Gästkrönika: Råsunda fotbollsstadion: En moders varma barm
KTH-studenten Robert Kosinski skriver nostalgiskt och känslosamt om AIK:s gamla hem Råsunda stadion. "Magnituden av efterfrågan kring att ta del av en byggnad som går i graven står i Råsundas fall utan motstycke inom svensk arkitekturhistoria."
Råsunda fotbollsstadion: En moders varma barm
Linje elva mot Akalla (Se upp för dörrarna… dörrarna stängs). Nio minuter med tunnelbanan är en del av ritualen. Stationens karakteristiska väggmålningar i rött och grönt får alla att vakna till.
Nästa - Solna centrum! Jag vaknar till som en av Pavlovs hundar och är först ur mitt dörrparti. Tur att jag stod vid dörrarna tänker jag, när mina ögon bevittnar då stillsamhet blir till liv. Vi är flera hundra som tar över perrongen inom loppet av sekunder och synkroniserat rör oss mot de långa rulltrapporna.
Trappornas sidoväggar tapetseras av klistermärken, en och annan medtagen bärs slinker ner, någon överförfriskad vrålar att snuten är Voldemort och själv drar jag in ett djupt andetag och tackar gud att det är matchdag. Det är där, på perrongen, som Råsunda börjar.
Hat, kärlek, passion och sorg är starka begrepp som ofta följer med oss i livets långa gång. Dessa känslor kan få oss att bli galna, inspireras till briljanta idéer eller få oss känna att vi lever livet till fullo. Sällan skådas platser som kan hysa dessa begrepp i ett nafs, likt en berättelse av William Shakespeare eller en symfoni av Frédéric Chopin.
Men ibland anammas vissa platser i vårt samhälle av dessa känslor. Platsen blir synonym med starka begrepp och blir ett dragplåster för de människor som vill uppleva dess innebörd. Fotbollsarenor kan under längre delar av veckan stå tomma för att sedan blomstra i takt med att det lokala samhället vaknar till liv när det vankas match.
En sådan plats var Råsunda fotbollsstadion, där dagarna kunde passera i stillsam harmoni för att under matchdag explodera och bli en dynamisk moderator för kulturutveckling i Sverige. Råsunda fotbollsstadion fick genom åren bland annat stå värd för matcher i tennis, boxning, fotbolls-VM i såväl dam som herr-fotboll, samt över tusen av AIKs hemmamatcher i fotboll.
All statistik och fakta som historien tar med sig går hand i hand med de många känslor som frodats, de minnen som härdat sig fast och den identitet som har skapats. Även om landslaget spelade enstaka matcher där varje år så spelade Allmänna Idrottsklubben där var och varannan vecka mellan april och november i sjuttiofem års tid.
Råsunda blev AIKs borg där en ideologi av lokalpatriotism fick frodas genom platsens besökare. De var sällan turister, men lojala fotbollsentusiaster som stöttade sitt lokala fotbollslag.
I Buenos Aires, Alexandria, Palermo, London, Kapstaden och tusentals andra storstäder och mindre orter så vallfärdar miljontals människor varje vecka till sin lokala fotbollsstadion. Så även i Stockholm. Den lokala fotbollsstadion välkomnar likt en kyrka alla som söker sig till dess kärlek, oavsett ras, religion eller politiska tillhörighet.
I den gråa och trista vardagen där en trevlig parmiddag och melodifestivalen är den största spänningen på året så finns parallellt en värld full av människor som söker meningen med livet. Under det senaste seklet har fotbollsarenor tagit över kyrkans roll som den stora sociala och spirituella mötesplatsen i samhället. Även om skillnaderna mellan kyrkor och fotbollsarenor är många så är likheterna slående.
De är båda arkitektoniskt skapade för att hysa stora folkmassor, massorna anländer på ett visst klockslag och de är båda byggnadsverk som hyser starka känslor med en aura av spiritualitet. Kyrkor är ofta dekorerade med betydelsefulla målningar, skulpturer och ornamentik som historiskt stärkt religionens inflytande på dess utövare.
På samma vis dekoreras och kläs fotbollsarenor med banderoller, flaggor, målningar och klädesplagg som motsvarar klubbens färger i syfte att stärka den lokala identiteten. Stora katedraler som Notre Dame eller den i Salisbury, Durham eller Peterborough har alla högt till tak som får sångkörens sånger att eka mellan väggarna.
Likväl var Råsunda en sångernas plats, där klacken maniskt manade på sitt lag att kämpa vidare. Men sångerna var mer än bara budskap till elva män, sångerna var budskap till hela världen. Folkets stämmor blev gemenskapens rop på tillhörighet i en annars så statisk vardag. Stämmorna blev ett sätt för individen att vädra och bikta veckans gångna bekymmer, att knyta an till det fria och stämma in i bön.
Förbi spärrarna och jag tar svängen åt höger. Innan jag glider förbi snurrdörren in i centrum så blickar jag norrut, mot Råsundas södra läktare. Där står hon, med fasaden klädd i betong och Folksams reklam. Korvmojar, Gnagisklubben och till och med en hoppborg för de allra yngsta synes till på parkeringen.
Efter jag gjort mitt kontantuttag är sinnet inställt på Läckergommens soliga uteservering. Jag tar vägen via östra tänker jag. Stöter på Chippen vid East när han leendes berättar om stora gäddan han fick upp i helgen när han var ute med båten. ”Nybörjartur” flinar jag, varpå Chippen erbjuder tävling för nästa helg med mig, Byggarn, Trollet och några fler. ”Vi får surra vidare på Norra” säger jag innan vi går vidare åt varsitt håll.
Dick Turpin är livat som vanligt och i parken kickas det boll. Väl vid Läckergommen gormar polarna vart jag varit när de redan är inne på tredje kannan. ”Historiepresentation i plugget” svarar jag, tar upp glaset de hällt upp och njuter av solens gassande vårstrålar och mitt återfunna sällskap.
Ett familjehem som bebos av samma familj i sjuttiofem år skapar sig med tidens gång en stark identitet. AIKs identitet har under denna långa tid, naturligt blivit synonymt med Råsunda. Råsunda, har på naturligt vis blivit synonymt med sin mest frekvente hyresgäst, dvs AIK.
Hemmaplan är mer än fotbollslagets spelplan i sin hemort. Begreppet hemmaplan används ganska frekvent av sportkommentatorer, journalister, spelare, ledare och fansen själva. Men vad många glömmer är att i varje hemmaplan finns ett hem. Råsunda var ett familjehem som gick i arv från generation till generation, där fotbollsplanen var eldstaden som släkten samlades kring. Vare sig man var ung eller gammal så välkomnade Råsunda sina trogna besökare, likt en moders varma barm.
Hemmaplanen Råsunda blev en kärleksfull plats för Stockholmsfansen och dess lag medan gästande lags spelare och anhängare kunde få känna på andra sidan av myntet. Genom årens gång så skapade AIKarna en identitet baserad på ”vi mot dom” som blev extra tydlig efter supporterklubben Black Armys uppkomst, 1981. Supporterkulturen i huvudstaden fick sig ett gemensamt uppsving när unga människor organiserade sig och skapade klacksektioner på ståplatsläktarna på respektive stadion under början av åttiotalet.
Norra ståplats blev Black Armys hem, där klackens samlade skara spontant skapade ritualer, seder och verbalt yttrade sin kärlek till sitt älskade AIK. Men även hatramsor förekom mot motståndarspelare och dess supportrar. Ibland blev det bråk och kravaller utanför södra läktaren, där gästande supportrar fick känna på hemmasupportrarnas välkomnande vrede. Efter diverse ”läktarskandaler” så pågick frenetiska debatter kring lösningar för att förhindra nya händelser av samma karaktär.
I dessa debatter uteslöts allt som oftast representanter för supportrarna att delta, vilket stärkte supporterskarans utanförskap. I takt med att skandalerna radade upp sig, så följde kvällspressen med i den stora hetsjakten och myten om Norra stå förstärktes. Under åttio och niottio-talet, samt tiden efter millenniumskiftet så växte även ett förakt mot ordningsmakten, politiker, journalister och andra tyckare. Norra stå blev snabbt en mytomspunnen plats som utomstående gillade att ha en åsikt om.
Råsunda blev på så sätt platsen för AIKs identitet och sammanfattas bäst som ”alla hatar oss, vad fan gör det?”. Allmänna idrottsklubben skapade sig en identitet som ständigt ifrågasattes i media, ty den var så olik identiteten av det resterande svenska samhället.
Förbi snurrspärrarna snurras jag in och slås snabbt av pissoarernas dova stank. Solens välkomnande när jag passerar Ryttargångens robusta passage. Staketet säger hej. Långa vandringen uppför trapporna som leder till norra nedres övre mitt.
Blicken ut över världens vackraste landskap och lyckans andetag. Handskakningar, bärs, cigg, snus, matchprogram och halsdukar. Platsen och människan i perfekt harmoni. Mötet med nära och kära klär mitt ansikte i ett brett leende. Vi skapar historia i vårt hem. Hemmaplan. Vyn ut mot östra övre vandrar sakta söderut mot familjeläktaren där nästa generation småttingar introduceras för AIKs stora välde.
Ögonen vandrar vidare. Bortasektionen är till mestadels tom med undantaget av några tappra själar som gjort den långa resan. Den sektionen har man ofta inspekterat, där supportrar från världens alla hörn hälsat på. Flaggorna på södra övres tak vajar friskt av vårvindar som påminner om svunna tider. Tänk att vara flaggansvarig för fanorna. Världens bästa vaktmästarjobb.
Dallasskrapan reser sig upp i det blå och vilar tryggt mot östra läktarens röda tegel. Skuggor och konturer. Folk strömmar in snabbare än vanligt. Kanske blir det premiärrekord efter den långa vinterdvalan? Vänner liksom mig har abstinens på fotboll, vänner liksom mig har abstinens på livet.
Identitetsmotsättningen mellan AIK och resten av Sverige kan enklast förklaras genom att jämföra respektive lags matcher på Råsunda. När landslaget tog sig an internationella toppmotståndare så var det oftast tyst som i graven, eller ett bibliotek.
När Gnaget lirade så var det alltid dynamiskt, ibland elektriskt i luften och mentalt på läktarna. Den svenska identiteten är synonym med neutralitet, försiktighet, att inte sticka ut, lagom är bäst och politisk korrekthet. AIKs identitet går tvärt emot detta. ”Alla hatar oss vad fan gör det”, ”sparka slå – AIK”, ”må de hata oss blott de frukta oss” är alla paroller synonyma med Stockholmsklubbens supportrar.
Identiteten fick oftast ett starkare uttryck under de matcher där prestige stod på spel, likt derbymatcher eller europacupspel. AIKs förenade identitet på Råsunda var ett fenomen som i övriga samhället var främmande. Råsunda hade förmågan att ena folk oavsett etniskt ursprung, religion eller hudfärg, för att gemensamt kämpa för huvudstadens heder och stötta de elva svartgula representanterna på gräset.
Detta är en bedrift som medier, i sitt mörka drev om fotbollsskandaler, aldrig tycks upplysa om. Även politiker skulle lära sig ett och annat av att studera Råsundas bemästrande av social integration.
Halvtidspaus! Under femton minuters tid förvandlas Råsunda från stadion till vardagsrum för flera tusen. Ner till staketet vid Ryttargången beger jag mig och hälsar på fler polare. Hampus och Jerckha kikar förbi varpå vi sentimentalt börjar snacka om skoltiden då vi gick i samma klass. Det är härligt att träffa vänner man växt upp med.
Att inte tappa kontakten trots att vi gick olika vägar. ”Byggarn!” ropar jag. ”Hörde du om monstret som Chippen fick upp?” varpå jag får svaret att lösningen för kommande helg är att klippa hans lina, ifall att han skulle få för sig att göra om bedriften. Alltid med glimten i ögat. Det är ytterst sällan jag stöter på någon på läktaren som skulle få för sig att vara likgiltig eller ledsen.
Halvtidsvilan är stunden då spelarna återhämtar sig fysiskt från allt löpande, medan supportrarna skämtar, hälsar, snackar skit och knyter nya kontakter. På en främlings tröja läser jag texten från en ramsa. ”Råsundas gräs det växer mot himlen, på Råsundas gräs där spelar vårt lag – AIK. Långt har jag färdats och mycket jag sett, men på mitt lag ser jag aldrig mig mätt.
Stormar har rasat men vinden har vänt, och den tar mig tillbaka till Råsundas gräs.” Jag får gåshud i nacken. Hoppas den sjungs i andra halvlek tänker jag.
Minnen är de fragment av små berättelser vi upplevt tillräckligt starkt för att påverka vår personlighet. Råsunda var en plats full med starka berättelser, små som stora. Det starka bandet mellan en farfar och hans barnbarn kan en gång ha börjat och stärkts av mötesplatsen Råsunda. År 2013 rivs Råsunda fotbollsstadion, efter sjuttiofem år i tjänst. Den plats som givit upplopp för tusentals band, känslor och minnen går i graven.
Många frågar sig själva varför Råsunda aldrig kulturmärktes. Svaret kan möjligtvis vara passivitet och feghet kring Sveriges kulturelit, då Stockholm stadion redan är k-märkt. Skulle två kulturmärkta idrottsbyggnader vara en för mycket i Stockholm? Strax söder om Solnas pendeltågsdepå har en ny eventarena uppstått (med PEAB som byggherre), som ska stå värd för fotbollslandslaget, bandyfinaler, melodifestivaler, Madonna och slutligen, AIK.
Råsunda har samtidigt sålts till samma byggherre, PEAB, med syfte att omvandla marken till attraktiva bostadsrätter. Kultur är bevisligen till salu. Världens mest lojala kunder får se sitt hem gå ett öde som rimmar med ekonomisk vinning för enstaka aktörer. Men den stora frågan kvarstår, vart var debatten? Arkitekter, som förr var viktiga samhällsdebattörer satt passivt och såg på när en nationell ikon fick grönt ljus att gå i graven. Råsunda var den svenska byggnad med flest timmar i såväl svensk som utländsk television.
Råsunda fotbollsstadion var inte bara Sveriges stora ansikte utåt i världen, men också en älskvärd plats för tusentals stockholmare. Ett kvitto på dess betydelse var händelserna som tog plats en vecka efter AIKs sista match på sin borg. En kall novembermorgon 2012 öppnades grindarna och in välde fem tusen personer. De skulle dessvärre inte se på fotboll den dagen ty de var där för att ta med sig en bit av Råsunda.
Skottkärror lastades fulla med gräs, slagborrar gick varma när de slog mot betongen, stolar slets loss och skyltar beslagtogs av den som var först till kvarn. Magnituden av efterfrågan kring att ta del av en byggnad som går i graven står i Råsundas fall utan motstycke inom svensk arkitekturhistoria. Med sjuttiofem års erfarenhet så lyckades Råsunda fotbollsstadion uppnå personliga band med dess besökare, så starka, som arkitekter bara kan drömma om.
Mållöst slutar matchen. Eller är det publiken som är mållös? Sveriges största klubb, med bästa tänkbara stöd, kan förgäves inte smälla in bollen i motståndarmålet. Ibland tror jag AIK står för antiklimax. Vi är drygt tjugotusen tappra själar som sakta börjar lämna läktarna. Fram blottar sig stolarnas färger. Betongen visar sitt ansikte. En spricka här och där. Jag hittar ett matchprogram som någon slängt bort. Det känns så bortglömt, likt matchen. Jag bestämmer mig för att behålla matchprogrammet. Med matchprogrammet så behåller jag även stunden. Det var en riktig skitmatch konstaterar jag, men jag längtar redan till nästa. Jag lämnar norra.
Här spelade vårt lag - här hittade vi livet.
Råsunda fotbollsstadion 1937 – 2012.
