Gästkrönika: "Har jag blod på mina händer?"
Jag kommer nedan att berätta om hur jag som AIK-supporter sett på mig själv, min identitet som AIK:are och hur jag börjat ifrågasätta läktarkultur sedan det tragiska dödsfallet i Helsingborg. Jag vill vara tydlig med att jag talar för mig själv och ingen annan. Jag vill inte agera pekpinne åt hur någon annan ska tänka eller göra, utan förmedla mina tankar kring vilken roll jag haft i att skapa det klimat som ledde till tragedin.
Klockan är 16:04 onsdagen den andra april 2014. Två dagar efter AIK:s fotbollspremiär mot Göteborg och tre dagar efter det djupt tragiska dödsfallet i Helsingborg. Måndagen bjöd på ett rejält antiklimax. AIK, som gått ut stenhårt inför premiären med ”Vi är inte Ni” och ”AIK mot Inte AIK” var mer eller mindre chanslöst emot IFK Göteborg. En vanlig dag hade jag vaknat med en känsla av ihållande besvikelse i magen utan att omedelbart kunna veta vad den grundar sig på, för att ett par sekunder sedan slå av alarmet på mobiltelefonen och komma på att mitt lag gjorde mig besviken. I morse var ingen sådan morgon.
Ingen besvikelse. Ingen känsla av att om att bara ”den eller den bollen” kunde studsat vår väg så hade vi hade kunnat leda allsvenskan. Bara uppgivenhet. Inte uppgivenhet inför att AIK gjorde en dålig match och vägen till guld känns lång, utan inför tron till sporten i stort.
Så länge jag kan minnas har AIK varit en stor del av min identitet. Har det inte varit ”Lillen” har det varit ”AIK-killen” och svinkassa ordvitsar som ”den största minsta AIK:aren jag känner”.
Som alla andra supportrar till storstadsklubbar har jag varit under ständigt påhopp från allt och alla. Ni vet hur det brukar låta, jag orkar inte ens dra den ramsan. Hur som helst har jag alltid försvarat mig och alltid ansett att jag lyckats med det. Aldrig fördömt något, så länge inte våld drabbat oskyldiga. Alltid förklarat varför jag tycker det är okej att skandera ”Hata Göteborg!” och sjunga ”Mörda ett Djurgårdsbarn”.
Jag har alltid resonerat att det finns en ådra av aggressivitet och förakt i många människor. Vissa hatar etniciteter, kulturer, religioner eller länder. Andra hatar sin granne, sin kurskamrat eller sin chef. Och så finns det vi som hatar Djurgården och Göteborg. Ett spel som vi gillar att spela. Inget hat mot individer som stödjer och utgör dessa klubbar, utan mot klubbmärket och dess färger. Hat i ett spel som motståndarna uppskattar att man spelar. Hat som tillför. Ett fantastiskt sätt att få utlopp för sin aggressiva, hatiska ådra. Det har alltid varit min inställning. Jag har älskat att hata. Ibland varit beredd på våld, blivit laddad av att det kan komma att ske. Föreställde mig udda situationer där jag skulle redovisa om Örebro kommuns översiktsplan på universitetet dagen efter med en potentiell blåtira under ögat. Hamnat i våldsamheter någon enstaka gång. Tog det med en nypa salt. Ingen hade ju ändå dött.
”Varför kan man inte bara älska sitt eget lag istället för att hata andra?” är en fråga som jag otaliga gånger viftat bort av just den anledningen. Att jag hatar Djurgården skadar ingen. Att jag hetsar på läktaren får ingen att slå någon annan. Men kanske är det jag som haft fel hela tiden? Kanske är det så att jag genom att legitimera hat och glorifiera våld på fotbollsläktaren har tagit ett steg mot att legitimera våld utanför läktaren? Kanske blir steget från att älska sitt lag till att hoppa på någon med Djurgårdshalsduk mindre om jag hatar på läktaren? Kanske har jag blod på mina händer?
Jag tror det. Hatet och våldsromantiseringen på läktarna har skapat ett klimat där våld ligger närmre till hands. För någon som saknar de spärrar man får anta att gärningsmannen i Helsingborg saknade ligger det närmre till hands att attackera någon man satt epitetet djurgårdsfitta på, än någon som bara är djurgårdare. Man behöver inte mena det man sjunger bokstavligt för att det ska få effekt när det uppstår en dispyt utanför arenan, menar jag.
Tragedier tar fram det bästa hos människor, sägs det. Så är det också. Ibland. När jag åkte till Stadion i lördags kväll för att hänga upp en AIK-halsduk på stängslet kände jag just så. Stark gemenskap med övriga sörjande, oavsett lagtillhörighet. Många Hammarby-halsdukar hängande längs stängslet. Ännu fler från AIK. Vackert och värdigt. Träffade en Djurgårdsvän. Han kände inte den avlidne, men såg helt förstörd ut. Vi kramades, tittade mot stängslet tillsammans. Mumlade något till varandra. Kände samma sorg. Jag hörde senare om hur han hade gått upp till Klocktornet och träffat nära vänner till den avlidne. Hur de berättat om vem han var. Kände mig gråtfärdig av blott dessa rader i ett Facebook-fönster.
Internet var överöst med känslosamma och kärleksfulla hälsningar. Det här följdes upp av vackra uttalanden från Sverigescenen och AIK-Alliansen. Tragedin hade verkligen tagit fram det bästa ut människor.
Men så var det dags för AIK-match med spelarbussmottagning innan. Jag har uppfattat att många tycker att det var värdigt, på och utanför läktaren. Det tycker inte jag. Visst, en fin banderoll, en tyst minut, färre ”Hata Göteborg”. Men utanför, kring spelarbussmottagning. Som om inget hänt. Så mycket våldsromantisering. ”Änglar klubbas ner på gator och torg”. Respektlöst. Osmakligt. Omdömeslöst. Som om inget hänt. Inte ens en dag kunde dessa hålla sig från det som jag tror i förlängningen ledde till djurgårdssupporterns död. Inte hela massan av AIK:are, men tillräckligt många för att jag ska känna mig illa till mods.
Jag hör rykten om en supporterbuss till Göteborg som försökt starta bråk mot en grupp AIK:are på väg mot Stockholm från västkusten. Bussen var dessutom döpt till Stefan. Jag får information om att ett 20-tal personer rykt ihop i Stockholm. Bilar har vandaliserats.
Jag går in på medlemsgruppen ”AIK” på Facebook. Överst finns en bild på en tjej med en bild på sig själv och en hund iklädd AIK-halsduk. Till bilden följer texten ”Nu ska vi kravalla!” Inlägget är publicerat före matchen mot Göteborg, cirka ett dygn efter dödsbeskedet. Ett dygn. Minnet är kort. Bilden har 173 gilla-markeringar. Några har sagt ifrån, men blivit tystade med att man inte ska ta allt på så stort allvar. Moralskator, sägs det. Samma våldsglorifiering, samma steg i riktning mot att legitimera misshandel av motståndarsupportrar som jag själv stått för när jag sjungit ”Efter matchen ska ni dö” och skanderat ”En sjukdom, en smitta, en Djurgårdsfitta”. Våldsglorifiering. Våldsromantisering. Det är precis vad det är. Jag kan inte längre blunda för vad det kan leda till.
Jag har alltid kunnat slå ifrån mig olustiga känslor med att ingen har dött. Det går inte längre.
Kanske visar responsen på bilden, våldsglorifieringen och den bristande respekten mot den avlidne djurgårdssupportern att supporterkultur inte är något för mig? Kanske var det inte respektlöst att sjunga om att änglar skulle klubbas ner, utan orsakat av att folk tänkte efter och inte kom till samma slutsats som mig, eller inte tänkte efter alls? Oavsett vad tillhörde hatet en för stor skara människor för att jag skulle kunna identifiera mig med den stora massan.
Vidare så vet vi att minnet är kort. Det kommer inte ta lång tid innan allt är som vanligt på läktarna. Kanske låter vi bli att sjunga om att mörda ett djurgårdsbarn, vilket vore ett litet steg i rätt riktning. Men klimatet kommer åter att bli detsamma. Som om inget hänt.
Gemenskapen jag känt med AIK:are som älskat AIK, hatat andra klubbar och blivit hatade av andra klubbars supportrar har alltid varit grunden för mitt supporterskap. Kanske är det inte förenbart med det liv det jag vill leva och med den jag vill vara? Kanske kan jag inte längre stå på Norra och känna att det här är ”vi”. Vi som är AIK. Kanske finns det för många som representerar och legitimerar något jag inte kan stödja för att jag ska kunna säga att jag är en del av AIK.
Du kan ju fortsätta älska och stödja AIK utan att hata, tänker många säkert. Kanske. Kanske inte. Laget, klubbmärket och färgerna är detsamma oavsett hur många som hatar och oavsett hur långt det får gå innan det upphör. Men det är inte det som utgör grunden i klubben, utan supportrarna. Supportrarna är klubben. Utan supportrarna går klubben under, villkorslöst. Hur många kan vara något jag älskar samtidigt som de legitimerar något jag avskyr?
Kanske har jag glömt det här på söndag och sjunger ”varje slag jag slog var för AIK” i bortaklacken på Gefle – AIK.
Kanske kan jag fortsätta leva som en engagerad supporter utan att delta i vissa ramsor.
Kanske lämnade jag mitt supporterskap på stängslet till Stockholms Stadion när jag hängde upp min halsduk. Den som lever får se.
/Niklas Wennström
* * *
Vad tycker ni? Spelar hetsen och hatet på och utanför läktarna in när det kommer till supporterrelaterat våld?
