Gästkrönika: Vart tog alla vägen?
Dagens gästkrönika skrivs av Lars Berglund som diskuterar den senaste tidens publiktapp. Gästkrönikörens åsikter delas inte nödvändigtvis med redaktionen.
Tidigt i april lockade AIK – Syrianska 43463 åskådare till Nationalarenan i Solna, i oktober drar ett AIK, inblandat i en vildsint jakt på en kvalplats till Eurpaleague, 9388 nyfikna iakttagare i en match mot Öster. Vad har hänt och varför har det blivit så här?
Jag viftar bort förklaringar som att Syrianska är så attraktiva då deras publiksiffra på senaste hemmamatchen översteg 1200 med ytterst liten marginal.
Jag tänkte rada upp några tänkbara förklaringar och ge min analys av det stora bortfallet i publik på sex månader.
- Resultaten: att AIK tappat tätkänning och inte kämpar om den ädlaste valören på medaljen spelar förstås in, men om man som åskådare gillar att se AIK ta poäng och vinna bör man ju se dem på Nationalarenan. En förlust i detta fotbollspalats, och i den var det en linjedomare som var den tuffaste motståndaren och mot en stins som gett sig den på något kan man ju inte vinna... Faktum är att resultaten var knackiga på NA i början men en radda av kryss och den nesliga förlusten mot Norlings MFF(för dagen kryddat med stjärntrion Strömbergsson, Andrén och Brogevik), men efter den första hemmasegern i allsvenskan 2013 mot Göteborg har vi vunnit 6 matcher och spelat 3 oavgjorda på NA. Ett tecken på att spelarna börjar känna sig hemma, har självförtroende och är starka på sin hemmaplan. Jag tolkar det som att resultaten i sig inte skrämmer bort några åskådare även om en viss del av publiken kanske uteblir när man gett upp visionerna av en mästartitel och chansen att få sjunga Magnus Linds mästerverk Drömmar av guld ter sig mikroskopiska.
- Väder och vind: tja, knappast är april en pålitligare månad än oktober och många brukar vittna om att svensk fotboll gör sig bäst under blåsig höst när man småspringer in på arenan i höstmörker efter att ha lyckats med konststycket att inte halka på alla blöta höstlöv i kulörta färger, så det argumentet köper jag inte heller.
- Tråkigt spel: se ovan, de flesta vill att AIK vinner matcherna men i år har AIK gjort 45 mål hittills, varav 23 på hemmaplan, och då har vi ändå upplevt tre mållösa matcher på Nationalarenan vilket bör betyda att AIK anno 2013 är ganska långt ifrån stereotypen som vissa motständare envist framhåller, att Gnaget är laget som gnetar och vinner matcherna med 1-0.
- Råsundas fördelar: läget, enkelheten att nå vår forntida borg var ju överlägset och det pratas ideligen om logistiken med den nya arenan – parkeringsbrist, långt att gå, mitt ute i ödemarken. Vi får dock inte glömma att allt var inte frid och fröjd på Råsunda. Hur många gånger undrade man inte vad speakerna svamlade om det aldrig gick att höra något? Toalettbesöken är inget man lyriskt berättade om för de närstående och smakade något från kioskerna gott? Ett par av småklubbarna i Stockholm som flyttat ihop pekar nu finger och dömer ut vår arena, men jag vill minnas att det brukade gläfsas om hur dålig arena Råsunda var från dem i alla år!
Jag kan under inga omständigheter kalla mig en specialist på publiktillströmning under året eller bedöma kvaliteten på Nationalarenan rättvist då jag för närvarande är en Exilgnagare och ser alldeles för få matcher med Gnaget live.
Mina observationer blir således grundade på stora delar sådant som går att läsa mig till, höra från vänner och bekanta samt hemsnickrande analyser med erfarnehter från att varit en trogen AIK-supporter i cirka fyra decennier.
De besök jag gjort på AIK:s nya hemmaplan har därför mest blivit med ”fotbollsturistens” ögon, det vill säga att jag kunnat komma i god tid innan, dinera och ta några öl på nån restaurang i Solna Centrum och sedan strosa till arenan vilket jag funnit behagligt. Antagligen nåt liknande som om jag såg fotboll i någon annan huvudstad i Europa under en vistelse där. Detta gör att jag inte kan betrakta läget, kommunikationerna och dylikt med denna arena med ”vardagsbesökarens” ögon.
Vad är då anledningen till att så många besökare ”försvunnit” under året? Definitivt spelar tabelläget in – mängder av AIK:are nöjer sig inte med mindre än guld och vill inte springa benen av sig för ett odukat bord.
Den andra förklaringen som ständigt lyfts fram är bristerna med, och kanske främst runt, arenan. Svårt att ta sig dit, ingen trevlig miljö, arenan är för stor och stämningen är inte magisk...
Gällande det sista tror jag att vi själva har bitit oss i svansen – det blir en självuppfyllande profetia om vi ältar allt som är minus med arenan. Var ligger det kreativa att säga: ”Vad var det vi sa? Blir väldigt tråkigt med knappt tiotusen på en arena gjord för 50000 – och det sade jag redan innan flytten...”
Hur kan AIK och supportrar vända på den vikande publiktrenden? AIK:s organisation måste ju självklart ställa krav på hyresvärden på att fixa bristerna som visat sig under året och verkligen se till att förbättra kommunikationerna runt arenan. Supportrar behöver nog ta sig i kragen och se arenabyten med nya glasögon – istället för att twittra och blogga om hur usel ackustiken är kanske något positivt med senaste besöket kan lyftas fram.
Nostalgi kan vara underbart men rörande Råsunda Fotbollsstadion passar det just nu bättre hemma på kammaren eller i några få vänners lag – jag var inte positiv till ombyggnaden av Råsunda då gamla västra läktaren revs men inte fan stannade jag hemma för det och visst fan gick det att få stämning trots att en sida av Råsunda mest bestod av en glasfasad!
Min uppmaning får bli att se det hela lösningfokuserat – titta på bitarna som är positiva och beröm dessa!
Gästkrönikörens åsikter delas inte nödvändigtvis med Gnagarforums redaktion.
Lars Berglund2013-10-14 22:42:12
