AIK - Häcken1 - 2
Fem spaningar efter AIK - BK Häcken
Med en derbyseger i ryggen var det hemmalaget AIK som sparkade igång omgång 27 under onsdagskvällen mot serieledande Häcken. Det blev tyvärr en dyster kväll för de svartgula laget från Solna då man klev av planen utan poäng efter en 1-2 förlust. Här är redaktionens fem spaningar efter matchen.
Uppförsbacke
Vi har sett det tidigare under säsongen, tidigt insläppt mål som gör att ”Gnaget” behöver jobba i uppförsbacke. Under kvalspelet till Europa Conference League fick vi se detta två gånger om vilket också resulterade i uteblivna vinster då vi inte lyckats vända på matchen. Ett AIK som stundtals inte haft en sprudlande offensiv som inneburit massa mål framåt, har tyvärr inte råd att hamna i den här situationen. När dagens motståndare också periodvis väljer att ha en lägre utgångspunkt i sitt försvarsspel, något vi kommer till senare, får AIK svårt att skapa de klara målchanserna.
Något man dock kan konstatera är att AIK, trots underläge, ständigt är med i matchen. Man lyckas arbeta sig in i matchbilden i form av ett högt bollinnehav, spelvändningar och en hög press. Det här får ses som en styrka i sig, just att man inte lägger sig platt efter ett tidigt baklängesmål vilket skulle kunna påverka matchprestationen i negativ bemärkelse.
Anfall mot lågt försvarsspel
Som tidigare nämnt, valde Häcken att i perioder av matchen lägga sig i ett lågt försvarsspel utan att sätta press på hemmalagets backlinje. I dessa situationer kan man urskilja att det finns en del utvecklingspotential i AIK:s anfallsspel mot den typen av försvar. När stunder som dessa uppstår önskar man se ett AIK med ett tydligare mönster i sitt anfallsspel som ska kunna leda till fler målchanser. I stället blir det en del spelvändningar i backlinjen som ofta slutar med en tidig avgörande boll som inte hittade rätt spelare i den här matchen. Å andra sidan kan man argumentera för att Goitom på sin post haft cirka två månader på sig att etablera en tydlig offensiv, vilket kanske inte är tillräcklig lång tid.
Min tro är dock att Goitom med sin skicklighet har gett en del fria tyglar till våra offensiva spelare. Majoriteten av våra spelare på de offensiva positionerna besitter en styrka med bollen vilket också innebär att spelarna ute på planen bär ett ansvar. Det här ansvaret inkluderar att spelarna tar egna initiativ, mod att avancera framåt och att sätta sina medspelare i bästa möjliga läge vilket inte görs i tillräckligt stor utsträckning.
Den höga pressen
Efter Goitoms intåg mitt under säsongen var en av de tydliga skillnaderna i spelet just den höga pressen. Utan att ha någon statistik på antalet bollvinster på offensiv planhalva tror jag många som såg matchen kan intyga om att hemmalaget vann bollen betydligt fler gånger än tidigare. En match med hemmaplan, naturgräs och med två raka vinster i ryggen är det rätt approach att utföra den höga pressen. Man ska också ha med sig att BK Häcken har sin största styrka i passningsspelet och trots det lyckas AIK med den höga pressen i ett första skede.
För att den höga pressen ska få högsta möjliga betyg behöver man utnyttja det övertag man får vid bollvinster. I den bästa av världar hamnar man vid bollvinst i ett övertag i form av antalet spelare som måste kunna utnyttjas på ett bättre sätt. Med rättvända mittfältare, som det oftast blev, ska man kräva kvalificerade löpningar från anfallare som Bahoui och Guidetti för att åtminstone skapa en het målchans. I stället fick vi se aktioner som utfördes halvhjärtat och Häcken lyckades ta sig tillbaka på rätt sida innan AIK hunnit skapa något konkret. Bahoui pratade i halvtidsintervjun om att laget behövde värdera bollvinsterna och möjligt hålla i bollen för att undvika en svängig matchbild vilket kan vara förståeligt men lägen att straffa ett stundtals naivt Häcken fanns definitivt.
Mittfältskampen
En stor del i den kritik AIK fick utstå under Grzelak var det tvåmannamittfält man valde att ställa upp med i majoriteten av matcherna. För de som såg premiären i Allsvenskan mot just Häcken fick se Larsson och Ayari i princip chanslösa mot serieledarnas tremannamittfält. I dagens match, med kapten Larsson avstängd, fick vi se ett liknande mönster. I stunder av matchen kunde bröderna Gustafsson och Rygaard kombinera sig fram på mitten utan att varken Hussein eller Ayari kunde avvärja detta. Förvisso kan man argumentera för att Bahoui kunde ses som en mittfältare i försvarsspelet men Häckens rotationer på mitten resulterade i att AIK tappade sin struktur. Efter ett byte på Hussein som ersattes av Ceesay och en utvisning på Ayari blir inte situationen enklare på något sätt.
I många matcher blir mittfältskampen en avgörande faktor i hur man lyckas ta sig an matchen och med facit i hand kan man konstatera att Häcken går ur den kampen som vinnare.
Erick Otieno
I dagsläget blir nog inte många förvånade längre när Otieno står för en insats likt idag. Vänsterbacken har under väldigt många tillfällen visat att sin högsta nivå är betydligt högre än en allsvensk nivå. Många i och runtomkring AIK har nog vid varje transferfönster funderat om det är läge för de svartgula att sälja Otieno men har trots det blivit kvar i Allsvenskan, vilket inte lär bli länge till. När matchen inleds som den görs och Otieno tappar sin spelare vid 0-1 målet får man möjligt en större förståelse för varför backen inte lyckats ta nästa steg i sin karriär. Däremot står spelaren för en upphämtning av högsta klass utifrån ett individuellt perspektiv. Den tuffa uppgift i Sadiq inför matchen lyckades Otieno stoppa ett flertalet gånger samt att han med sin snabbhet stoppade Häckens kontringsspel på ett magnifikt sätt. I många stunder räddar Otieno på egen hand sämre insatser av andra spelare samtidigt som han har förmågan att skapa något i offensiv riktning lite från ingenstans. Utvecklingspotentialen ligger fortsatt i kvalitén i den sista tredjedelen för vänsterbacken då han i många situationer inte lyckas få en slutprodukt på sina fina aktioner.
Vad tyckte ni om matchen? Vad behöver AIK bli bättre på?
