100 år av profiler: Leo Rubio — Supportern som upplät sitt köksbord för AIK:s stadgar
Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Idag gästar AIK-redaktionens Mattias Lundqvist med en text om en riktig supporterprofil: Leo Rubio. Under över 50 år som AIK-supporter har han varit med om det mesta, från att vara med och grunda Black Army till att AIK:s stadgar reviderades på hans köksbord. Supportrar som Leo har en stor del i att Allsven
”Jag är inte värd det”, svarar Leo Rubio på frågan om hur det känns att vara en av allsvenskans hundra profiler i SvenskaFans artikelserie. ”Det finns nog andra som är mer värda att kallas stora profiler än jag”. Vi sitter vid Leos köksbord i hans lägenhet på Heleneborgsgatan i Stockholm. Ett köksbord där, får jag veta, AIK:s stadgar reviderats.
Leo hittar andra namn som skulle kunna finnas med som profiler under allsvenskans första hundra år. Efter lite funderande fastnar han för Amina Abbas. Amina är en ensamstående eldsjäl som i många år varit en viktig person för AIK-fotbolls ungdomsverksamhet, i början ideellt men numer som anställd, samtidigt har hon stöttat sina pojkar. Två killar som de flesta AIK-supportrar idag är välbekanta med - Yasin och Taha Ayari.
Leo nämner ytterligare en stor profil. Leif Karlsson – målvakt i AIK under sjuttiotalets senare del. Leffe har levt nästan ett helt liv i AIK. Från att ha varit ungdomsspelare till att bli A-lagsspelare. Sedan tog han plats i AIK:s ungdomsstyrelse och skapade – tillsammans med bl a Leo Rubio den verksamhetsberättelse för ungdomssektionen som lever vidare än idag – 40 år senare – och som mynnade ut i Sveriges bästa ungdomsakademi.
Nå, den här artikeln handlar ändå om Leo Rubio som allsvensk profil vare sig han anser sig vara värd att kallas sådan eller inte. Ni läsare för bedöma själva. Via en engagerad granne och en kompis i barndomens Rotebro kom Leo i sju-åttaårsåldern till insikt om att det var AIK som gällde. Han fick följa med den där engagerade grannen på fotboll 1971 och några år senare började han söka sig till Råsunda och Hovet på egen hand. På ståplats började embryot till vad som skulle sedan skulle bli Black Army att ta form.
Det var killar som var äldre än lille Leo och han imponerades när han hörde deras snack om att ha varit på bortamatcher. Med frekventa besök på såväl Norra stå som Hovets ståplatsläktare började de äldre killarna lägga märke till Leo , mycket p g a hans – enligt egen utsago – pipiga röst. ”Kolla där, där är ju du, dambasen. Kom och häng med oss”, sa Roger Nilsson och ett par andra äldre grabbar och plötsligt var Leo sin litenhet till trots accepterad i gruppen.
En ung Leo Rubio.
Kompisen i Rotebro och välkomnandet in bland AIK:s äldre fans var startskottet till vad som hittills inneburit 50 år i AIK:s tjänst. Inte i tjänst som anställd utan som hängiven supporter. När vi återkommer till det där med en av de stora profilerna säger han:
”Alltså, jag har ju gjort en del för klubben, förutom att gå på matcherna. Jag har tränat pojklag i AIK, var med i både det inofficiella bildandet – eller framväxandet – av Black Army och i det officiella bildandet den sjunde mars 1981 då jag blev sekreterare och fick medlemsnummer sju”.
Leo fortsätter:
”Jag var med och bildade Den Svarta Massan – iden var inte min, det ska sägas, men jag var nog vad man skulle kunna kalla för motorn. Dessutom var jag den flitigaste medlemsvärvaren. I ”Massan” fick jag medlemsnummer ett, egentligen borde nog Olle Ericsson ha fått det eftersom idén initialt var hans”.
Leos insatser för AIK kryper så att säga fram under samtalet. Han har agerat valberedning vid flera tillfällen, han är tillsammans med Per Krook, Gösta Mölleby och Roger Nilsson textförfattare till AIK:s inmarschlåt – en svensk text till Roger Whittakers ”The last farewell” och har – som sagt – upplåtit sitt köksbord för revidering av AIK:s stadgar.
”Ett inte helt lätt arbete”, minns Leo. ”Man måste förstå vad en idrottsförening handlar om. Här satt styrelseproffs och menade att det är väl enkelt att skriva om paragraf den och den. Vad de inte förstod är att det sätt de ville skriva en paragraf på aldrig skulle ha gått igenom. I en idrottsförening måste man förstå kulturen, inte bara vara en van styrelseperson med näringslivet som referens”.
Ingen har levt igenom och varit aktiv under hela allsvenskans hundraåriga historia. Leo har tagit sig igenom de senaste femtio åren under sitt eget hittills sextioåriga liv. Jag lyfter frågan ifall han tror att det finns någon nu levande människa som sett AIK fler gånger än han själv. Med tanke på att han sedan sent 70-tal kanske missat ett par matcher – hemma, borta,allsvenskan, cupen och försäsongsmatcher inräknat – per säsong (många säsonger har han gått helt rent) – blir svaret aningen förvånande.
”Jag hoppas att det finns sådana som sett mer än jag över tid men det är ju ändå 50 år vi pratar om. På rak arm kan jag säga att Paul Södermark har sett AIK lika länge som jag och troligtvis missat färre matcher än jag så han borde ha sett fler, om inte annat så tror jag att han sett fler internationella matcher. Sedan kan jag tänka mig att det kan vara några till men jag vet inte, trots att jag hållit på så länge så känner jag ju inte alla”.
Undertecknad konstaterar ändå att särskilt många som sett fler matcher kan det inte finnas. Under många år reste Leo Rubio iväg och följde AIK:s träningsläger runt om i Världen. Portugal, Dubai, Singapore och andra ställen har fått besök av honom när AIK sökt sig utomlands för att under försäsonger vässa formen på varmare platser. Leo berättar att han har sett AIK i 32 länder.
Huruvida det finns supportrar till andra lag som sett sitt lag mer än Leo har han ingen aning om. ”Jag känner inga Djurgårdare, jag känner inga Hammarbyare”, säger han med en viss glimt i ögat. Med det sagt byter vi spår och tittar på hur Leo upplever att allsvenskan och supporterskapet har förändrats över tid.
”Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på sådant som 4-4-2, 3-5-2 för att det är inte själva spelet som har fångat mig och fått mig hit. Visst jag tycker att det är en skön konst och jag kan såklart se när det flyter eller när det hackar. Hur laget ställs upp är lagledningens jobb och jag förväntar mig att de behärskar det. Jag är där för att njuta och ha kul men visst, ibland tänker jag – trots min begränsade fotbollskunskap att Vad fan? Varför gör de inte så här? Nu sitter jag tillsammans med folk som är ganska pålästa så lite bättre börjar jag nog bli”.
Leo Rubio med gitarren.
Vad gäller allsvenskans förändringar genom åren – olika antal lag, slutspel, mästerskapsserie, olika kvalvarianter etc. - är Leo på samma linje som de flesta fotbollssupportrar sannolikt är. Han vill ha en rak serie där seriesegraren blir mästare och han anser att nuvarande antal lag, 16, är lagom för allsvenskan.
Kring supporterskapet runt allsvenskan ser han givetvis stora förändringar. Inte minst vad beträffar intresset för såväl vår högsta serie som för svensk fotboll. Svensk supporterkultur är, menar Leo Rubio, långt bättre än vad produkten svensk fotboll förtjänar men det får ändå ses som positivt. Han gör en snabb jämförelse mellan två matcher i Svenska cupen.
”I helgen var jag i Mjällby. Vi AIK:are fyllde vår kortsida. Vad kan vi ha varit? 1000-1500 som reste ner för att se kvarten. I början på 80-talet mötte AIK Landskrona Bois borta i cupen. Jag gjorde mig ledig och reste ner och såg matchen. På plats då var vi tre AIK:are! Den utvecklingen är självklart väldigt positiv”.
Intervjun med Leo Rubio avslutas med sex snabbfrågor:
Bästa spelare du sett i AIK under din tid på läktarna?
Vadim Jevtusjenko
Bästa spelare i något annat lag?
Bosse Larsson
Råsunda eller Friends?
Råsunda, sju dagar i veckan.
Bästa bortaarena?
Kopparvallen i Åtvidaberg.
SM-guld för AIK eller VM-guld för Sverige?
SM-guld för AIK.
Pyroteknik – Ja eller Nej?
Nej.
Med det tackar jag för intervjun och väljer att konstatera – oaktat om han sett AIK flest eller kanske näst flest gånger att: Där AIK spelar, där hittar man Leo Rubio.
Text: Mattias Lundqvist, AIK-redaktionen