Anfall är bästa försvar
Henrik Ingvarsson debuterar på Sektion G med sin text om Häckens försvarsspel och varför anfall är bästa försvar.
I dessa tider när Putins styrkor är på god väg att annektera Krim-halvön och det Ryska hotet verkar närmare än någonsin höjs rösterna runt om i landet: försvaret måste stärkas! För oss som följer BK Häcken kommer detta knappast som en nyhet. Att försvaret måste stärkas har vi vetat om allt för länge.
Om vi för en stund lägger skämten åt sidan, bortser från världspolitiken och koncentrerar oss på det fotbollsmässiga, så är det uppenbart att den positiva anfallsfotboll Gerhardsson har infört kommer
med ett visst pris. Ser man tillbaka på de tre-fyra senaste åren ser vi att Häcken oftast varit bland de lag som gjort flest mål framåt i Allsvenskan, med 2012 som klar höjdpunkt med 67 baljor. Att devisen
är ”anfall är bästa försvar” är ganska tydligt när man ser på hur backlinjen som regel startar anfall.
När en av mittbackarna får bollen flyttar ytterbackarna genast upp i banan. Samtidigt ser man till att alltid ha mittbackarna brett isär och låter minst en av balansspelarna på mittfältet möta boll. Man försöker också lyfta spelet och dra isär motståndarens mittfält genom att låta den andre balansspelaren stå lite högre. Detta ger oftast goda alternativ till den bollförande backen, men ställer också höga krav på dennes bollskicklighet och lagets positionsdisciplin. Det gör att man blir sårbar för omställningar, och det gör också att ytterbackarna tidigt måste uppfatta när det är dags att falla ned, och framför allt ha orken att ta löpningen. Man lockas alltså att tro att det är den taktiska dispositionen som gör att Häcken så ofta såras bakåt.
Men är det verkligen så? 2011 släppte man in 32 mål, 2012 36 och 2013 hela 41 stycken. Man kan argumentera för att det går åt fel håll eftersom man släpper in fler och fler mål, men på det stora hela är det en ganska jämn trend. Det är helt klart så att orsaken till att Häcken hamnade på en andraplats i ligan 2012, endast två poäng från ligaseger, är att man under de andra säsongerna inte lyckats göra tillräckligt många mål framåt.
2011 nätade man 52 gånger och kom på en sjätteplats. 2012 medförde som sagt 67 strutar (tack Waris) och en andraplats, medan 2013 resulterade i ynka 37 mål och en tiondeplacering.
Så är försvaret lagets akilleshäl, så som tongångarna gärna blir bland Häckensupportrar?
Svaret är som alltid när det gäller fotboll inte entydigt. Rent subjektivt kan jag känna att det kändes mer stabilt när man hade Östberg och Söderberg som mittbackspar. Man fick känslan av
att misstagen var färre, och där Östberg var det stadiga ankaret som ständigt stod rätt placerad var Söderberg den som stod för de spektakulära brytningarna och total luftdominans tack vare sin längd. Andra mittbacksuppsättningar som förekommit i olika konstellationer efter det har känts betydligt darrigare, kanske främst på fasta situationer. Ali Khan, Wahlström, Forssell, Joza och mot slutet Sandberg och Björck har alla varit en större eller mindre del i mittlåset, och känslan är att ingen av dem har framstått som någon klippa att luta sig mot när vinden friskar i.
Men statistiken talar klarspråk. 2010 släppte man in 42 mål, alltså mer än i det försvarsmässigt mediokra 2013. Skillnaden ligger i stället i den kolumn där man presenterar gjorda mål.
För Häckens del måste ju målsättningen inför 2014 som minst vara att förbättra resultatet från föregående säsong. Man kan välja att spela tätare med mittbackarna och inte släppa ytterbackarna upp i banan redan i uppspelsfasen, för att få ett mer kompakt försvar. Men Häckens tränare heter Peter Gerhardsson, inte Pelle Olsson, och därför är det inte realistiskt att tro att en sådan ändring i spelsätt kommer att genomföras.
I stället kommer man förmodligen att satsa på det spelsystem man har, och som man uppenbart tror på. Då hänger mycket på att spelarna kan hantera de krav som ställs på dem, och det är här det börjar se lite ljusare ut inför 2014. Mohammed Ali Khan har lämnat Häcken för spel i den Kinesiska ligan, och trots att varje Häckensupporter kan skriva under på att Big MAK har bidragit enormt till laget med sin kraft, sin vilja och inte minst med sin personlighet, så har hans styrkor kanske inte främst varit tekniken och passningsspelet.
Detta är egenskaper som är extremt viktiga för Häckens uppspelsfas. Här har man i stället fått på plats Walid Atta, som visserligen dragits med en del skador i HIF men som är en verkligt spelande mittback med teknik och spelförståelse som är minst ett snäpp upp från Ali Khan. Attas säsong med AIK 2010 bevisade att han i friskt tillstånd är en av Allsvenskans absolut bästa försvarsspelare, och han klarar att spela mittback såväl som på positioner längre upp i banan. Om han får vara frisk och finner formen, så kan det alltså se ut som om Häcken äntligen funnit den spelande mittback som man längtat efter.
Samtidigt har Simon Sandberg visat att även han klarar av spel på den högsta nivån, och om han har tålamodet att vara kvar och kämpa för sin plats så kommer han på sikt att ta en helt ordinarie plats i laget, det är jag övertygad om. Ronald Mukiibi är en lovande talang, men jag antar att han mest kommer få kortare inhopp denna säsong.
Så vad är det mest troliga scenariot inför 2014? Om Atta kommer i fysisk form, så utgår jag ifrån att han går rakt in i elvan, troligtvis tillsammans med en frisk Fredrik Björck. Ingen dum kombination då Björcks förtjänster främst ligger i brytningsspelet och huvudspelet, medan Atta kan komplettera genom att vara den som ligger rätt i positionen och bidrar i uppspelet. Om denna kombination visar sig vara lyckosam, så kan man hoppas att vi får den svårt efterlängtade kontinuiteten i mittlåset som vi saknat.
Föregående säsonger tycks sett i backspegeln ha varit ett evigt hattande med olika kombinationer, och om det är någon position på banan som på sikt gynnas av att spela tillsammans kontinuerligt så är det just backlinjen. Om man på detta vis kan eliminera en del individuella misstag och missade markeringar på fasta situationer som man led av föregående säsonger, så är man en god bit på väg mot att förbättra försvarets rykte.
Men med det sagt är det såklart andra faktorer än bara mittlåset som påverkar både antalet insläppta mål, och för den delen antalet gjorda mål. Ytterbackarna måste vara tidigt på plats för att förhindra inlägg på omställningar, och här har man ett litet jobb kvar att göra i mina ögon. Som det ser ut nu kommer Kari Arkivuo att vara given på en ytterbacksplats medan Gerhardsson har experimenterat på den andra platsen på försäsongen.
Mot Gais testade man Sula Matovu på en ytterbacksposition under en period, men det troliga är att Leo Zuta, David Frölund och Björn Anklev kommer konkurrera om den andra ytterbacksplatsen. Oroande är förstås att Arkivous skadehistorik är allt annat än glädjande läsning, vilket innebär att både Zuta och Frölund kommer få en del speltid. Zuta är ung och lovande, men relativt oprövad mot kvalificerat motstånd. Frölund är en slitvarg som tidvis gör bra insatser, men som inte har den kvalitet som krävs i offensiven. Kanske får vi se Mukiibi på en ytterback någon gång under säsongen? Än så länge är det öppet om platserna, och det kan vara så att Gerhardsson låter dagsformen avgöra vem som spelar.
Vi kan i vilket fall som helst konstatera att BK Häcken står relativt väl rustade försvarsmässigt denna säsong, jämfört med de föregående. Man har ersatt Ali Khan med Walid Atta, och tagit in en ny spännande talang i Ronald Mukiibi. Om Simon Sandbergs kurva fortsätter i den takt vi sett hittills så står han redo att ta över när Fredrik Björck ställer skorna på hyllan. Med Attas ankomst står vi bättre rustade att spela den typ av fotboll Gerhardsson vill, och det kommer på gott och ont innebära att
Häcken inte heller i fortsättningen kommer att ställa upp med en libero. Filosofin är i stället enkel: med spelskickliga backar klarar man av att behålla bollen inom laget, och så länge man har bollen inom laget gör motståndaren inte mål. Enligt Gerhardssons filosofi spelar det inte så stor roll om man släpper in två mål bakåt, så länge man själv gör tre framåt. Jag tror därför att säsongen 2014 tydligt kommer visa att anfall faktiskt är det bästa försvaret vi kan ha.
Henrik Ingvarsson
