Krönika: Vår bästa tid är nu
Supportern och 70-talisten Lars Berglund jämför dagens AIK med det han växte upp med, det på 80- och 90-talet. Han njuter över hur vi lyckats bryta IFK Göteborgs och Malmö FF:s dominans och förstår i dag inte hur någon supporter inte vill vara med på tåget 2014.
AIK - Våra Drömmars Klubb hette en bok som kom ut i samband med föreningens 90-årsjubileum och visst är det skönt att efter drygt halva säsongen lever våra drömmar i allra högsta grad. Inför säsongen är det ju högt ställda förväntningar, drömmar och fantasier som gör att man knappt kan bärga sig inför premiären, men att stå i början av augusti med favoritlaget som flåsar serieledarna i nacken och fortfarande har liv kvar i Europa League-kvalet – det är väl underbart? Varje match AIK går in i blir oerhört betydelsefull och segrarna gör att jag glider fram medan förlusterna... nej, inte vara negativ nu!
För en AIK:are född på 70-talet och således utvecklade jag min ”riktiga” AIK-identitet på 80-talet är det också fantastiskt hur laget har tagits sig fram till denna position och hur spelet stundtals sett ut. En del av er minns säkert hur det såg ut på 80-talet, och ni som inte minns kan få en kort historiebeskrivning: svensk klubbfotboll dominerades av IFK Göteborg och Malmö FF under 80-talet och under början av 90-talet främst av IFK. Denna tidsepok för AIK var spelmässigt oftast en rejält defensiv variant och de gånger vi kunde hota MFF/Blåvitt var det ofta genom kämpaglöd, organisation och defensiv styrka.
Sven ”Dala” Dahlkvist var som en urkraft och kändes som Sven Dufva ur Fänriks Ståls sägner, som min farmor ibland reciterade ur för mig. I och med att AIK:s adelsmärke dessa år, kanske främst under Roffe Zetterlund, var fysik, löpstyrka och disciplin har jag alltid haft en fablesse för spelare som Dala, Riala, Göran Göransson, Björn Kindlund, Johan Mjällby och Daniel Tjernström för att nämna några. Spelare som gav allt, klagade inte och försvarade AIK i alla lägen. Visst fanns det spelare med finess och teknik som största tillgång även under dessa år, kanske främst symboliserat av Thomas Bergman och senare av Vadim Jevtushenko, men nog får jag lite extra puls av ”krigarna”.
Jämför dagens lag med ”80-talslaget” och vi har spelare med offensiva kvaliteter som jag sällan skådat. Vi skeppar iväg talanger till de stora fotbollsländerna men ändå fortsätter vi producera mål, chanser och ett kvickt passningsspel. Lägg sedan till faktorer som att:
- Vi har toppforwards som Henok som efter ett bolltapp högt uppe i plan jobbar hem med en 80meters rusch.
- Vi har en mittback som eldar på hela arenan när alla vrålar ”ut med packet” då en Kalmarspelare gör säsongens fulaste nedsparkning.
- En ny finsk back kommer in och spelar helt respektlöst på bortaplan mot IFK Göteborg.
- Vår tränare får tokspel på en presskonferens efter Europa League-kvalet.
- Vår klack står mangrant kvar och sjunger en timme efter match!!!
Den harmoni, kämpaanda och det AIK-hjärta denna trupp visar upp har jag sällan skådat och all våra drömmar lever – de AIK:are som inte försöker att göra sitt yttersta för att se laget live i dessa dagar kan jag inte riktigt förstå!
/Lars Berglund
Kommentera gärna krönikan nedan. Och är någon mer sugen på att skriva av sig lite och dela med sig till sina medbröder och systrar går det bra att mejla joakim@rasundafc.se.
