Nu får det vara bra!
Förra sommaren sparkades Bartosz Grzelak i ett läge då AIK låg femma i allsvenskan. Rätt eller fel är svårt att säga men det kan konstateras att AIK vare sig dalade eller avancerade i tabellen efter att Grzelak fick lämna. Att tränare får gå är vardag i fotbollen. Ibland blir det bättre, ibland inte. Dagens ifrågasatta tränare är Andreas Brännström. Jämförelsen med Grzelak är inte den bästa, det finns dock en tydligare parallell att titta på.
Tänker tillbaka på något av det mest pinsamma vi upplevt i AIK. I maj 2016 stod laget på 12 poäng efter åtta omgångar. Då valde styrelse och sportchef att låta tränaren Andreas Alm gå. Jag säger inte att det var fel – ett och ett halvt år senare vann AIK guld med Rikard Norling. Sättet det hela sköttes på var däremot under all kritik. Det var dagarna före derbyt mot Djurgården och det fulspelades redigt bakom Alms rygg. Ett par träningar innan derbyt var han ersatt. Då ska vi veta att AIK med Alm tagit medalj samtliga hans fem säsonger som chefstränare.
Nu är vi i ett liknande läge. Ett derby mot Djurgården stundar. Läget nu är betydligt sämre än det var 2016. En omgång mer är spelad (9) och poängskörden halverad (6). Enligt all logik borde Andreas Brännströms dagar vara räknade. Ifall man fortsätter att jämföra Brännström med sin namne så har han som ny i klubben inte Alms resultatrad i ryggen. Alm tog dessutom över ett skadskjutet AIK 2011 och gjorde laget till ett pålitligt medaljlag. Han tog dessutom AIK till Europa league.
Brännströms säsongsupptakt 2023 är sämre än Alms 2016 och han är inte den tydliga AIK-profil som Andreas Alm hade blivit efter många år i klubben som både spelare och ledare. Brännströms AIK 2023 ser dessutom betydligt sämre ut än Alms 2016. Då låg AIK – på övre halvan av tabellen, idag snackar vi nedflyttningsrisk. Då hade AIK en stabil defensiv grund att stå på, AIK under Andreas Alm var ett lag som visste hur man skulle försvara sig. Framåt var laget inte vidare frejdigt men det är AIK å andra sidan nästan aldrig.
Dagens AIK saknar både försvar och anfall. Framåt går det långsamt och är förutsägbart. Hittas det ändå målchanser bränns de på ett ofta obegripligt sätt. Det där med att pumpa in ett offensivt självförtroende har Brännström misslyckats med kapitalt. Då är det ändå ingenting om man jämför med det försvarspel hans lag visar upp. Spelarna missar ideligen i rent elementära räknesituationer, inte minst vid fasta situationer. Att räkna in motståndartröjor och se till att ingen ”blir över” är elementärt i fotboll, ändå lyckas AIK missa gång på gång.
Det är också på sin plats att fundera över Brännströms laguttagningar. Det kan inte vara kul att ha den centrala rollen i trebackslinjen när man flankeras av Tihi och Haliti. Att Tihi saknar hårdheten för att spela mittback är tämligen tydligt. Haliti tror jag inte någon kommer att bli klok på. Killen har mycket boll i sig men gör hårresande vansinnigheter flera gånger per match. Ifall Sotte är skadefri måste han stå helt oförstående över att han placeras på bänken.
I ett lag där få spelare ”tar jobbet” står Otieno ut som en spelare att lita på. Han är ensam om att orka ta de långa löpningarna både framåt och bakåt. Modesto är nära sin Kenyanske kollega här och har dessutom lyckats göra två mål. Portugisen är däremot rent ut sagt bedrövlig i markeringsspelet. Jag vill inte se Rui Modesto som wingback eller ytterback. Däremot tror jag att han skulle funka bra som ytter i ett 4-4-2.
Vad som mer talar för 4-4-2 är att det är likadant på det centrala mittfältet som i trebackslinjen. Det finns inte tre spelare som håller måttet. Bilal Hussein har gått ner sig totalt (Var han så beroende av Seb?), Magashy tycker jag inte ser ut som en fotbollsspelare någonstans. Keita funkar som städgumma men behöver snäppa upp sitt ojämna passningsspel.
Framåt känns Fesshaie lovande men utöver målen mot Bajen (som f ö det grönvita försvaret bjöd på) har han inte visat så jättemycket. Guidetti har en av seriens bästa förstatoucher men han känns för trög och – kanske just därför – används för sällan i spelet. Omar Faraj känns däremot pigg och har hårdhet nog att skapa chanser åt både sig själv och andra.
Då återstår truppens två stora gåtor. Viktor Fischer och Jimmy Durmaz. Två prestigevärvningar som känns ganska frysboxade av Brännan. Man får hoppas att det handlar om skavanker i fallet Fischer eftersom han varje gång han kommer in och får sina 30 minuter visar att han har en dimension som övriga i laget saknar. Han är tydlig, tar bra löpningar och hans frisparkar och hörnor är sjukt mycket bättre än Husseins. Är Fischer fullt frisk måste det betraktas som tjänstefel att inte spela honom.
Det gnälls en del på Jimmy Durmaz från supporterhåll men jag tänker inte stämma in i den kören. I mina ögon har Jimmy inte fått en ärlig chans. AIK's taskiga start kan inte skyllas på en kille som får spela 6-10 minuter per match. Han kan vara för dålig för allsvenskan men jag har faktiskt ganska svårt att tro det.
Med allt det här sagt är det enda logiska att Brännan (tillsammans med Henok, Martin och Mesut) får lämna. Vi behöver en chefstränare som kan anpassa systemet efter materialet och som har vett att låta de bästa spelarna spela. Han ska dessutom ha rätt att själv utse sin assisterande tränare och sedan få laget att tro på sin spelidé.
Att hitta rätt namn är givetvis inte upp till mig men jag kan ändå gissa. En man som varit i AIK, som känner vår norske sportchef sedan tiden i Sarpsborg och som nu inte sitter på ett tränaruppdrag just nu är ingen vågad gissning. Ifall det blir som jag gissar och om det är ett bra val får framtiden utvisa. Sämre än nu kan det knappast bli. Innan veckan är slut tror jag att AIK's tränare heter Mikael Stahre.
