallsspelet från den första kvarten är som bortblåst. Med ett större bollinnehav så lyckas man istället skapa en del mer slumpmässiga målchanser, men Kenneth Höie i Djurgården lyckas freda sitt mål. Andreas Alm byter in Lalawele Atakora och Kwame Karikari i ett försök att väcka AIK, men både bytena görs relativt sent i matchen. Kennedy Igboananike har en nick som precis passerar utsidan av stolpen, men närmare än så kommer aldrig AIK en först derbyseger på den nya Nationalarenan.
Tankar efter matchen
Tyvärr så känns det som att man sett den här matchen förut. AIK tar ledningen, visar glimtar av det spel som gör att vi borde vara ett topplag, för att sedan falla tillbaka till det passiva spel som gjort att vi inte är det. När Henok Goitom går ut i paus så var bordet dukat och klart för ännu ett derbykryss.
Tyvärr är vi alldeles för beroende av en Henok Goitom i friskt och spelbart skick, och med tanke på hans skadehistorik känns det inte särskilt betryggande. Utan honom så lyckas vi inte hålla kvar bollarna högt upp i banan och anfallsspelet blir mer chansartat. Möjligtvis blev han hämmad av sin skada, vilken kan förklara att han föll ur matchbilden mot slutet av den första halvleken. När flera av spelarna inte heller når upp i den nivå som vi kan kräva av dem så blir resultatet ett ganska uddlöst AIK.
Glädjeämnet för dagen är givetvis Kennedy Igboananike, inte bara för att han får göra mål på sin tidigare klubb, men för att han fortsätter att vara en kontinuerlig målskytt för AIK säsogen 2013. I övrigt var detta ingen vidare minnesvärd afton.
Nåväl, Djurgården kan ju i alla fall börja räkna dagar igen.
