Krönika: Om gåshudens derby
Jag vet inte om jag har varit med om ett mer känslomässigt derby. Någonsin. Jag vet knappt hur eller vart jag ska börja.
Det var på många sätt en på förhand klassisk derbykväll. Skador störde båda lagen. Solen vägrade hälsa på. Kylan bet sig in under varenda plagg och regnet låg och vilade i luften. Det regnade inte ens nedåt, utan de minimala vattendropparna yrde liksom omkring.
Väl inne på arenan så var det däremot ingen som brydde sig om det. Redan halvtimmen innan avspark, när de båda klackarna började ta ton, värmdes kroppen upp. Sakta men säkert. Kokpunkten nåddes precis innan avspark när Senka, Tia, Tara och lilla Bruno gjorde entre för att ta emot all den värme och kärlek som vi försökt ge dem under dessa två tuffa år. Där och då var det allt annat än en kylig försommarkväll på en regnig fotbollsarena. Tvärtom så var det beviset på att rivaliteten alltid kommer i andra hand - medans kärleken alltid står i första rummet. Ivans namn ekade över ett helt fotbollsland och applåderna från den södra ståplatsläktaren var lika vackra som respektfulla. Heder!
Jag vet inte om den känslomässiga berg- och dalbana som utspelade sig precis innan matchen påverkade spelarna lite för mycket i inledningen. Det var inte särskilt mycket som stämde under den första halvleken. Men vad gjorde det, till slut?
Henok Goitom bevisade återigen att han är AIKs viktigaste offensiva spelare. Beviset kom dock inte när han gjorde mål, eller när han var som allra bäst i den andra halvleken. Beviset kom efter bara någon minut på planen i den första halvleken. Haukur Hauksson driver upp en boll längs högerkanten. Henok tar en löpning, men samtidigt som han gör det, söker han ögonkontakt med Haukur och pekar på en yta dit han tycker islänningen ska löpa med bollen. Anfallet mynnar inte ut i någonting, men direkt efter har Henok en konversation med Johan Blomberg. Kommunikation, tanke, kreativitet. Henok Goitom är bättre än någonsin, och han spelar inte för sig själv. Han spelar för laget, och som han gör det just nu.
Den andra halvleken är magnifik. AIK bjuder upp till dans, Hammarby tackar blygt nej och hemmalaget får dansa själva. Bästa taktkänsla hade Ebenezer Ofori som bjöd på nummer efter nummer. När han kort efter kvällens andra mål får bollen precis utanför Hammarbys straffområde bjuder han på en kavalkad i skottfinter där motståndarförsvarare gör allt i sin makt för att hänga med. Det gör dem inte, och för en kort sekund kan jag bjuda på ett leende och känna känslan. Ni vet exakt vilken känsla jag pratar om.
Vi fixar det här. Det är över.
AIK är återigen derbykungar och jag fick bevittna ett derby som kommer skrivas in i historieböckerna som 'Gåshudens derby'.
Tack vare världens starkaste familj - Senka, Tia, Tara och Bruno - och alla de hyllningar som de fick ta emot. Tack vare AIK Tifo. Tack vare Hammarby-fansens vackra gester både innan matchen och under den 27:e minuten. Tack vare halvtidsshowen på Norra Ståplats. Tack vare den stående arenan. Tack vare ljudtopparna. Tack vare Ebenezer Ofori, Henok Goitom och Noah Sonko-Sundberg. Tack vare AIK .
PS. Ni glömmer väl inte att det är ny match på söndag?
