I fokus efter derbyt
Revansch!
Som man hade väntat på chansen att få trycka till Dif och få revansch för cupmötet. Idag visade vi såväl på läktare som på plan vilka som regerar i stan. Dif kördes över, som sig bör, och ordningen är återställd.
Överlägsna
Efter att Mrabti klev av tycker jag AIK var klasser bättre än Djurgårn, och efter 2-0-målet var man egentligen aldrig orolig. Det var visserligen ingen propagandafotboll Gnaget bjöd på, men det var oerhört stabilt och kontrollerat på ett sätt som känns väldigt Norling à la 2018 kryddat med offensiv spets. Dif å sin sida var oerhört bleka, anförda av en lika grinig som usel skåning i mittförsvaret, två vilsna anfallare och ett debuterande nyförvärv som gjorde bort sig.
Mittfältskampen
Mycket av snacket efter cuptorsken handlade om AIK:s svaga och obalanserade innermittfält i Adus frånvaro. Den här gången var det i mångt och mycket där AIK vann matchen. Adu var briljant och stod för sin bästa insats i AIK-tröjan när han vann boll efter boll och samtidigt bidrog med ett fint passningsspel. Tillsammans med Kristoffer Olsson kunde han styra spelet och spela sig ur gårdarnas press som inte alls gav utdelning den här gången.
Goitom
Kaptenen, som gjorde mål mot Malmö, visade vägen även idag med två assist och en i övrigt riktigt bra insats. Vi fick även se en lite grinig och het Goitom när han tryckte till Dif-slyngeln Bejimo vilket var glädjande. Henok har inlett Allsvenskan på ett mycket bra sätt, och jag utesluter inte att det faktum att han numer är kapten och kanske känner ett större ansvar bidrar till hans fina insatser.
AIK är på gång!
Sju poäng på tre matcher och en form som vi kan vara överens om pekar uppåt. AIK har inlett säsongen på ett utmärkt sätt där framför allt defensiven sett överraskande stabil ut. Det verkar som att Wesströms fina transferfönster gett resultat, för så här gedigna redan i april är vi inte vana vid att se AIK. Förhoppningsvis kan vi fortsätta på den inslagna vägen, härnäst väntar Örebro borta på onsdag.
