Fem spaningar efter Häcken-AIK
Inför matchen borta mot Häcken skrev kollegan Viktor Rundlöf en eminent text som initierade att AIK skulle ha ”inget att förlora”. Ledsen Viktor, jag har svårt att köpa det. Vi lever nämligen i en allt-att-förlora-verklighet. I nämnda verklighet valde tränare Henning Berg – föga förvånande – att ställa succéelvan från derbyt på planen från start.
Reaktioner i de båda lagen
Så stod vi där i eftermiddag. Öga mot öga med det som på förhand skulle vara säsongens svåraste match. Borta mot svenska mästarna. Dessutom i omgången efter ett derby. Det är ju välkänt att i omgången efter den urladdning ett derby innebär är det mycket lätt hänt att det kommer en reaktion. Nå, även i Häcken har vi kunnat skönja reaktioner, fast i deras fall på Europaspelet.
Några tydliga reaktioner stod inte att se. Häcken var som väntat spelförande men utan att skapa sådär jättemycket inledningsvis. Edward Chilufya hade ett farligt skott någon decimeter utanför knappa kvarten in i matchen men närmast mål före paus var nog ändå AIK's Ioannis Pittas som från mittcirkeln var ytterst nära att göra ett s k Ola-Toivonen-mål när Häckens målvakt Peter Abrahamsson står lite väl lång ut. Nog borde väl vår Cypriot ha träffat målet här.
Reaktioner eller inte. I slutändan drog Häcken det längsta strået och deras 2-0-seger var inte helt ologisk Rättvisa känns dumt att ens prata om då de lag som gör flest mål vinner matcherna och det kan inte anses vara annat än rättvist. I eftermiddag var det Häcken. Rättvist ja, logiskt – ja faktiskt. Man ägde mer boll, vann fler 50-50-närkamper, tog vara på sina målchanser och kändes solidare än AIK.
Rädsla för byte
Att Otieno är en viktig pjäs i AIK råder det inget tvivel om. Däremot är det tveksamt ifall en halvskadad Otieno är att föredra framför en hel Axel Björsntröm. Kenyanen fick ont med mer än kvarten kvar att spela av första halvlek. Han var tydligt hämmad och tog inte de löpningar vi blivit vana att se. Det såg även ut som om Otieno själv ville kliva av.
På sidan värmde Björnström frenetiskt men bytet kom inte utan halvleken fick löpa ut. Här finns det ytterligare en aspekt att ta i beaktning. Vi står inför en säsongsavslutning där AIK är mycket beroende av att kunna ställa bästa möjliga lag på banan. Att inte ta ett byte på en skadad Erick Otieno var i mina ögon att äventyra hans fortsatta spel i höst vilket jag ser som ett rent tjänstefel av tränare Berg. Nå, bytet kom i paus – låt oss hoppas att det inte var för sent beträffande Otienos hälsa.
Handsregeln
Den förbannade handsregeln måste ses över. Som den ser ut nu, med alla om och men, är den rena rama lotteriet. Vi kan visa det genom att lyfta två situationer från dagens match. I första halvlek hade Bersand Celina ett inspel som tydligt tog på handen på en Häckenförsvarare som befann sig i eget straffområde. Domaren gjorde bedömningen att Celina var för nära sin motståndare som därmed ”fick bollen på handen”. Att handen hölls klart utanför kroppen togs det ingen hänsyn till.
I andra havlek gjordes Alhakim Ali ner (alternativt föll) på mittplan. Då spelade en Häckenspelare bollen på Ali som var liggande. Möjligheten för Ali att få undan handen måste ses om försumbar. Ändå tilldömdes Häcken en frispark samtidigt som Alhakim Ali bestraffades med en varning. Det här är inget annat än rena rama farsen.
Det torde vara läge att en gång för alla bestämma att träffar bollen handen så är det hands, oaktat om handen hålls intill kropp eller inte, oavsett ifall bollen slås med en eller fjorton meters avstånd. Visst, det kan bli situationer där det blir straffar som kan tyckas billiga men vi slipper den direkt pinsamma bedömningssituation där domare ska – inom loppet av en tiondels sekund – bedöma avstånd mellan fot och hand, hårdhet på boll och armens vinkel.
4-4-2 eller?
Kanske ska vi kalla dagens spelsystem 4-4-1-1. Det spelar ingen roll. Frågan är ifall det är så vi ska spela. Det vi ser nu är ett AIK där Besirovic får agera länk mellan mittfältet och en ensam Pittas på topp. I eftermiddags såg jag nästan inte ett enda exempel på att Besirovic hamnade rätt i den positionen. Visst, AIK kan blixtra till i enstaka matcher – som senast mot Djurgården – med vilket spelsystem som helst men i långa loppet håller inte det här sättet att spela.
I våras spelade AIK 3-5-2 utan att ha material för det. Nu har vi en trupp där det systemet skulle vara möjligt men då väljer tränarteamet att inte nyttja den möjligheten. Det är inget annat än ett underbetyg åt Henning Berg rent systemmässigt.
Framtiden
Det är bara att konstatera att det kommer att dröja länge innan vi kan prata om ”inget att förlora”. Under det som återstår av säsongen kommer AIK sannolikt att ända fram till mitten av november att ha det allra viktigaste att förlora – nämligen den allsvenska platsen.
Det som väntar är tre matcher hemma (Mjällby, Halmstad och Värnamo) och två borta (Elfsborg och Göteborg). Här kommer hemmamatcherna att bli direkt avgörande. De matcherna måste vinnas. Jag gör mig inga större förhoppningar om poäng borta mot ett guldjagande Elfsborg och når vi oavgjort på Gamla Ullevi mot Göteborg som – just nu – är i hysterisk form så är det mer än man kan kräva.
Skitsäsongen 2023 fortsätter. Må den sluta i något annat än sorg.
