Häcken - AIK4 - 1
Svängdörrar och öppna spjäll i AIK-försvaret
I morse förutspådde kollega Viktor Rundlöf här på GF en svängig tillställning på Bravida Arena. Han fick delvis rätt men det mesta svängandet var tyvärr dörrarna i AIK:s försvar. Där var det minst sagt öppna spjäll. Vidare funderade Rundlöf på hur stor saknaden av Anton Saletros skulle bli. Visst saknades Anton men jag är rätt säker på att hans närvaro inte skulle ha hjälpt nämnvärt i eftermiddag.
Väntad matchupptakt men ett för osäkert AIK
Det blev en ganska väntad matchbild. Redan i inledningen såg vi att Häcken ville trilla boll på sin plastmatta och att AIK tillät det genom att ställa upp med ett lågt försvarsspel och förlita sig på kontringar. Att AIK skulle försöka sig på en shape-uppställning kändes på förhand rätt givet men kanske inte att man skull stå riktigt så lågt.
Att hålla motståndarlaget på utsidan har i många år varit AIK:s melodi men det är tydligt att 2024 års svartgula upplaga inte riktigt behärskar det som brukar vara Gnagets adelsmärke. I år är de defensiva positionerna inte lika givna. Det blir alldeles för ofta vilset och osäkert. ”Är det inte du som ska gå på och stöta?” ”Nej stöt du?” om ni fattar.
Den osäkerhet som alldeles för ofta och alldeles för tydligt syns gör att det skapas ytor inne i AIK:försvarsformation och motståndarna kan alldeles för lätt sticka in bollar mellan AIK:s mittfält och backlinje där den spelare som tar emot boll sedan tillåts vända upp och så uppstår målchanser på ett på tok för enkelt sätt.
På det centrala mittfältet hade AIK: s två (Coulibaly och Fanne) svårt mot Häckens tre (Rygaard, Gustafson och Romeo). Något jag varnade för redan innan säsongen – att spelar vi med två centrala mittfältare kommer det att bli problem mot lag som har tre – inte minst när nämnda tre är bolltrygga och kan sätta upp ett högt passningstempo.
Visst, det uppstod kontringslägen för AIK och med lite tur kunde det ha blivit något mål före paus men tyvärr blev bolltempot lite för lågt. Därmed gick Häcken till pausvila med 2-0 efter två riktigt jobbiga baklängesmål. AIK-spelare var sist på båda målen – Tiedemann och Sotte – vilket ställde Nordfeldt totalt. Vi var nog många som kände att AIK skulle behöva ändra spelsätt ganska radikalt efter paus för att kunna jobba sig ikapp.
Inte blev det bättre i andra
Absolut, AIK försökte inleda akt två med en offensivare approach och höll boll, försökte sätta ett högre tempo med bollen i hela fyra! Minuter. Sedan – PANG och 3-0 till hemmalaget. Häckens första anfall var precis en sådan där snabb och effektiv omställning som AIK inte mäktade med att presentera i första halvleken. Som om det inte räckte tilläts Häckens Mikkel Rygaaard totalförnedra Taha Ayari och sedan prickskjuta 4-0 i matchminut 53.
Att Ioannis Pittas reducerade med dryga halvtimmen kvar var av mer akademisk betydelse även om AIK efter målet jämnade ut matchen spelmässigt, något som givetvis till viss del berodde på att Häckens intresse för att jaga mål av naturliga skäl avtog.
Det kan bli en mycket jobbig höst
Nu går vi till sommaruppehåll med lite för många frågetecken som inte känns vara nära att rätas ut. Försvarsspelet är mer än bedrövligt. 27 insläppta mål på tolv matcher är självklart under all kritik. Endast tre hållna nollor och på de senaste sju matcherna har motståndarna gjort 24 mål. Det pratas från laget om skitmål men det snacket håller inte. Ett och annat sådant kan man släppa in på drygt en tredjedels säsong men 27 mål går inte att snacka bort.
Det handlar inte om enskilda lagdelar. Inte om målvakterna eller backlinjen. Hela laget är för dåligt i försvarsspelet. Det ser osynkat ut. Förstapressen är ofta otajmad, kring eget straffområde tycks spelarna vara tveksamma inför att gå på motståndarnas bollhållare av rädsla för att bli bortgjorda. Följden blir att den som vill lägga an, sikta och skjuta mot AIK:s mål får gott om tid på sig att ställa in siktet.
Anfallsspelet är för lättläst när det egentligen bara finns tre spelare motståndarna måste ha stenhård koll på – Pittas, Modesto och Faraj – och egentligen bara en kant det händer något på – den högra – och alldeles för dålig variation och fart i anfallsspelet. Nja, kanske du säger, vi slog Peking med 6-2 och Blåvitt med 5-2. Min känsla är att de klara segrarna bärgades för att vi ställdes mot två riktigt dåliga lag.
Med risk för att upprepa mig så fungerar heller inte 4-4-2-uppställningen. Det centrala mittfältet räcker inte till mot hyfsat bra motstånd. Coachingen över huvud taget lyser med sin frånvaro. Med tanke på hur ekonomin ser ut känns det som en väldigt dyr lösning att sparka Henning Berg men i nuläget är han absolut inte rätt man att leda AIK. Berg blir – tror jag – ändå kvar och det är bara att hoppas att han kan motbevisa mig.
Dessutom ryktas det om att truppen kan komma att brandskattas i sommar. Modesto och Pittas är föremål för utländskt intresse. Skulle båda försvinna är det inte gjort i en handvändning att skaka fram fullgoda ersättare. Lånet av Coulibaly går ut och frågar ni mig så säger jag FÖRLÄNG INTE! Killen är en helt okej fotbollsspelare men det går inte att ha en startspelare som helt stänger ner verksamheten när laget kommer i underläge.
Tittar vi i backspegeln så var målet 2023 att hänga kvar och den satte vi check på. I år skulle spelet sättas för att nästa år kunna lyfta ordentligt. Något satt spel har vi knappast sett tillstymmelse till hittills och det finns idag inget som talar för att laget ska flyga 2025. Nu tar vi EM-paus och hoppas på att mirakel ska börja ske om en månad.
