Krönika: ”Farväl för den här gången, Rikard”
Det är rätt märkligt hur det funkar, det här med uppbrott. För det är trots allt just vad det är för oss supportrar, ett uppbrott. Vi sitter inte på klubbens kansli och för samtal med styrelseledamöter eller kvantifierar ekonomiska resultat i relation till prestationsmässiga, åtminstone inte på samma nivå. Vi kan tycka att vi gör det, men det gör vi inte. Vi som är supportrar, vi känner.
Som supporter är du inte rationell. Du investerar pengar, tid och känslor i en förening, en verksamhet, ett lag och en tränare som troligtvis inte ens vet om att du existerar. Du skiljer din karaktär från din bästa vän, enbart baserat på lagen ni stöttar. Hur mycket du än rationaliserar ditt supporterskap kommer du inte ifrån det faktum att du är just en supporter av klubben du följer, inte en anställd. Det finns inget fel med det. Tvärtom är ditt supporterskap ett av de mest unika fenomen som finns i ett så sekulärt samhälle som Sverige. Vad vi känner, vad vi skriker och vad vi står för skapar en kultur och en gemenskap solidare än samhället i övrigt. Vi representeras av spelare och tränare som är anställda av klubben, och inte det motsatta. Det är därför naturligt att vi känner mycket för dessa representanter, både i positiv men också i negativ bemärkelse.
Rikard Norling är en sådan representant. Det finns få karaktärer inom svensk fotboll som är så pass knutna till en klubb och supporterskara som Rikard. Han bär sitt svartgula hjärta utanpå kavajslaget och stoppar endast in det i innerfickan på uppdrag i annan klubb, för att sedan plocka fram det igen när han återvänder till AIK. Det är just därför vi supportrar så otroligt lätt knyter oss an honom. Problemet uppstår när de sportsliga resultaten sviktar och vi tvingas ta den rationella diskussionen. För fotboll i allmänhet, men svensk fotboll i synnerhet, är en balansgång mellan just supporterskap och rationalitet. Som företag kan klubben komma att anställa en spelare eller tränare, men de måste ha i åtanke att denne ska vara en representant för oss supportrar. Samma procedur och värdering sker när det kommer till avsked.
Nu fick vi se Rikard gå. Det sviktade i organisationen och det har tillkommit rapporter om missnöjda spelare. Men, framförallt är den förre AIK-tränaren kanske en av landets mest envisa personer. Visst är Rikard en mästare när det kommer till taktik, men om inte hela organisationen drar åt samma håll kan inte förändringar av sådan magnitud ske. Klubben hade därför ett val mellan att låta chefstränaren gå eller genomföra en större förändring som troligtvis kostat mycket mer, sett till ekonomiskt kapital.
Som chefstränare – sejouren 2016-2020 – har inte Rikard Norling gjort ett dåligt jobb. SM-guld och en prenumeration på tabelltoppen är en stark resultatskörd. Men, ett habilt år 2019 följdes upp av en katastrofal inledning på säsongen 2020. Därpå sitter klubben på en trupp som går åt olika håll och en ledning som inte delar tränarens åsikter. Rikard tvingas styra ett skepp och övertyga varje matros och amiral om att just dit han pekar är färden framåt, när alla pekar åt andra håll.
Jag själv tycker att det var rätt tid att låta Rikard gå, men inte för att han är en dålig tränare. Precis som i en separation kan kemin och dragkrafterna svikta i perioder och när dessa börjar påverka livskvalitén i sig är det läge att klippa bandet. Rikard är en bra tränare och vi har faktiskt en helt okej trupp, men viljorna styr åt olika håll och då är det kanske läge att klippa bandet. Hade vi levt i en drömvärld, där AIK haft förmågan att köpa till sig en Bruno Fernandes för att klara sig ur en kris, hade jag mer än gärna sett Rikard vid rodret så länge han orkat. Men det här är inte Premier League, där en hel trupp kan bytas ut på kommando av tränaren. Det här är den bittra verkligheten inom fotbollen fri från majoritetsägare drivna av miljardbelopp. 51% av ägs av supportrar drivna av känslor, och baksidan av miljardärernas frånvaro är bristen på alternativa lösningar.
Rikard behövde gå för att han inte kunde få truppen att dra åt samma håll som han själv ville, inte för att han är en dålig tränare. Det stämde inte längre med de förutsättningarna klubben har. Känslorna var tvungna att läggas åt sidan och beslutet att klippa bandet var nödvändigt men inte önskvärt.
Tack och farväl för den här gången, Rikard.
Vad är era tankar kring Rikard? Kunde man ha löst situationen på annat sätt?
