Gästkrönika: "Tränarbyteseffekt – Nja"
Detta är en gästkrönika skriven av Mattias Lundqvist med anledning av Rikard Norlings avsked.
Härom dagen avskedades Rikard Norling som chefstränare för AIK. Enligt sportchef Henrik Jurelius handlade det främst om olika syn på spelsätt. Norling bekräftade på presskonferensen samma dag som han sparkats att han fortfarande trodde hårt på sitt Atalantaliknande 3-4-3-spel med man-man-markering. Jurelius kontrade med att säga att han inte bara kunde titta på medan laget släppte in enkla mål.
Nu hoppas AIK – och supportrarna också givetvis – på en tränarbyteseffekt när en ny tränare tillträder (i skrivande stund är inget nytt namn presenterat). Därför är det läge att titta på hur det sett ut de gånger vi bytt tränare under pågående säsong för att bena ut hur det brukar gå.
Under min tid som hyfsat medveten supporter har vi bytt röst på bänken sex gånger under pågående säsong. Ett av åren det skedde bytte vi faktiskt chefstränare två gånger. Hur har det då gått dessa gånger. Blandat resultat skulle man kunna säga och tillägga att någon supereffekt har det sällan blivit.
1977 fick dåvarande tränaren Gunnar Nordahl en hjärtattack och tvingade vara ifrån bänken under 13 matcher. Den gången blev det en smärre katastrof. Av dessa tretton fajter vann laget bara en. Nordahl kom lyckligtvis tillbaka på hösten och ett nytt allsvenskt kontrakt bärgades.
Två år senare var det dags igen. Ett av många guldtippat AIK inledde säsongen 1979 svagt. Efter 19 omgångar hade ledning – och även spelare verkade det som – fått nog och tränaren Jens ”Lill-Lotta” Lindblom sparkades. Assisterande tränare Bo Petersson tog över. Effekten blev extremt kortvarig. Seger med 4-0 mot Åtvidaberg på Råsunda efter mål av Jyrki Nieminen (2), Svenne Dala och Ola Rydstrand blev det fina resultatet i Bosse Peterssons första match vid rodret. Sedan vände det bakåt igen och laget var tillbaka på säsongens långa plågsamma losing streak.
AIK degraderades till dåvarande division 2 men till Bosse Peterssons försvar måste sägas att han stannade kvar som tränare och förde laget direkt tillbaka till allsvenskan.
Det skulle sedan komma att dröja ända till 2002 innan AIK nästa gång gav en tränare sparken mitt under säsong. Då var det Peter Larssons – egentligen assisterande tränare åt sjukskrivne Olle Nordin – tur att lämna skeppet. In togs Dusan Uhrin och det blev resultatmässigt bättre. AIK bärgade en femteplats i det årets allsvenskan och tog sig även till final i Svenska cupen. Dusan och AIK visade sig ändå inte vara ett lyckligt äktenskap och efter säsongen tackade tjecken för sig.
Ångeståret 2004 är vi nog många som minns. Att Richard Money fick gå handlade dock inte i första hand om dåliga resultat (det är inte osannolikt att AIK klarat kontraktet ifall Money stannat säsongen ut men det får vi aldrig veta). Skälet var motsättningar mellan Richard Money och klubbledningen samt mellan samme Money och hans assisterande tränare Patrik Englund.
Richard Money var säkert väl medveten om att han när han skrev på för AIK 2003 inte var klubbens första val. Man arbetade hårt för att få loss Stuart Baxter men när det inte var möjligt vände man sig till Money. Någon möjlighet att välja assisterande fick inte engelsmannen och inför säsongen 2004 var han mycket missnöjd med de värvningar som gjorts mellan 2003 och 2004.
Det blev inte bättre av att han kände sig motarbetad av sin assisterande tränare och de två lär ha grälat högt i omklädningsrummet mitt under en match. Money fick nog, tackade för sig och Patrik Englund tog över. AIK styrdes sakta men säkert ner i superettan. Jag, och många med mig, har haft svårt att förlåta firma Tränare Englund och sportchef Peter Kisfaludy för det.
2010 var vi åter något av en guldfavorit. 2009-års SM-guld skulle försvaras under parollen ”kom och ta oss”. Många var lagen som då kom och tog oss. Huvudtränare Micke Stahre flydde till Grekland efter en dålig inledning och sportchefen Björn Wesström gav sig själv jobbet som någon slags tillfällig tränare. Inget blev bättre och under sommaruppehållet ersattes BW av skotten Alex Miller. Kontraktet räddades men frågan är om det var Millers förtjänst. Själv tror jag att huvudorsaken var värvningarna av Ivan Turina och Mohamed Bangura som gjorde den största skillnaden.
Miller lämnade sedan AIK och man törs nog säga att det skedde med den gamla klyshan saknad av ingen. Saknad av en del var nog däremot Andreas Alm som efter fem fina säsonger sparkades på ett av de fulaste sätten som skådats i maj 2016. In kom Rikard Norling och den här gången blev det
ändå närapå succe direkt. Stort silver efter suveräna Malmö FF samma år och repris på det året efter, innan det efterlängtade guldet bärgades 2018.
Nu får Norling gå (inte heller det har skötts särskilt snyggt som jag ser det) och ett nytt namn ska presenteras. Vad kan vi då dra för slutsatser av historien. En är rätt tydlig. Ersätter vi en huvudtränare med hans assisterande ramlar vi ur allsvenskan. Någon direkt succé kan vi inte heller känna oss säkra på. Den vanligaste effekten i AIK tycks vara att utkomsten blir okej men inte mycket mer.
Därför blir det jag kommer fram till ett ”Tränarbyteseffekt – nja”. Med det sagt vill jag tacka Rikard Norling för allt han gjort – hittills – för AIK. Under den senaste sejouren har han gång på gång visat upp ett föredömligt ledarskap. När guldet togs 2018 höll han sig i bakgrunden och menade att ”det är spelarna som gjort det, det är deras guld”. I motgång har han rakryggat frontat och tagit på sig ansvaret. Slutligen var hans sista presskonferens en ren uppvisning i professionalism. Ingen bitterhet, inga hårda ord, tydligt och sakligt rakt igenom. Än en gång tack Rikard och välkommen tillbaka i framtiden till klubben du är en så stor del av.
Vem än den nye tränaren blir kan vi bara säga välkommen till AIK, lycka till, vi kommer att ge dig vårt stöd.
