Krönika: Har vi sett det förr?
AIK tog en poäng i Malmö. Poängen i sig lär inte bli avgörande, däremot finns det mycket att ta med sig från Swedbank Stadion.
I den första omgången så kämpade AIK till sig tre poäng på hemmaplan mot Halmstad BK. Det var knappast vackert, men det var viktigt. I den andra omgången gängjagade man de svenska mästarna, på bortaplan, och visade upp en otrolig kämpaglöd. Det var så långt ifrån snyggt det bara går att komma, men det var ännu viktigare.
Nu pratar jag om 2009. Historien verkar dock upprepa sig.
I måndags, efter premiärvinsten mot Halmstad skrev jag att det inte var läge att börja drömma om guld riktigt ännu. Premiärer har vi vunnit förr, för att sedan behöva kämpa oss kvar i Allsvenskan. Nu har det spelats ännu en 90-minuters match och svaren på frågorna som fanns inför säsongen börjar bli alltmer besvarade.
Är AIK redo?
Kan AIK utmana om guldet?
Har Andreas Alm lärt sig att förändra en matchbild?
Är nyförväven så bra som man vill tro?
De signaler AIK visade upp på Swedbank Stadion igår var tydliga. Alm ställde upp ett lag som inte bara skulle försvara den poäng man hade när Johannesson (till slut) blåste igång matchen. Alm ställde upp ett lag som på allvar skulle hota Malmös landslagsförsvar. AIK klarade den förväntade anstormningen i inledningen, växte in i matchen och när bengalröken lagt sig och det var dags att summera de 96 spelade minuterna så var det faktiskt AIK som var närmast segern. Hur många experter där ute hade trott det?
Det finns mycket att säga och många att berömma efter gårdagens insats. Carlgren visade att han står pall för trycket. Panos spelade som en AIK-spelare ska spela - huvudet högt, ryggen rak! Henok var så smart som bara han kan vara, för det är väl ingen som faktiskt tror att hans skosnören gick upp tre gånger på kort tid, när AIK var som mest tillbakatryckta? Bästa av alla nere på Swedbank Stadion var ändå bortasektionen som agerade lungor åt de elva krigarna på planen.
Så, vad var viktigast i detta oavgjorda toppmöte?
AIK lämnar matchen med hunger. I intervjuerna efter matchen så hör man AIK-spelare och ledare prata om en bra insats och att man tagit steg i rätt riktning. Men framförallt så hör man en hunger efter nästa match. Det ljusblå hemmalaget lämnar däremot matchen med vetskapen om att man var närmare att förlora än att vinna, griniga på de egna supportrarna och frustration över att spelet inte ledde fram till några speciellt klara chanser. Den känslan kan i de kommande fem matcherna vara mer värd än den poäng som AIK lämnar Skåne med.
Jag tänker inte jämföra 2015-års upplaga av AIK med det rövargäng som roffade åt sig trippeln 2009, även om det finns likheter. Detta lag ska skapa sin egen historia och inledningen är än så länge fullt godkänd, med mersmak.
Till sist, återigen en skopa beröm till Andreas Alm. Dels för coachningen där han utmanövrerar Åge Hareide, men framförallt för svaren i intervjuerna där reportern lockar in honom i en fälla att kritisera de egna supportrarna, men Alm visar god spelförståelse och duckar snyggt - till skillnad från de ljusblå pågarna som skapar klyftor mellan klubb och supportrar. Att vara enade - klubb och supportrar - är en nyckel som kan vara avgörande under denna säsong. Det fick vi ett tydligt bevis på igår.
Heder till er som var på plats igår - på söndag kör vi igen!
