Förhoppningar och farhågor.
Tre omgångar är genomförda av årets allsvenska och det är givetvis alldeles för tidigt att komma med några tydliga slutsatser. När säsongen är så ung lever vi mest på förhoppningar och det vi fruktar är mest farhågor. Med det i åtanke – och med resultaten från cupen fortfarande i bagaget – går det faktiskt att hitta både hopp och fruktan vad gäller AIK 2022.
Ifall vi väljer att se farhågorna först går det redan nu att hitta oro i att gamla mönster verkar hänga kvar på ett lite olycksbådande sätt. Det äldsta mönstret vi har är förmodligen det som säger att AIK inte vinner i Malmö. Igår blev vi jobbigt varse om att den förlustfria svit på 26 år som MFF har mot AIK i allsvenska sammanhang hänger kvar i minst ett år till.
Nå, det påverkar inte resten av den här säsongen då vi inte kommer att behöva spela mer mot Malmö i Malmö det här året. Mer oroväckande är då att det ser ut som om AIK's oförmåga att vinna på bortaplan inte har kastats över bord. Cupen inräknad har AIK spelat fyra matcher på bortaplan i år och förlorat tre. Enda segern kom mot Eskilsminne (fan vore det väl med torsk i en tävlingsmatch mot ett division två lag som till vardags ställs mot lag som Landvetter, Tölö och Ullared). Lägg därtill en bortatorsk mot Norrköping i näst sista träningsmatchen före seriestart så förstår ni.
Att AIK missade guldet på blott målskillnad förra året är med det bortaspel som visades upp närmast att betrakta som ett mirakel. Vi räddades av ett fantastiskt facit på hemmaplan men jag skulle inte satsa några pengar på att det kommer att fungera i år också. Ska det bli guldstrid i år krävs det nog både att hemmaresultaten fortsätter att ligga på samma nivå samt att poängskörden borta ökas. Inte minst med tanke på att det knappast räcker med 59 poäng för guld i år. Sedan utökningen till 16 lag 2008 har det krävts 60 poäng eller mer alla år utom ifjol och 2012.
Att vi släppt in sju mål på tre matcher oroar också. Det känns nämligen otroligt olikt AIK. Förra säsongen snittade laget på lite drygt 0.8 mål bakåt per match. Nu skulle i och för sig anfallsspelet vässas till i år och vill man gå mer framåt får det väl kosta ett par extra mål i baken men någon måtta får det ändå vara. Sju insläppta hittills är mycket långt ifrån godkänt. Särskilt som det inte producerats värst mycket framåt. Fjolårets snitt på 1,5 mål per match kan jämföras med 1.0 såhär långt i år.
Vad finns det då som väcker hopp? Tja, efter premiärförlusten på Hisingen var vi nog många som befarade att AIK skulle kunna stå på noll poäng efter tre omgångar. Riktigt så illa är det inte. Hemmaspelet känns fortfarande stabilt. Ingen förlust i Solna i tävlingssammanhang i år. Hemmafacit säger två segrar och en oavgjord och målskillnad 4-1. Hoppet om hemmastarka AIK även 2022 lever således.
En annan trend som verkar hålla i sig är Nabil Bahouis målform. När Nabbe i höstas äntligen sågs som given på en av forwardsplatserna började målen dugga tätt och det har fortsatt i år. Igår mot Malmö var han väl så nära man kan komma att hänga en balja igen – ett mål som i så fall mycket väl kunde ha gett oss en helt annan match. När sedan Jordan Larsson lånades in som lekkamrat därframme känns det rimligt att hoppas på en hyfsat målrik vår.
Att det sedan viskas om att Jordan skulle kunna bli kvar längre än till sommaren gör inte saken sämre. Får vi dessutom in Guidetti då har vi plötsligt en helt annan konkurrenssituation om anfallsplatserna. Hur det blir med det vet vi såklart inte nu men drömma kan man väl få göra.
Sedan har vi de här är-det-negativt-eller-positivt-frågetecknen. Försvarsspelet som nänts tidigare tänker jag närmast på. Mot Norrköping såg vi det gamla fina försvarsspelet men i de övriga två matcherna har det gjorts misstag vi inte är vana vid att se. En ursäkt kan vara att Sotte och Milo inte fått spela ihop sig under försäsongen vilket syntes tydligt i Malmö. En annan är att Nordfeldt inte varit den där landslagsmålvakten han egentligen är. Nu är det inte många baklängesmål vi kan last Kristoffer för i år men den där känslan av total trygghet har i alla fall inte jag fått än.
Nåväl, det återstår 27 omgångar. Det finns 81 poäng kvar att spela om. Även om den här krönikan andas både oro och viss pessimism är jag ändå i grunden positiv inför vad som komma skall. AIK som lag borde vara bättre än förra året och eftersom vi blev två ifjol finns bara en placering som de facto är bättre. Av de där återstående 81 pinnarna ska tre bärgas redan på onsdag mot Varberg. De poängen är viktiga dels som poäng i sig men även som självförtroendeboost inför söndagens derby mot Djurgården. Den lite darriga inledningen är över. Nu kör vi!