100 år av profiler: Gunnar Gren — Professor i fotboll
Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Först ut legendaren Gunnar Gren, som spelade sin sista allsvenska match 27 år efter sin första. Däremellan hann han med att bli världsstjärna, OS-guldmedaljör och "professor i fotboll".
“Il Professore var det smeknamn som tilldelades mig under Italienåren. Jag är stolt över det, men inte är jag någon professor i fotboll utan bara en enkel hantverkare. För övrigt tvivlar jag på att man någonsin blir fullärd i ämnet. Alltid dyker det upp något nytt i varje match. Där ligger kanske hemligheten med detta spels förtrollande charm.”
Så avslutar Gunnar Gren sin tredje av fyra självbiografier, Professor i fotboll, som kom ut just före VM 1958. Då var Gren 38 år, spelande tränare i Örgryte, självklar nyckelspelare i det svenska landslag som kom att ta silver på hemmaplan och (nästan) inne på slutet av sin långa spelarkarriär. Visst förknippar man Gunnar Gren mycket med AC Milan och Gre-No-Li. Men han var därtill bland mycket annat också en så stor profil i Allsvenskan att det är svårt att beskriva.
Gunnar Gren såg sig som en hantverkare i fotboll, hans pappa var en 'riktig' hantverkare, “en tusenkonstnär som snickare” som Gunnar beskrev honom. Gunnar föddes 1920 i Göteborg. Familjen bodde i Majorna och Gunnar började spela fotboll med kompisar på Karl Johans torg. Tidigt på 1930-talet var han själv med och grundade sin moderklubb, Silverkällans IK, tillsammans med Karl Gustaf Norén som senare blev svensk mästare i boxning. På en gräsplätt vid Silverkällegatan hittade de sin hemmaplan på det som nu blivit Gröna Vallen.
Att Gunnar var talangfull märktes tidigt. Han var snart för bra för sin egen kvartersklubb och bytte till den något större BK Strix. 1934 blev han omskriven för första gången, som 13-åring. Carl “Ceve” Linde, legendarisk sportjournalist och mångsysslare inom svensk fotboll under första halvan av 1900-talet, var då ordförande för Göteborgs fotbollsförbund och anordnade en öppen tävling i bolljonglering, som Gunnar vann. Hans 126 tillslag var dubbelt så många som tvåan i tävlingen. Det låter kanske inte som så mycket nuförtiden, men betänk väl att det var med dåtidens tunga, hårda läderkulor de jonglerade.
“Trettonåringen Gunnar Gren från Bollklubben Strix gjorde så fina tricks att han liksom en annan Rastelli mycket väl skulle kunna ta engagemang vid en cirkus eller varieté” skrev Ceve i Idrottsbladet om den unge bollkonstnären.
Familjen Gren (som för övrigt var folkbokförda som Olsson, farfaderns soldatnamn Gren bytte Gunnars familj till formellt först 1958, men han hade alltid varit känd som Gunnar Gren) flyttade sedan från Majorna till Hisingen och efter ett kort gästspel i Lindholmens BK började Gunnar spela för GAIK, Göteborgs AIK som på den tiden var Hisingens stora fotbollslag. Där fick han som tonåring god erfarenhet av a-lagsspel lägre ner i seriepyramiden och snart fick en större klubb upp ögonen för den unge talangen.
Gårda BK spelade då i Allsvenskan och efter provspel knöts den 17-årige Gunnar Gren till klubben våren 1938. Den allsvenska debuten blev dock något Gunnar själv helst ville “dra en glömskans slöja över” som han själv uttryckte det. Hans knä hade nämligen krånglat, men ivrig att debutera dolde han det för lagledningen. 1 maj 1938 sprang han för första gången ut på Ullevi, Malmö FF stod för motståndet under sluttampen av Allsvenskan 1937/38 (som då spelades höst/vår). Redan efter tio minuter fick han linka av med ett vattenfyllt knä.
Gips från ljumsken ner till vristen och rehab följde på det. Gren tränade upp styrkan i låret igen genom att knyta sin mammas gamla tunga strykjärn (som verkligen var ett järn i ordets rätta bemärkelse) i tårna och sen lyfta benet. Till hösten när nästa säsong inleddes var han tillbaka i spel och gjorde mål i comebacken mot Degerfors, “en liten lyckad sak uppe i ena krysset”.
För andra säsongen i rad slutade lilla Gårda femma i Allsvenskan och var lätt bäst i stan (Örgryte slutade på undre halvan, och både Blåvitt och GAIS hade faktiskt åkt ur föregående säsong). Styrkeförhållandena i Göteborgsfotbollen kom dock att återgå mer till det normala följande säsong, IFK Göteborg tillbaka som topplag och Gårda sjönk först till att bli ett mittenlag i Allsvenskan. Gren spelade på i Gårda till 1941, men lockropen från Kamraterna växte sig starkare och som blivande 21-åring bytte Göteborgs mest lovande spelare till den större klubben.
I hans första allsvenska match för IFK Göteborg var det just hans gamla klubb som stod för motståndet. “Jag kände mig som en bödel, när jag gjorde första målet för dagen och sedan ökade vi på till 6, medan Gårda nöjde sig med ett tröstmål.”
Grens första säsong i Blåvitt slutade med Änglarnas första guld på sex år. Han hade landslagsdebuterat redan 1940 och under de första åren av 1940-talet blommade han ut till allsvensk stjärna och stöttepelare i landslaget.
Oftast uppsatt som högerinner i kedjan av den 2-3-5-formation som rådde på den tiden gjorde hans dynamiska offensiva spelstil Gunnar Gren till något utöver det vanliga. Den fina tekniken han visat upp redan som 13-åring i bolljongleringstävlingen hade han fortsatt slipa på och från unga år var han notorisk för att använda sig av mycket klacksparkar och andra tricks i matcher. Tillslaget kombinerat med hans fina blick för spelet gjorde honom till en speluppläggare vars like vi åtminstone så långt inte sett på svensk mark. Under sina första allsvenska år invände vissa kräsna kritiker att han inte gjorde tillräckligt med mål för en spelare av sin talang och kaliber. De tystnade dock när Gren började avsluta själv oftare vilket ledde till att han vann skytteligan 1946/47 med 18 mål på 22 matcher.
Lägg därtill hans ledaregenskaper är det lätt att förstå att Gunnar Gren snabbt växte fram till en jätte i svensk fotboll. 1946 blev han den förste vinnaren av Guldbollen, priset som då just instiftats för att delas ut till Sveriges bästa fotbollsspelare.
Det var vanligt på tiden att engelska lag kom till Sverige och träningsspelade. Det ledde till att Gren 1947 via en kontakt hörde sig för hos Chelsea om det var möjligt att provspela för dem. Chelsea var sugna på Gren, men då en utlänning behövde vistas i England i två år för att få arbetstillstånd rann affären ut i sanden. Att det arbetades på en affär läckte också ut i pressen, men det blev inte mycket skriverier om det, då nyheten råkade komma ut samma dag som Sveriges kronprins Gustav Adolf dog i en flygkrasch. Kort därefter kom Stade Français från Paris med ett bra anbud, men då Gunnar och hans fru Gunn-Britt just fått sonen Bert valde han att stanna i Göteborg.
1948 vann Blågult OS-guld, fortfarande svenska herrlandslagets enda guldmedalj. I turneringen, som för första gången tv-sändes, presenterade sig Gre-No-Li för världen och haussen runt trion blev stor. Gren hade förstås stor del i triumfen, inte minst då han avgjorde finalen mot Jugoslavien på Wembley med två mål i 3-1-segern.
Gre-No-Li hade fått internationellt renommé av OS-guldet. Lockropen från utlandet ökade i volym. Spanska Real Valladolid var nästa som närmade sig Gren, men återigen tackade han nej. Istället blev det hans vän och radarpartner Gunnar Nordahl som bröt barriären och blev det första svenska utlandsproffset då han övergav amatöridealet i hemlandet för proffskontraktet i AC Milan i januari 1949. I maj hörde Juventus av sig till Gren, som kallt tackade nej till villkoren, och Turinklubben gick vidare till andra alternativ.
Tur var väl det. Senare i maj 1949 slog Sverige, utan Nordahl (portad pga amatöridealet), England med 3-1, i en match för övrigt var “Rio-Kalle” Svenssons landslagsdebut. Gren gjorde en bra match och spelade fram till “Garvis” Carlssons 1-0-mål. Domare i matchen var italienaren Giovanni Galeati och efteråt öste han beröm över det svenska landslaget när han intervjuades i italiensk press. Gren själv tror att det kanske kan ha påverkat lite grann, men framför allt var det Nordahls starka rekommendation och klubbrepresentanternas egna ögon som ledde till att AC Milan tog kontakt efter matchen.
Tillsammans med Nordahl, och förstås även Nisse Liedholm, blev Gren som bekant firad världsstjärna i Milano. 1950/51 vann Milan Serie A för första gången sen 1907 vilket firades enormt i staden. Gre-No-Li var de största och mest älskade stjärnorna. De var lagets självklara nav och ledare under 50-talets första år. Grens ledarskap var på en sån nivå att han 1952, 32 år gammal, fick bli spelande tränare ett tag.
Trion stod varandra nära, vilket inte minst visade sig under sommaren 1950. Milan åkte på försäsongsturné, med start i Sverige där de spelade i Norrköping, Göteborg, Malmö och Stockholm innan turnén skulle fortsätta i Hamburg. I matchen mot Malmö slog Gren bakhuvudet i marken efter en kollision och fördes till sjukhus. Men värre hade Gunnar Nordahl det. Under turnén fick han besked om att hans syster, som flyttat till England, avlidit efter en cykelolycka.
Gre-No-Li-trion var det stora dragplåstret på turnén. Helst skulle förstås alla tre spela. Två av tre kunde man nöja sig med ibland, som det blev i Stockholm mot AIK då Gren var sänkt av huvudskadan. Men bara en av tre gick inte för sig, vilket gjorde att Nordahl först inte fick tillåtelse att missa Hamburg-matchen för att närvara vid sin systers begravning. “När jag såg hur ledsen Gunnar blev över detta besked, fick jag för mig att jag måste hjälpa honom på något sätt” uttryckte Gren det senare. Det han gjorde var att gå till klubbledningen och erbjuda sig spela trots smällen mot huvudet, på villkoret att Nordahl fick ledigt för begravningen. Det gick ledningen med på.
1953 fick Gren en ny hård smäll mot huvudet i Milanoderbyt då han kolliderade med Inters högerback Blason. Han hjälptes upp på fötter men föll till marken igen och bars ut medvetslös. “I all hast forslades jag till sjukhus och mitt fall betraktades tydligen som allvarligt, eftersom min fru tilläts bo på sjukhuset. På måndagen blev mitt tillstånd sämre. Vänstra ögat hängde slappt ner, vänstra armen och sidan var stela.”
Att hjälten Gunnar Gren låg allvarligt skadad på sjukhus blev en akut angelägenhet för många i hela Italien. Folk flockades till gatan utanför sjukhuset för att visa sitt stöd och brev från supportrar och beundrade strömmade in. “Nunnorna på kliniken undrade om det var en prins eller kung de hade till patient.”
Förutom en allvarlig hjärnskakning var det en nerv som kommit i kläm vilket orsakade problem. Gren återhämtade sig dock och kom tillbaka i spel för Milan sent på våren 1953. Det blev hans sista matcher i klubben, han hade tänkt flytta hem. Men så uppvaktade Fiorentina honom. Gren, fortfarande inställd på att flytta hem, drog till med väl tilltagna löneanspråk för att skrämma bort Fiorentina — men klubbledning accepterade kraven och då kunde han inte gärna tacka nej. Efter två säsonger där avslutade han Italiensejouren med en säsong i Genoa. Sen var det dags att flytta hem, på riktigt.
Snart 36 år gammal återvände Gunnar Gren 1956 hem till Göteborg och Göteborgsfotbollen igen — i Örgryte. Med VM på hemmaplan hägrande inom några år hade amatöridealet börjat luckras upp och på årsmötet hade beslut tagits om att tillåta före detta utlandsproffs i de svenska serierna igen.
Att det inte blev Blåvitt vid hemkomsten ter sig kanske märkligt, men faktum är att ÖIS var Grens favoritlag sen han var liten, trots uppväxten i arbetarklasstadsdelen Majorna: “I unga år var jag Örgryte-fantast och det föll sig naturligt att jag sökte mig till denna klubb, när den behövde mig, Kamraterna hade byggt upp ett ungt lag efter en femårsplan av Anders Bernmar. Även om ungdomarna kunde behöva en strateg och lugnande kraft, så tror jag att deras ledare helst föredrog att få vara ostörda med sitt lag.”
I Örgryte, som då låg i division 2 blev Gren spelande tränare, samtidigt började han ett nytt jobb inom försäkringsbranschen. Gren i sig drog publik, och att han ledde laget till att spela fin offensiv fotboll med blivande stjärnor som Agne Simonsson i spetsen, skadade inte. Det var nu som Örgryte blev “Lirarnas lag”. 1957 föll man dock i kvalet till Allsvenskan mot Motala AIF.
1958 lyckades Gren, Simonsson, Rune Börjesson och de andra föra ÖIS tillbaka upp till Allsvenskan efter nästan tjugo års frånvaro. Simonsson och den 38-årige Gren var som förstås bekant också stöttepelare i VM-silverlaget samma år. Grens stora stund i VM var ledningsmålet i semifinalen mot Västtyskland.
Efter VM-succén rådde fotbollsfeber i Sverige. Flera publikrekord sattes, det kanske mest imponerande stod Örgryte för då de hade ett publiksnitt på 25 490 åskådare den säsongen, ett rekord som skulle stå sig till 2015 då Hammarby slog det. Örgryte slutade fyra den säsongen.
39-årige Gren kände att det var dags att gå vidare med livet och karriären efter det. Tiden verkade kommen för att flytta sig permanent från planen till andra positioner i fotbollsvärlden. 1960 blev Gren teknisk direktör i Juventus, en så hög post i en så stor klubb hade en svensk aldrig haft innan och även idag är det ju få som haft såna tjänster. Det blev dock bara en kort sejour i Juventus, som följdes av en kort vända som tränare för IFK Göteborg senare på året.
Men att hålla sig borta från planen var inte lätt för Gren. 1963 blev han spelande tränare igen, nu i GAIS. Återigen lyckades han föra upp ett klassiskt Göteborgslag tillbaka till Allsvenskan. 1964 var Gunnar Gren därmed tillbaka på allsvenska spelplaner igen, 44 år gammal och 27 år efter att han för första gången beträdde en. Ett svårslaget rekord som fortfarande står sig alltså.
Tyvärr åkte GAIS direkt ur igen, och Gren tackade för sig. En ren tränarsejour i IFK Värnamo följde, innan han 1968 var tillbaka i GAIS igen, men under två säsonger lyckades han inte lyfta laget högre upp än undre halvan av Allsvenskan.
Efter det trappade Gren ner och riktade in sig på tränaruppdrag på lite lägre nivå i Göteborgsområdet. Först division 2-klubben Skogens IF, därefter Fässbergs IF, Götahed-Färjenäs IF och Tuve IF. Sen blev det IK Oddevold och 1976, 56 år gammal, klev Gunnar Gren för sista gången ut på fotbollsplanen som spelare i en officiell seriematch. Oddevold dominerade Division 4 Bohuslän-Dal och i sista matchen, en 7-1-seger mot stackars Bengtsfors, kostade Gren på att spela sig själv.
Boråsklubben Norrby IF blev 1979 Grens sista tränaruppdrag. Där sattes en punkt för en av svensk fotbolls längsta och mest legendariska karriärer.
Över fem decennier banade Gunnar Gren ut en väg som tog honom från Allsvenskan till Serie A, till Milano, Florens, Genua och till synes varenda gräsplan i Göteborgsområdet. Under tiden växte han ut till en gigant och pionjär, firad för sin teknik och blick för spelet, respekterad för sitt ledarskap och sitt gentlemannamässiga uppförande.
Från en gräsplätt i Majorna till Gamla Mässhallen och en bolljongleringstävling, till Ullevi och SM-guld, till Wembley och OS-guld, till San Siro och La Scudetto, till Råsunda och VM-silver, tillbaka till Göteborg och kvartersplaner och gräsplättar. Fotbollen tog Gunnar Gren från Göteborg ut i världen och tillbaka igen.
Gunnar Gren dog den 10 november 1991, 71 år gammal och begravdes på Västra kyrkogården i Göteborg. Den 29 september 1993 avtäcktes hans staty utanför Ullevi. Det kan inte finnas någon som gjort sig mer förtjänt av en staty på den platsen en stadens son, som växte ut till en enorm legendar och verkade för fler Göteborgsklubbar än kanske någon annan utan att bränna en bro någonstans.
“Gunnar har blivit en epok i svensk fotboll, en epok som definitivt gjort en klackspark in i odödligheten.”
— Kerj, i Fotbollboken 1958
