KRÖNIKA: Summering av AIK-året 2020
Det stundar nu mot sitt slut, säsongen 2020. Få var vi som trodde att detta år skulle komma att bli fullt så omtumlande som det blev. För även om ingen med ett öga för svensk fotboll trodde att AIK skulle konkurrera om SM-guldet hade nog färre satt sina pengar på att laget med – stundtals med näbbar och klor – skulle kämpa för fortsatt spel i Allsvenskan. Superlativen skulle hagla i positiva och negativa ordalag. Klubbikoner skulle lämna. Nya stjärnor skulle tändas. Detta var säsongen 2020.
Den lovande starten
Året började med sedvanliga – ofta irrelevanta – träningsmatcher mot blandat motstånd med skiftande trupp som IF Karlstad, Västerås SK och GIF Sundsvall slutade med en seger, en förlust och ett oavgjort resultat. Därefter 1-1 mot ryska storlaget FK Rostov nere i Spanien innan försäsongen ringade ut med 0-3 mot Superettanlaget Akropolis. En serie resultat som inte gav fog för huvudbry, men inte heller talade för stundande storhet. Redan innan träningsmatcherna kunde man konstatera att truppen var tunn och förstärkning var ett krav för seriemässig riskminimering. Då stod han klar, den återvändande stjärnan Ebenezer Ofori. Där och då var avgrunden svår att se. En spännande trupp och en säker tränare skulle allt kunna ro en eventuell omvandling av spelstil i land. Då kom första matchen i Svenska Cupen mot Jönköping Södra. Fulla läktare, underställ på varenda spelare och en seg första halvlek. Ett ringrostigt AIK hade svårt att åstadkomma någonting framåt, samtidigt som den svartgula backlinjen såg oroväckande lättpasserad ut. Efter sextiosju spelade minuter gjorde gästerna 0-1. Fåtalet minuter efter stod det 0-2. AIK hämtade upp matchen och gjorde två mål ungefär lika snabbt. Och två segrar senare var AIK vidare ur gruppspelet i Svenska Cupen, även om vissa svartgula supportrar nervöst kliade sig i nacken. Då tog sig COVID-19 in i Sverige.
Allt sattes på paus och fotbollsvärlden stod still för ett tag. Det är svårt att på något sätt sammanfatta hur detta påverkade förloppet av säsongen, mer än att allting kastades omkull. Premisserna för överlevnad blev annorlunda, inte bara i fotboll utan världsekonomin i stort. När diskussionerna kring spel kom igång igen kändes det hela märkligt. Läktaren byttes likt arbetsplatsen och skolbänken ut mot soffan. Istället för sånger hördes endast spelar- och tränarrop. Supportrar blev förvisade till isolering. När Allsvenskan då återuppstod i juni var det utan dess viktigaste hörnsten, publiken. AIK reste till Örebro och en stark insats gav oss hopp om Atalanta-fotbollen. Supertalangen Robin Tihi nickade in 0-1 till AIK och Yasir Asani placerade 0-2 i krysset. Det såg bra ut och många var vi som rakryggat satte oss i sofforna när AIK skulle ta emot IFK Norrköping tre dagar senare.
Kraschen
Fem minuter, 0-1. Nio minuter, 0-2. Tjugonio minuter, 0-3. Trettiotvå minuter, 0-4. AIK var ett nystartat tåg som spårade ur och katastrofen var total. Spelet längs mittplan var bedrövligt, försvaret icke-existerande och anfallet ett minne blott. Men, någonstans fanns tron om att detta var en smäll på vägen mot ett modernt spelsätt. När AIK vände den andra kinden till stod Malmö där fyra dagar senare i Svenska Cupen. En stark halvlek, ett tidigt supermål av Paulos Abraham och svartgula ryggrader ute i landet stod lite rakare. Sen kom Anders Christiansen och fyra mål från Malmö-håll. AIK var ute ur cupen och hoppet om Europaspel var redan där inte mycket mer än en glöd i blåsväder.
Men detta var inte en enkel resa ner i den Allsvenska avgrunden. AIK skulle först ta rutten via en seger mot Hammarby och 2-2 mot ett försvagat Malmö innan man gav sig ut på den verkliga ökenvandringen. Förlust mot ett oerhört svagt IFK Göteborg, oavgjort mot Falkenberg och förlust mot den ännu mer krisande Helsingborg reparerades inte av vinst mot Sirius. En ynka poäng mot Varberg, fyra mål i häcken mot Häcken och den första Allsvenska förlusten mot Djurgården sedan 2011 och därmed var Rikard Norlings experiment över. Det nya spelsättet varken fungerade eller uppskattades av spelarna. Några av dem gick ut i media och det blev Norling som fick klä skott för kritiken. Direkt började rykten sprida sig, men efter bara några dagar stod det klart. En tränare med svartgul prägel byttes mot en annan och in kom Bartosz Grzelak.
Förstärkningen
Med en större defensiv prägel skulle Bartosz inbringa den stabilitet laget behövde. Hans första fem matcher vid rodret visade en säkerhet och ett lugn, men gav inga segrar. Truppen var i behov av energi och den för säsongen nytillsatte sportchefen Henrik Jurelius spände musklerna. Från FC Köpenhamn kom Solna-sonen Sotirios Papagiannopoulos, från Orenburg kom den tidigare örebroaren Filip Rogic och från Brighton kom spansk-serben Bojan Radulovic. Nytt blod, ny startelva och AIK knep sin första seger på åtta matcher mot Helsinborg. Jurelius konstaterade att han inte var klar och med ett kontraktserbjudande motsvarande ungefär ett studiebidrag knöt han till sig landslagsspelaren Mikael Lustig.
Lustig var mer än en klassvärvning sett till kvalité. Han kom med en enorm positiv energi och var högst bidragande till den attitydförändring i laget som kom att vända på allt. Redan under hans första match från start, mot Malmö, kunde man höra hur han skanderade mot motståndare och lagkamrater som om han alltid spelat i klubben. I kombination med ett allt mer genomarbetat spelsätt kunde AIK hålla tätt bakåt, trots två röda kort. Sju dagar senare spelade laget mot Hammarby. Trots en jämn matchbild lyckades AIK peta in tre mål i motståndarburen, utan att släppa in ett själva. Spelet såg bra ut och engagemanget var uppe i spelatruppen. Allt rullade äntligen på. En svit av åtta förlustfria matcher kröntes med en seger mot Djurgården och ett säkrat allsvenskt kontrakt. Laget hade etsat sig fast i landets högsta serie och Superettan fick duka undan den svarta tallriken.
Då tog det slut. AIK hade slutfört loppet och gick de sista meterna i mål när laget förlorade de två sista hemmamatcherna mot Örebro och Kalmar innan de kryssade mot Elfsborg i Borås.
Utvecklingsåret 2020
Som sagt, det är snudd på omöjligt att sammanfatta AIKs fotbollsår 2020. Det har gått upp, ner, ner, upp, ner, upp, upp och ner. I stort är det ett år som varit svårt att finna någon glädje i, om man inte nöjer sig med ”livserfarenhet”. Men, även om de inte slagit igenom över en natt så finns ljuspunkterna där. Glimmer av hopp som vi faktiskt kan hålla fast vid. Tom Strannegård, 18, och Robin Tihi, 18, som under inledningen av säsongen lyfte ögonbryn runtom i landet. Paulos Abraham,18, som efter bara några månader i klubben fick AIK att neka mångmiljonbud. Samuel Brolin, 20, som på lån i Akropolis visat varför AIK satsat på honom alla dessa år. Eric Kahl, 19, som efter en säsong av seniorfotboll visat att han är en av Allsvenskans bästa ytterbackar.
Fem spelare som visat att de faktiskt har med Allsvenskan att göra. Fem spelare som trots upp- och nedgångarna i år visat att framtiden är något att räkna med. Att säsongen 2020 faktiskt blev ett starkt utvecklingsår och att årets resultat inte kommer vara mer än små parenteser i en annars ljus framtid.