Gästkrönika: "För vår kapten"
Ett nytt sår. Absolut, vi vet vad det handlar om. Men AIK står starkt utan Nils-Eric Johansson. Nu tar vi i för ett guldår 2018. För vår kapten.
Den stora hybrisen har blandats med en rejäl portion sorg. Vi i AIK har den nära till hands: sorgen. Den har blivit starkt förknippad med klubbens identitet på sistone. Vi känner AIK-sorgen som såren efter Råsunda och Ivan. Sorg är inget att ta lätthändigt på. Den behöver bearbetas, men vi börjar bli vana. Frågan vi som klubb vi gång på gång ställer oss är hur vi ordnar ordning och framgång ur sorgen och oredan. Nu är det dags att ställa oss samma fråga på nytt – mitt i den svartgula optimismen som råder inför 2018.
Vad händer då med denna våg att förväntningar, som väller in mot säsongen 2018, när ett av grundämnena plötsligt slits upp från fotbollsjordens yta? Vad händer när vår naturliga ledarfigur sedan urminnes tider plötsligt tvingas kliva av som lagkapten och främste AIK-representant?
Då blir det en smäll.
En slags motsatt bomb, om man talar i transfertermer. Vi ”säljer” vår kapten, i utbyte mot till synes ingen som helst ersättning. Det känns absurt. Det känns absurt att se Nisse sitta och tacka för sig. En evighetsmaskin som tvingas erkänna sin begränsning. Förberedelserna för säsongen 2018 kränger till och ett tillfälligt kaos uppstår.
I vilket läge är AIK bäst? När det blåser.
Ur en smäll följer ett oöverskådligt antal nya möjligheter. Jag tackar gudarna för att denna smäll trots allt kom med kanske bäst tänkbara timing, hur tragisk den än är. Till skillnad från exempelvis Rasmus Elms ledarroll i Kalmar, eller Zlatans i landslaget, bär inte Nisse AIK-laget på sina axlar. Nisses axlar är ärvda av Daniel Tjernström, som i sin tur ärvt dem av Krister Nordin och Johan Mjällby. Det är detta som menas med kulturbärare. Nisse är, och förblir, en av de verkliga stöttepelarna i AIK-kulturen. Den kulturen lever av sig självt och utgör AIK:s mystiska identitet. Denna identitet utgör AIK:s självbild: Störst, bäst och vackrast. Det säger andra också, men de menar det inte som AIK.
AIK stärks av detta. Jag ser inget alternativ. Nisses försvinnande ur spelartruppen blir ett sår, men inget blödande sår. Det blir ett sår som direkt behöver läka – för som klyschan säger: sådan är fotbollen. Men Nisse försvinner inte helt för det. AIK är en kraft med egen vilja. Nisse kommer driva Norra stå även 2018, kanske ännu tydligare än tidigare.
Vad händer med AIK?
Vi har förlorat vår vänster innerback i laget. Henok Goitom är vår nästa, naturliga kapten. Henok – en unik bidragare till det AIK som frodats längs blåa linjen de senaste åren. Utan Henok – ingen Nabbe, ingen Quaison, ingen Alexander Isak. Ingen Alexander Isak … hemska tanke. Tack Henok, vår nya kapten.
Nisses position behöver och kommer förstärkas. Är Milosevic fortfarande mittbacken som skjuter i krysset från halva plan? Och kan Ekstrand direkt kliva in och ta den ledarrollen han är värvad att växa in i, samt hålla sig skadefri? Ja, då är jag inte helt säkert att det allt som allt är en försämrad backlinje – även om saknaden av Nisse aldrig kan gå obemärkt förbi.
För Nisse.
Nu startar året för vår kapten. 2018. AIK mot rubb. Nisse leder massan av svarta jävlar rätt in i helvetet, för det är bara där AIK kan vara bäst. Far till Skåne, far till Göteborg! Låt dem veta att AIK är här. Nisse har klivit upp till toppen av tronen där han vrålar att det är en guldsäsong som väntar. Att 2018 är ett guldår ska vara etsat i blicken på varenda en som går till Nationalarenan i Solna den andra april.
Hybris, på.
AIK.
