När allt är som jävligast måste man få drömma
När vi summerar vårsäsongen 2023 kan vi konstatera att den inte bara är dålig, den är historiskt dålig. Inte någon gång förut har AIK gått sämre i de tolv första omgångarna än i år. En enda seger på tolv försök så här långt. Senast det hände var 1976. Då hade AIK ändå nio poäng så här långt in i säsongen. Nio mot årets sju.
För att ytterligare spä på eländet så hade AIK anno 1976 inte förmånen att få tre poäng för seger utan bara två. Med nuvarande poängsystem hade således skörden då varit tio. Hur kunde det då bli såhär? Det var ju femteplatsen i fjol vi skulle se som frukten av ett mellanår. Den här säsongen skulle vi tillbaka till den absoluta toppstriden. Gå för guld skulle vi göra och mindre än en Europaplats fanns liksom inte på kartan.
Månaderna före allsvenskan bådade dessutom gott – tyckte vi i alla fall. Ett nytt intressant tränarnamn i Andreas Brännström och intressanta nyförvärv i Omar Faraj och Värnamos succemittfältare Abdussalam Magashy tillsammans med Aboubakar Keita (med förflutet i bl a Halmstad, Norska Stabaek och Belgiska klubbar). En trio som tillsammans med värvningen av Guidetti i fjol skulle ge AIK en push framåt i jakten på Lennarts buckla. Vidare tänkte säkert en hel del av oss att det var i år Bilal Hussein skulle ta det där stora klivet ni vet.
När sedan prestigenamn som Jimmy Durmaz och Viktor Fischer tillkom kändes det inte mindre positivt. Då försäsongen såg mer än lovande ut tycktes många av oss ha glömt vi tappade våra två namnkunnigaste spelare efter säsongen 2022 i Sebastian Larsson och Mikael Lustig. Lustigs betydelse som (utöver det fotbollsmässiga) stämningshöjare i truppen var troligen större än många förstod. Sebs tid i AIK talar för sig själv. När han tackade för sig tog han med sig ett par skor nästintill omöjliga att fylla. Att sedan världens bästa Karlsson sa adjö betydde säkert att rummen på Karlberg förändrades för alltid.
Nästa led i uppförsbacken var att det där klivet som skulle göra Bilal till spelaren som ”ser ut som om han spelar champions league varje vecka” inte togs. Själv misstänker jag att en stor del av det vi såg – och tyckte oss ana en framtid – i Bilal Hussein stavades Sebastian Larsson. Bredvid Seb var Hussein trygg och vågade mycket. Idag ser vi inte mycket av den trygga och passningsskickliga Bilal Hussein.
Dessutom bar Sebastian kaptensbindeln. Att den stafettpinnen skulle tas över av Milosevic kändes någonstans givet, liksom inget som diskuterades. Vi kan idag se att Milo är långt ifrån dem ledargestalt – i alla fall i motgång – som vi kanske trodde lite till mans att han var. Sammantaget känns det som att många av oss på typiskt jinxigt AIK-vis underskattat förlusterna, överskattat nyförvärven och sett laget som bättre än vad som var fallet.
Tränarens ansvar då? Jo det är naturligtvis stort. Att laget ser räddhågset ut, ständigt går bort sig i defensiven och missar vidöppna målchanser är givetvis en självförtroendefråga. Dåliga resultat tär såklart på självförtroendet och då behövs en tränare som kan få laget att tro på att det ska vända. Tveksamt om Brännström är den tränaren. Som jag skrev i min förra krönika så skulle ett tränarbyte vara helt logiskt. Ifall det sedan skulle vara rätt är omöjligt att säga i förväg.
Det som dock talar emot Brännström är att han inte tycks vilja rätta munnen efter matsäcken. Han envisas med att spela 3-5-2/5-3-2 när materialet för tre mittbackar och tre centrala mittfältare saknas. Nog såg det väl betydligt bättre ut mot Kalmar då 3-5-2 övergavs för en match? Blir Brännström kvar – vilket ännu ingen vet - krävs det att han antingen byter spelsystem eller att det plockas in spelartyper som passar i hans system under sommarfönstret.
Oaktat vem som leder AIK från bänken i juli så krävs det att truppen stärks. Med facit i hand var den trupp många av oss trodde skulle slåss i toppen inte bra nog för att slippa bottenstriden. Därför känns det rimligt att vi har en ny chefsscout – Fredrik Wisus Hansen – och att han är norrman ger kanske en fingervisning om vad som väntar. Det är allt annat än osannolikt att sportchef Berntsen och hans norske scout vänder ögonen mot en marknad de har god koll på – den norska. Rykten har börjat florera om förändringar i truppen och mest surras det om att Viktor Fischer inte kommer att bli kvar i höst och att de norska mittfältarna Ole Selnaes och Iver Fossum kan vara på väg in.
Selnaes – nu i FC Zürich - ska vara en typisk sexa och Fossum mer av en producerande mittfältare - 23 mål på 123 starter för danska Aalborg som i våras åkte ur danska förstaligan. Hur bra nämnda norrmän är och vad de kan komma att tillföra gör jag klokt i att inte uttala mig om. De är 26 resp 28 år gamla och bör därmed ändå kunna ses som långsiktiga lösningar för AIK.
På backsidan behövs det också förstärkas. Mina öron har inte nåtts av några norska rykten än. Knappt några andra rykten heller än möjligen att Sauli Väisänen (nu i den italienska andraligan) skulle vara intresserad av en återkomst i AIK. AIK's intresse tycks däremot ganska svalt. Väisänens nuvarande status har jag själv dålig koll på. Jag vet bara att han startat fyra av Cosenza Calcios åtta senaste matcher och hoppat in i tre (var avstängd en match p g a rött kort). Håller Sauli samma klass som när han sist var i AIK tycker jag att tanken på att ta hem honom är värd att tänka.
Särkilt som backsidan ser tunn ut. Här tycker jag att endast Sotte kommer undan med lite heder under våren. Tihi är alldeles för ojämn och varvar bra matcher med direkt usla. Haliti blandar mer under själva matcherna. Ena stunden är han fyndig för att i nästa stund göra ett idiotdrag som försätter lagkamrater i icke önskvärda situationer. Kapten Milosevic är som nämnts tidigare inte den Milo vi har vant oss vid att se och att vi saknar kaptenskaraktärer i årets trupp är ett bekymmer.
Ifall man när allt är som jävligast skulle få drömma lite så ser jag tre namn som det vore mumma att ta hem. Robin Quaison kommer att komma hem. Det verkar han själv vara väldigt tydlig med men det lär inte bli nu i sommar. Om ett år kanske men skulle vi få hem honom tidigare vore det fantastiskt. Två andra namn jag ständigt kommer tillbaka till är två spelare som båda faktiskt är kaptensämnen: Anton Saletros som dock verkar gå lite för bra i franska Caen för att det ska vara aktuellt med AIK men drömma får man som sagt.
När man ändå är i drömmartagen är det lika bra att konstatera att mitt andra kaptensämne Kristoffer Olssons utlandskarriär verkar ha peakat. Han är idag utlånad från Anderlecht till Midtjylland som har en utköpsklausul. Olsson verkar inte ligga på en framskjuten plats i Anderlechts framtidsplaner, danskarna har uttryckt att de vill köpa loss honom i sommar men inte till det pris som klausulen säger. Skulle det inte bli någon affär där och belgarna vill fortsätta att låna ut Olsson tycker jag att AIK ska visa intresse. Kontraktet med Anderlecht gäller i ytterligare tre år men priset vid ett utköp lär sjunka ju närmare kontraktsslut man kommer.
Tränarbyte eller inte – här är jag osäker men byter man inte nu och fortsätter med ett par förluster till kommer ett tränarbyte att vara tvunget och desto senare det blir ju svårare blir det för den nye tränaren att förändra och rädda situationen. Lösningen tycks kunna bli: Fyll på med spelare som passar in i systemet och gruppen. Quaison, Olsson och Saletros är drömmen, det sannolika är en handfull norrmän – vilket inte behöver vara dåligt men, när allting är som jävligast måste man få drömma.
