Ett farväl med flaggan i topp
Kaptensbindeln denna lördagsafton satt på Nisse Johanssons arm, men den riktige ledaren satt på bänken. Med sin karakteristisk majestätiska uppsyn och isblåa ögon satt han och blickade ut över de mannar som skulle lotsa honom mot slutet av en era. Han har aldrig varit de stora ordens man. Men med sin aura och pondus spelar det ingen roll. Från avspark var det glasklart vem man spelade för. Mannen heter Daniel Tjernström.
Början av matchen hade passat Tjerna som handen i handsken. Inget av de två topplagen lyckades skapa något vidare skönspel och kamp och hårt spel var det som karaktäriserade matchen de första 10 minuterna.
Därefter började AIK ta kommandot i matchen och i den 11e minuten kom AIKs första riktiga målchans då Goitom sköt tätt utanför den vänstra stolpen. AIK fortsatte att bygga upp press och tillslut fick man utdelning. Efter att Mutumba återigen levererat en högklassig hörna kom Borges, som inflygandes direkt från Gold Cup, och nickade in 1-0. Elfsborgsförsvaret verkade ha missat att han var tillbaka i spel då han fick stå väldigt omarkerad.
Efter målet fortsatte AIK att rada upp chanser och främst Quaison visade upp sig från sin bästa sida med fina skott och smarta passningar. Mohammed Bangura, som fick kämpa mot en visselorkan varje gång han rörde bollen, fick inte mycket uträttat då han ofta stoppades av firma Karlsson-Johansson.
Efter cirka 25 minuters spel började Jörgen Lennartssons ansikte anta en så pass intensiv röd färg att något behövde göras. Bangura bytte plats med sin anfallskollega för dagen, Viktor Claesson, men utan resultat. De enda gångerna Elfsborg lyckades hota någorlunda var det via Ishizakis fot vid fasta situationer. AIK fortsatte att trycka ner motståndarna och Kennedy var nära att utöka ledningen men hans skott i den 35e minuten gick tätt över. Resten av halvleken spelades av på samma sätt som tidigare och 21882 (minus några tillresta Guliganer) satt och myste i solen när AIK spelade ut sina motståndare och gick in i halvtid med 1-0.
Andra halvlek fortsatte på samma spår som den första och det var AIK som dominerade. I den 57e minuten lyckades Borges kämpa till sig bollen och ställde Goitom och Kennedy i ett 2 mot 1-läge. Men efter att Kennedy misslyckats med bollmottagningen från Goitoms pass hamnade han ur vinkel och Ellegaard lyckades parera. I den 62a minuten var det dags igen för Ellegaard att göra sig stor då Mutumbas knorrade skott mot bortre stolpen tippades i ribban. Sex minuter senare fick Kennedy ytterligare en chans då han efter en tilltrasslad situation i straffområdet fick se sitt skott pareras på mållinjen av Andreas Klarström.
Mitt i den monumentala AIK-pressen reser sig kaptenen upp från bänken och börjar jogga igång för ett inhopp. Allt hade gått enligt planen. AIK skulle vid en ledning byta in Tjernström som skulle springa hem tre poäng och ta emot publikens jubel. Men just då hände det som inte fick hända. Mohammed Bangura, som hade fått en nytändning i andra, fick driva upp i banan alldeles för ostört och serverade inhopparen Simon Hedlund som placerade in bollen i det högra hörnet. Ridå.
Men som vi alla vet så slutar de flesta sagor lyckligt, och så gör även denna. Efter att Bahoui kämpat ner till hörnflaggan och kapats av Klarström stegade Mutumba fram för att slå frisparken. Istället för Borges var det nu istället Martin ”Pippo” Lorentzson som knoppade in bollen och skickade Nationalarenan in i extas. Målet betydde inte bara tre poäng i toppstriden, det var mer än så. Hela laget, med Lorentzson i täten, sprang nu ut till Tjerna som bara några minuter tidigare förbannat sig över att kanske ha missat chansen att få spela sina sista minuter i AIK-tröjan inför en storpublik.
Sen stod han där. Med händerna bakom ryggen och bröstkorgen utåt. Med ett hjärta pulserande genom klubbmärket, rakt ut till alla de som har kommit för att ta farväl av en levande legend. Den yngre generationen, i Robin Quaison, stegade av och vår kapten med stort K, sprang in på planen till ett makalöst vrål. Vad som hände efter detta är i stort sett obetydligt i förhållande till varje bolltouch, löpsteg och andetag som Daniel Tjernström tog denna kväll. Men för nödvändighetens skull täcker vi det lite snabbt. Elfsborg försökte skapa press och var nära att få in den men stolpen räddade Tjernström, laget och publiken från ytterligare en kalldusch när Johan Larsson avlossade bössan i straffområdet. Kvällens huvudman var sånär på att få till det perfekta slutet på en fantastisk era men hans skott i den 85e minuten smet precis utanför stolpen. Men det spelade absolut ingen roll ikväll då domaren blåste av matchen nio minuter senare med ställningen 2-1.
Scenerna som utspelade sig efter slutsignalen fick nog många tårkanalar att fuktas och Tjerna fick precis den avtackning som man hade förväntat sig. Hela arenan ställde sig upp och applåderna tillika ärevarvet tog aldrig slut. Mannen från de kungliga, värmländska skogarna fastnade i många famnar som ville ta adjö av den man som har lett vår klubb framåt i ur och skur. Efter att traditionsenligt ha klätt av sig till kalsongerna och kastat upp sina kläder till fansen knatade han ner i katakomberna för sista gången.
Daniel Tjernström, du kommer saknas…
