Krönika: Hjärtat slog dubbla slag...
Det är inte särskilt ofta som vi kan sitta, eller stå, så avslappnade och bara njuta av att se AIK spela. Igår kunde vi det, vilket betydde tredje raka hemmasegern för säsongen.
Förutsättningarna var absolut perfekta. Toppkonkurrenterna Malmö tappade poäng i fredags. Elfsborg hade precis blivit sänkta av Kwame Karikari. Gräsmattan på Nationalarenan är det ingen som pratar om, vilket brukar betyda att den är riktigt bra. Dessutom hade AIK två raka hemmavinster medans Örebro kom till start utan någon allsvensk seger och med 1-8 i målskillnad.
Säker på seger? Knappast. Det är i just dessa matcher som vi lärt oss att AIK tappar poäng. När man får chansen att inte bara hålla jämna steg, utan även ta mark på konkurrenterna. På hemmaplan. Mot dussinlag.
Att det dessutom fanns både en och två spelare med ett förflutet i AIK på den andra planhalvan samt en tränare med AIK-tatuering gjorde knappast att man kände sig mer säker.
Mycket riktigt. Daniel 'DG' Gustavsson var en stolpträff och ett bommat friläge från att ge Örebro ledningen och frågan är hur AIK hade tacklat den uppgiften. Nu fick vi istället se en första halvlek som påminde väldigt mycket om premiären mot Halmstad och omgång tre mot Gefle. Fast med en väsentlig skillnad. AIK struntade i den extra säkerhetspassningen i sidled eller bakåt och valde istället att utmana, sätta bollen framåt och hota Örebro. Sam Lundholm imponerade mest och även om avsluten och inläggen inte hade rätt precision så hade han, för att använda Alms ord, alltid näsan mot målet. Oblyg och irrationell.
Nu var det inte särskilt märkligt att Sam fick stora ytor att jobba på när Örebros försvar verkade lägga allt sitt fokus på att stoppa Nabil Bahoui. Daniel Björnqvist tackling i början på den första halvleken kunde mycket väl ha varit rött istället för gult. Troligtvis räddades han av att klockan inte hade tickat iväg särskilt långt.
Ettan kom, tvåan kom. Föga förvånande hette målskyttarna Nabil Bahoui och Henok Goitom. När trean väl trycktes in så var det Fredrik Brustad som (äntligen) fick skriva in sig i protokollet. Framspelningen från Henok var delikat, norrmannen Brustads mottagning såg nervös ut, avslutet däremot distinkt. För matchens skull var målet av akademisk betydelse, för norrmannen själv var det där målet troligtvis fundamentalt.
Tre raka hemmasegrar. Tre relativt övertygande insatser. Jag kan lära mig leva med detta AIK.
***
Gårdagens mest nervösa? Ja, inte var det matchen i alla fall. I sista sekund hann jag smita förbi AIK Shop och införskaffa mig boken om Tjerna. När högerhanden räcktes fram för en handskakning så slog hjärtat dubbla, kanske trippla, slag. Egentligen är det helt overkligt hur stor Tjerna är. Han är ju så långt ifrån den generella gnagaren det bara går att bli. Ödmjuk, blyg, lågmåld.
När han öppnade boken trodde jag att han skulle skriva någon floskel som "Kämpa på" eller "Trevlig läsning", så jag bad honom skriva något roligt. Vad svarade Tjerna tror ni?
- Ja, jag tänkte skriva min signatur om det går bra?
Givetvis. Det var väl självklart. Varför krångla till det?
***
Stämningen under stora delar av första halvlek - superb! Variationen på ramsorna. Volymen. Och så Sareks gamla dänga 'Eld och vatten' som pricken över i:et. Säga vad man vill om originalet, men texten är ju fruktansvärt passande på Norra Stå.
Jag ska följa dig genom eld och vatten, över land och hav...
***
På onsdag kör vi igen. Ni som kan - åk till Åtvidaberg!
