100 år av profiler: Gunnar Nordahl — overkligt bra målskytt som gick i bräschen

Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Nu är det dags för spelaren vars målfabrikation gjorde honom till en legend. Men också en förebild i folkhemmets Sverige såväl som vårt allra första proffs. Gunnar Nordahl gick i bräschen på många sätt.

Söndag i Milano. Det är kväll. San Siro är fullsatt, men deras explosive centerforward Gunnar Nordahl har ont. Efter en smäll i inledningen linkade han omkring utan att kunna göra någon nytta. Ja, förutom att hålla platsen och försöka dra åt sig markering... Någon avbytare fanns ju inte att tillgå. Det är fortfarande oavgjort mot Fiorentina och matchen är snart slut.

Men så... några sekunder före full tid kommer en hög boll dalande från vänsterkanten. Den går faktiskt förbi backen... Plötsligt såg AC Milans firade center chansen. Det onda glömdes bort för några sekunder, han sprintade tre-fyra steg och smällde till bollen innan den tog mark.

En fullträff! Målet avgör matchen och hela San Siro exploderar. Han hade gjort det igen - Il Cannoniere (skyttekungen) eller Il Pompiere (brandmannen) eller Il Bisonte (bisonoxen). Kärt barn har många namn, och få har hållits så kär hos fansen på San Siro som Gunnar Nordahl, men det gällde också på Degerfors Stora Valla och IFK Norrköpings Idrottsparken. Gunnar Nordahl är inte bara en av allsvenskans största spelare genom tiderna, utan också en av Sveriges, Serie A:s såväl som Europas största spelare genom tiderna.

Konsten att stå rätt

Det gyllene ögonblicket mot Fiorentina har Nordahl använt som ett exempel på vad han själv ansåg vara en av hans främsta styrkor i livet - han har stått på rätt ställe när möjligheter eller bollar kommit flygande och dessutom vågat slå till.

Det är en bild som förmedlar ett stort mått av ödmjukhet, vilket också passar in på Gunnar Nordahl, som under 1940-talet och framåt blev en nationalsymbol för den skötsamme, ödmjuke och därmed också framgångsrike medborgaren. En perfekt symbol för det folkhem som växte fram i Sverige.

Sju personer i ett rum och kök

På rätt ställe var han redan under uppväxten. I en barnaskara av tre systrar och fem bröder växte han upp i Hörnefors. Ett litet samhälle i Västerbotten med runt 800 invånare, tre mil från den närmaste staden Umeå. Hela samhället präglades av sulfitfabriken som ägdes av Mo & Domsjö. Familjen Nordahl bodde i det så kallade posthuset. Sju personer i ett stort rum och till det även ett rymligt kök. Mer än så var det inte, men även om det inte fanns något överflöd har Nordahl själv beskrivit det hela som en lycklig uppväxt där de hade vad som behövdes. I 1930-talets Sverige fanns tecken på förbättringar för gemene man och aldrig har väl övergången från ett jordbrukssamhälle till en industrination varit mer påtaglig. Folkhemmet var i sin linda och den arbetande medborgare som kom från de breda folklagren började bli en större och viktigare förebild.

Orimligt framgångsrik brödraskara

Det fanns tre fritidsnöjen för unge Nordahl. Bollsparkning och bad på sommaren samt skidåkning på vintern. Gunnar var nog den mest drivne och bolltokige i syskonskaran. Och då var det ändå en syskonskara som skulle producera fem fotbollsspelare på högsta nivå. Tvillingarna Göran och Gösta spelade allsvensk fotboll med IFK Norrköping. Knut var stjärna i Norrköping, tog OS-guld med Sverige 1948, blev proffs i italienska AS Roma och hann även med några säsonger i Degerfors. Bertil blev också en firad landslagsman med ett OS-guld, men lirade aldrig med Norrköping, utan i Degerfors, som proffs i Atalanta och sedan i Örebro SK. Och så Gunnar då. Den bäste av dem alla.

En nästan bisarr utväxling avseende fotbollstalang, och allt började i Hörnefors IF. En klubb som på grund av Norrlandsfönstret inte kunde ta sig längre upp i seriesystemet än den tredje nivån. På den tiden ansågs Norrland som något smått exotiskt med en nybyggarkultur, lite utanför resten av Sverige. Men framförallt blev det för dyra och långa resor att möta norrlandslagen.

Upptäckten

I samband med att Västerbottens länslag spelade på Zinkensdamm i Stockholm fick övriga Sverige upp ögonen för tre bröder Nordahl - Gunnar, Knut och Bertil. Gunnar var då 17 år gammal och hade redan börjat jobba med olika arbeten knutna till sulfitfabriken. Ryktet spred sig och flera klubbar erbjöd provspel, men det var Degerfors som vann kampen 1940. Ungraren och Degerfors-ledaren Istvan Wampetis hade fått upp ögonen för den explosiva centern med stark fysik, spelintelligens och ett välriktat skott. Det fanns en rad ungrare i Sverige på den tiden, vilka alla bidrog till att modernisera - ja eller revolutionera - svensk fotboll. Fram till och med 1960-talet spelades nog den mest sofistikerade fotbollen i Europa i just Ungern.

Tiden i Degerfors

Det skulle bli fyra år i Degerfors och Wampetis bidrog starkt till Gunnars utveckling. Det var en djupt kunnig tränare som aktivt jobbade med spelarna för att lära ut individuella färdigheter såväl som förståelsen för att fotboll är ett lagspel. För Nordahls del handlade det dessutom om ett osvikligt förtroende från Wampetis sida. Något som ofta är helt avgörande om spelare ska ta stora steg i utvecklingen.

Degerfors kändes som rena rama storstaden i jämförelse med Hörnefors, men det rådde ändå mycket enkla förhållanden. Nästan alla jobbade på Jernverket, vilket underlättade för träningar i dagsljus, då de fick några timmar ledigt. De åkte alltid tåg i tredje klass till matcherna och sparade femman de fick i matpeng till förmån för egen matsäck. Enkla arbetargrabbar som inte klädde sig flashigt, men i välvårdade gångkläder och keps.

Att arbeta civilt vid sidan om fotbollen var nödvändigt då vi inte hade proffs i Sverige. Gunnar Nordahl jämförde senare livet i Degerfors med det som proffs i Italien och menade att det slet rätt hårt att jobba heltid som industriarbetare och på kvällstid som elitfotbollsspelare. Dessutom med en växande familj, då han träffat sin Irma och de hade fått sonen Thomas (även han blev landslagsman i fotboll) och dottern Lotta. Att orka jobba och träna hårt tar ut sin rätt. Å andra sidan menade Nordahl att det kanske ändå var bättre än det “dagdrivarliv” som återstod efter träning i proffslivets Italien.

Nära guld och så landslagsdebuten

Degerfors var ack så nära SM-guld säsongen 1940/41. Det var i princip säkrat, men nerverna spelade dem ett spratt då man förlorade sista matchen mot IFK Norrköping, trots att det hade räckt med oavgjort för att ta hem guldet. Det skulle bli 77 mål på 56 matcher i Degerfors. Dessutom vann han allsvenskans skytteliga 1943.

Gunnar närmade sig landslaget, men fick börja i det så kallade Presslaget, där journalister tog ut en elva som skulle utmana landslaget. Till slut kom debuten för A-landslaget då han 1942 fick möta Danmark. Det skulle bli imponerande 43 mål på 33 landskamper med OS-guldet 1948 som höjdpunkt. Tyvärr blev det inga fler landskamper på grund av flytten till Italien 1949, då Sverige på den tiden inte tog ut proffs i landslaget. Ett något förlegat amatörideal som lättades upp under andra halvan av 1950-talet, men då var det lite för sent för Gunnar Nordahl.

Norrköping vinner dragkampen

Till slut blev det IFK Norrköping som vann dragkampen om spelaren alla lag ville ha. Han med det makalösa målsnittet. I och med det fanns där inte någon broms på framgångarna. Fyra SM-guld på raken från 1944/45 till 1947/48 i en klubb som inte bara var bäst i Sverige, utan det gick även snack om detta “Norcoping” utanför landets gränser, inte minst tack vare många framgångsrika träningsmatcher mot europeiskt toppmotstånd. Gunnar blev dessutom allsvensk skyttekung i tre av de fyra säsongerna och fick mottaga Guldbollen 1947.

Norrköping var en nivå upp, rent professionellt, i jämförelse med Degerfors. Ledarna Nalle Halldén, Sigge Andersson, Torsten Johansson och Lajos Czeisler (ännu en ungrare) offrade all sin tid - och sina liv - till att driva klubben med samma höga ideal som vilken proffsklubb som helst. Laget gick alltid före jaget, då de aldrig tillät divafasoner eller att någon tappade fokus. Gunnar fick även anställning vid brandkåren, vilket var en karriär han såg fram emot. Men livet tog en ny vändning då han efter 92 mål på 93 matcher för Norrköping valde att 1949 bli proffs i italienska AC Milan.

Fröet som såddes

Det var ett stort steg, särskilt som han blev den allra första svensken att ta klivet, något som inte alltid sågs med blida ögon då amatörismen fortfarande hyllades i Sverige. Gunnar var ju tack vare fotbollen redan en berest man och dessutom vida känd även utanför Sveriges gränser. Men steget var ändå gigantiskt för någon som såg som sin framtid att fortsätta inom brandmansyrket efter fotbollskarriärens slut. Som man gjorde på den tiden.

Fröet såddes hösten 1947 när Norrköping mötte Juventus. Centerhalven i Juve - Carlo Parola - hade tidigare lirat med Gunnar i ett Europa-lag som mött England, så de kände varandra sedan tidigare. Just denna kväll snackades det om livet och allt möjligt. Parola berättade också om hur det var att vara proffs. Gunnar kunde inte undgå att slås av de fantastiska förmånerna i jämförelse med livet som fotbollsspelare i Sverige.

Det skulle dröja till 1949 innan Sveriges främste center var redo. Köpesumman landade på 75 000 kr och han fick en hisnande lön på 1500 kr i månaden. En ny era skulle ta vid, då han också skulle ta AC Milan och Italien med storm. Det är dock en annan historia.

Efter nästan tio år i de italienska klubbarna AC Milan och AS Roma, återvände Gunnar till Sverige för att avrunda karrirären som spelande tränare i Karlstad BK. Tränarvärvet fortsatte han med i en lång rad svenska klubbar fram till 1980. Han lämnade jordelivet 1995, 73 år gammal. Vårt första proffs. En gigant i både svensk och italiensk fotboll. Han som alltid stod rätt.