Franzén: Ett derby ämnat för något stort
Det knackar på min dörr, en gammal vän är på besök. Den säger att det är dags igen. En klump lägger sig i magen och naglarna krymper likt avståndet till avspark. Derbyångesten är här, det känns som att den är större än någonsin.
Onsdagen den 22 maj skriver in sig i historien. En plats ska få en själ, en svartgul sådan. Efter premiärmatchen i april var mina känslor negativa till den. Efter en hjältes bortgång, öppnade tak och motgångar har AIK-själen börjat ta plats. Mina första känslosamma band är knutna och på onsdagskvällen dras knuten åt ytterligare, oavsett resultat. För när det gäller AIK finns endast total mot- eller medvind, bägge stärker själen. Onsdagens derby tar inte bara en plats i historien som det första på Nationalarenan, den påverkar framtiden och den säsong som märks med dem fyra siffrorna 2013.
Det viskas om att en klubb vars hemmaplan cirkuleras av löparbanor börjar packa ihop för att lämna. Det låter bisarrt då dessa betydelsefulla viskningar överröstas av skrik om avstånd, päron & hot. Jag undrar hur den där klubben mår egentligen. Sedan, från ingenstans, hör jag viskningen förvandlas till ett stridsrop. Vad som för två omgångar sedan såg ut att vara tre poäng den tjugoandra maj är nu en öppen kamp trots tabelläget. En kamp som får stor inverkan på antagonisternas respektive säsonger.
En derbyvinst ger mer än tre poäng, en derbyvinst i rätt läge förvandlar en säsong - läget är här för båda sidor. Blåränderna har fått medvind, man försöker nu få ut seglet för att lämna Allsvenskans avgrund bakom sig. AIK spelar för allt dess svarta färg står för - stoltheten, gemenskapen & sorgen. En derbyvinst för något av dessa lag ger en knuff upp i tabellen och ett stärkt självförtroende upp mot målet. En derbyförlust i detta läge för något av lagen är en pungspark som lämnar en kvarliggande i fosterställning för att än en gång försöka resa sig.
Det lag vars vilja att vinna övervinner skräcken att förlora går segrande ur onsdagens vitala derby. Derbyångesten jag känner är vidrig och underbar på samma gång, den skapar oroväckande känslor som ett hårt kämpande svartgult lag kan förvandla till total eufori.
AIK och Djurgården är inte så olika ändå - trots publiksnitt, ambitioner, spelarkvalitet & historia - sitter man nu i samma båt och närmar sig ett vattenfall. Vid vinst för AIK fortsätter jakten mot en flygbiljett till kontinenten, vid förlust får man inse att denna säsong slutar i mitten. Vid vinst för Dif blir marken allt stadigare, vid förlust är ett jordskalv återigen närmre. Att Djurgården inte har någonting att förlora är den största lögnen sedan MP påstod att Dif spelmässigt var "ganska likt" Bayern München. Sådana här matcher slutar inte oavgjort, de är ämnade för något större.
Regnet faller över Stockholm dessa dar, klart det gör.
