100 år av profiler: Afonso Alves — Allsvenskans bäste utlänning någonsin?
Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Idag skriver världens kanske främste Afonso Alves-fan Johan Dykhoff om brassen som tog Allsvenskan med storm.
Om man har den tveksamma smaken att följa mig på det som jag nog aldrig kommer att sluta kalla Twitter så har man troligen noterat att jag verkligen gillar den gamle allsvenske brasseanfallaren Afonso Alves. Mina tweets tenderar att handla till kanske 49 % om MLS, 49 % om Afonso Alves och 2 % om annat. Den här texten ska handla om Afonso Alves, Allsvenskans kanske bäste utländske spelare någonsin.
Först lite bakgrundsfakta om huvudpersonen. Afonso Alves Martins Júnior föddes 30 januari 1981, det vill säga exakt samma datum som bland annat Peter Crouch och Dimitar Berbatov. Afonso är född i Belo Horizonte, vilket är Brasiliens tredje största stad och huvudstad i den kustlösa delstaten Minas Gerais i sydöstra Brasilien. Afonso fick sin fotbollsfostran i Atlético Mineiro, som tillsammans med Cruzeiro är de två mest framstående fotbollsklubbarna i Minas Gerais. Att fotbollsbegåvningen hos Afonso var större än hos genomsnittspersonen visade sig tidigt och han fick därför representera Brasilien på ungdomslandslagsnivå. Att slå sig in i Atlético Mineiros A-lag skulle däremot visa sig vara svårt.
Därför blev det sommaren 2002 aktuellt att den då 21-årige Afonso tillsammans med sin två år äldre lagkamrat Paulinho Guará skulle lånas ut till Atlético Mineiros svenska samarbetsklubb Örgryte, då hemmahörande i Allsvenskan. Först ville dock Örgryte försäkra sig om att de båda anfallarna Afonso och Paulinho var tillräckligt bra för att spetsa till lagets offensiv. Afonso och Paulinho fick därför först provspela med Örgrytes B-lag.
Den första matchen på svensk mark för Afonso och Paulinho blev en B-lagsmatch mot Motala AIF. Matchen spelades 6 maj 2002 på Gamlestadsvallen i Göteborg och de båda brassarna kom att bli matchens solklara huvudpersoner. Slutresultatet kom att bli 15-0 till Örgryte efter sex mål av Paulinho och fyra av Afonso. I en ljuvlig artikel i Offside minns Motalamittbacken Ali Forough tillbaka på den här matchen och säger bland annat att ”Afonso gjorde precis som han ville. Han hämtade bollen långt ner, dansade förbi fem gubbar innan han serverade Paulinho eller gjorde mål själv. […] Paulinho i all ära, det var en bra forward, men Afonso var på en egen nivå. Jag har mött spelare som Andreas Andersson, Stefan Ishizaki och Tobias Hysén – ingen av dem är i närheten. Även om jag blev förnedrad känns det ändå lite coolt att ha mött honom.” I en annan B-lagsmatch kort därpå stod Åtvidaberg för motståndet. Örgryte vann då med 12-0 efter ytterligare sex mål av Paulinho och ett av Afonso. Beslutet att låna in Afonso och Paulinho torde således ha varit tämligen enkelt för Örgryte.
Succén blev sedan omedelbar i Allsvenskan för Afonso. Bland annat stod han för hattrick i båda matcherna mot de blivande mästarna Djurgården under återstoden av den allsvenska säsongen 2002. Afonso skulle komma att fortsätta att terrorisera allsvenska försvarare och målvakter fram till sommaren 2006. Andra halvan av säsongen 2002 och hela 2003 representerade han Örgryte och därefter köptes han av Malmö FF inför säsongen 2004. Där blev det två och en halv säsong och han var en nyckelspelare för Malmö när de 2004 vann SM-guld. Totalt blev det 52 mål på 94 matcher i Allsvenskan för Afonso. Ifall det inte hade experimenterats med att sätta honom på en kant under tiden i Malmö är min gissning att hans målsnitt hade blivit ännu bättre. Sommaren 2006 såldes Afonso till Heerenveen, en klubb som tidigare hade haft stora framgångar med värvningar från de skandinaviska ligorna. Det här skulle sannerligen inte bli något undantag.
I Heerenveen spelade Afonso mer renodlad anfallare än han hade gjort i Malmö FF och hans målgörande tog nu ett par kliv uppåt. Med hjälp av framspelare som Lasse Nilsson, Danijel Pranjic och Ugur Yildirim fullkomligt vräkte Afonso in mål för Heerenveen. Till slut stannade han på 34 mål på 31 ligamatcher säsongen 06/07, bland annat efter fyra mål i ligaavslutningen mot Feyenoord. Han vann skytteligan med tolv måls marginal, vilket ingen har överträffat sedan dess i Eredivisie. Senast någon vann skytteligan i Eredivisie med så stor marginal innan Afonso var Ronaldo säsongen 94/95. Afonso var dessutom bara ett mål ifrån att vinna Guldskon i Europa under den här magnifika säsongen. Francesco Totti gjorde den här säsongen 26 mål för Roma i Serie A, vilket gav 52 poäng i Guldskoställningen. Afonso stannade på 51 poäng, detta beroende på att mål i Eredivisie bara är värda 1,5 poäng styck i Guldskoställningen medan varje mål i Serie A ger två poäng.
Efter skytteligavinnarsäsongen i Heerenveen började det knaka i relationen mellan Afonso och Heerenveen. Afonso hade blivit uttagen i det brasilianska A-landslaget och ville lämna för en större klubb. Detta var inte Heerenveen särskilt intresserade av att tillgodose och Afonso började då göra sig besvärlig för att framtvinga en flytt. Exempelvis dök han inte på den gala där han skulle tilldelas skyttekungspriset och priset för den gångna säsongens bästa spelare i Eredivisie. När Afonso till slut ändå dök upp i Heerenveen för säsongen 07/08 hade han retat upp en inte obetydlig andel av Heerenveens supportrar. Bland annat kunde man under den här perioden höra läktarsånger där Heerenveens supportrar proklamerade hur de menade att Afonsos mamma försörjde sig.
Därför kom det ytterst lägligt när Afonso i sin första match från start den här säsongen gjorde sju (!) mål i en 9-0-seger hemma mot Heracles. Detta var och är fortfarande rekord i nederländsk professionell fotboll och för att Afonso skulle få sig en välförtjänt stående ovation av fansen valde tränaren Gertjan Verbeek att i slutminuterna av matchen mot Heracles ta Afonso av planen, trots att laget inte hade några byten kvar. Afonso satte sig således på bänken och Heerenveen avslutade matchen med tio spelare. Det skulle förvåna mig om en enda Heerenveensupporter lämnade Abe Lenstra Stadion med något annat än en odelat positiv inställning till Afonso efter den här matchen.
Afonsos sju mål mot Heracles ändrade inte det faktum att han ville bort från Heerenveen, och under vintern 07/08 fick han som han ville. Middlesbrough, då hemmahörande i Premier League, slantade upp omkring £12,5 miljoner för Afonso och han blev därmed klubbens då dyraste värvning genom tiderna. Afonsos tid i England började hyfsat. Under sin första halva säsong gjorde han sex mål på elva ligamatcher, varav två kom i en 2-2-match mot Manchester United och tre kom i en 8-1-seger mot det då Sven-Göran Eriksson-tränade Manchester City. Säsongen därpå gick dessvärre mycket sämre.
Afonsos skrala målfacit på fyra mål på 31 ligamatcher bidrog till att Middlesbrough ramlade ur Premier League och under sommaren 2009 jobbade Middlesbrough hårt för att bli av med sin dyre och sammantaget inte särskilt lyckade brasseanfallare. Det ryktades om att det fanns intresse från diverse europeiska klubbar, men flytten kom istället att gå till Al Sadd i Qatar för den då 28-årige Afonso. Än idag brukar Afonsos namn komma högt upp på listor över dåliga värvningar i Premier Leagues historia.
Åren i Qatar kom att innehålla både framgångar och motgångar för Afonso. I Al Sadd blev det tyvärr allt annat än en flygande start och efter bara en halv säsong lånades Afonso ut till ligakonkurrenten Al Rayyan. Där började han likt under tiden i Heerenveen omedelbart ösa in mål och han köptes därför loss av Al Rayyan inför den efterföljande säsongen. Säsongen 10/11 missade han stora delar av på grund av en knäoperation, men totalt blev det två och en halv säsong i Al Rayyan och han snittade bara strax under ett mål per match på 34 spelade ligamatcher. Inför säsongen 12/13 bytte Afonso återigen klubb inom Qatar, denna gång till Al Gharafa. Av skäl som jag inte har lyckats läsa mig till spelade han bara fyra matcher för dem under hösten och vintern 12/13 och sen aldrig igen. Afonso lämnade Al Gharafa sommaren 2013 och han skulle aldrig komma att spela någon mer professionell fotbollsmatch.
Afonso lade inte officiellt av efter tiden i Al Gharafa utan gjorde två mer eller mindre seriösa försök till comeback i Heerenveen. Hösten 2013 besökte han Heerenveen under ett par dagar, initialt med en uttalad avsikt att träna med klubbens juniorer och med förhoppningen att få ett kontrakt. Besynnerligt nog valde Afonso att åka hem till Brasilien utan att ha gjort något träningspass, med den vaga motiveringen att han inte hade den rätta känslan. Två år (!) senare, alltså hösten 2015, var den då 34-årige Afonso tillbaka i Heerenveen igen för att försöka återuppliva karriären.
Denna gång gjorde han faktiskt några träningspass med Heerenveens juniorer, vilket dokumenterades av lokal-tv och det finns rörliga bilder på när han tränar med de gissningsvis hälften så gamla Heerenveenjuniorerna. Efter några dagar i Heerenveen gick Afonso dock ut med ett uttalande på sin Instagramsida som förkunnade att spelarkarriären var över. Man får anta att Heerenveen då hade meddelat att det inte var aktuellt att erbjuda Afonso något kontrakt och att Afonso då själv kände att möjligheterna till att få till en comeback var uttömda. Man ska komma ihåg att Afonso vid det här laget hade varit klubblös i över två år och att han under den sista säsongen i Qatar hade spelat ytterst lite, så han kan inte ha varit ens nära i matchform när han tränade med Heerenveens juniorer hösten 2015.
Vad gör då Afonso idag, som pensionerat fotbollsproffs? Han bor åter i hemstaden Belo Horizonte med sin fru och en liten son. Han har också en nu vuxen son sedan en tidigare relation, som jag tror bor och studerar i USA. Om man följer Afonso på Instagram så kan man konstatera att en stor del av hans tid ägnas åt häng med familjen, att slappa vid poolen, fester med kompisar och inte minst cykling. Någon formell koppling till fotbollen tycks Afonso inte ha idag. Under en period för några år sedan drev han tillsammans med sin bror Alexsander något slags agentur, men den verkar vara nedlagd idag. I en intervju med GP för ett antal år sen, då reportern besökte Afonso hemma i Belo Horizonte, sade Afonso att det kanske hade kunnat vara kul att jobba som tränare men att mängden tid och energi som skulle krävas för att gå en tränarutbildning avskräckte honom.
Jag nämnde lite kort Afonsos landslagskarriär tidigare. Totalt blev det åtta A-landskamper och ett mål för Afonso i Brasiliens A-landslag. Han var en del av den brasilianska trupp som vann Copa América sommaren 2007. Den enda andra spelaren som jag känner till som efter en sejour i Allsvenskan har spelat för Brasiliens A-landslag är den tidigare Helsingborgsmittbacken Leandro Castán. Han gjorde dock bara två träningslandskamper och inga mål. Tyvärr för Afonsos del verkar det som att hans eftermäle i Brasilien efter landslagskarriären inte är särskilt smickrande. Att döma av hur han omtalas på Twitter verkar det som att brasilianska fotbollsfans drar upp hans namn som ett exempel på dåliga spelare som har representerat landslaget. Det verkar även som att ett uttalande från Romário, där han på en fråga om Afonso Alves uttagning i landslaget svarade ungefär ”Vem är det?”, hänger kvar i folks medvetande och har svärtat ned Afonsos eftermäle i Brasilien.
Nu några ord om min relation till Afonso. Jag är född 1987 och var således gammal nog och i tillräckligt mottaglig ålder för att bli förtjust i Afonso under hans säsonger i Allsvenskan 2002-2006. Ändå var det först under hans tid i Heerenveen som jag på allvar blev ett fan av honom. Ganska exakt samtidigt som Afonso lämnade Sverige för Heerenveen tog jag studenten och på mitt första någorlunda riktiga jobb efter gymnasiet minns jag att jag gick runt och storögt berättade för mina fotbollsintresserade kollegor om att Afonso hade gjort mål nu igen den gångna helgen, ofta mer än ett mål dessutom.
Afonsos extrema målfacit i Heerenveen gjorde verkligen ett starkt intryck på mig. Det kändes smått overkligt att en spelare som precis hade lämnat Allsvenskan gjorde sådan succé i vad som i något slags objektiv mening anses vara en bättre liga. Att Afonsos karriär dalade så snabbt efter tiden i Heerenveen tycker jag verkligen är tråkigt. Hade han gjort ett smartare klubbval än att gå till ett halvdassigt Middlesbrough i januari 2008 så tror jag att han hade presterat bättre och under fler säsonger i Europa än vad som nu blev fallet. Han flyttade som sagt till Qatar som 28-åring och han spelade det som skulle visa sig bli sin sista professionella match när han precis hade fyllt 32.
2017-2019 gjorde jag en podcast på temat Afonso Alves, givetvis vid namn ”Afonso Alves-podden”. Alla avsnitt handlade inte exklusivt om Afonso, men jag intervjuade bland annat ett antal gamla lagkamrater till Afonso och då bjöds det på många intressanta anekdoter och fakta om honom. Podcasten går fortfarande att lyssna på och några avsnitt som kan vara särskilt intressanta om man vill veta mer om Afonso är avsnitten med Lasse Nilsson, Tommy Naurin, Markus Johannesson, Jeffrey Aubynn, Henrik Brandão Jönsson, Daniel Lohm och Alf Westerberg. Bland favoritanekdoterna från podden kan nämnas att Tommy Naurin berättade att Afonso är en sån person som inte behöver ställa en väckarklocka, utan han vaknar av sig själv i rätt tid.
Jag hade en förhoppning om att avsluta Afonso Alves-podden med ett avsnitt där jag intervjuade Afonso. Detta såg ett tag ut att lösa sig då jag lyckades få kontakt med Afonsos tidigare nämnde bror. Jag fick ett telefonnummer av honom som han påstod var till Afonso och som jag kunde vända mig till via WhatsApp. Jag fick dock aldrig något svar på de meddelanden som jag skickade där. Jag minns hur oerhört pirrig och uppspelt jag kände mig när intervjun med Afonso såg ut att bli av, så en del av mig tycker förstås att det är tråkigt att det sket sig. En annan del av mig tycker dock att det finns ett poäng med att Afonso aldrig själv var med i podden. Därigenom bibehålls ett slags mystiskt skimmer runt honom och det finns även något slags komiskt inslag i att i 55 poddavsnitt tassa runt huvudpersonen och prata om honom, men aldrig med honom.
Min fäbless för Afonso Alves har smugit sin in i mitt vardagsliv på olika sätt. I en bostadsrättsförening som jag fram till nyligen bodde i hade vi sexsiffriga kodlås istället för nycklar till ytterdörren. Jag valde som kod till min ytterdörr 003134, vilket var en homage till att Afonso på 31 matcher gjorde 34 mål under sin skytteligavinnarsäsong i Heerenveen. Som så kallad masterkod, som man använde för att byta kod till dörren, hade jag Afonsos födelsedatum 810130. På motsvarande sätt ser jag till att om möjligt välja Afonso Alves-relaterade nummer på skåp i omklädningsrummet när jag går på gymmet. Favoriterna är 34 (antalet mål han vann skytteligan på i Heerenveen) och 7 (antalet mål han gjorde i matchen mot Heracles). När jag går på lunchrestauranger som har ett sånt system med numrerade skyltar, så att serveringspersonalen ska se vem som ska ha vilken mat, så hoppas jag alltid att jag ska få en nummerskylt med ett Afonso Alves-relaterat nummer. Om jag då får exempelvis skylt nummer 7 så knyter jag näven lite diskret och tänker på det numret som något slags Afonso-hyllning.
Jag inledde den här texten med att kalla Afonso ”Allsvenskans kanske bäste utländske spelare någonsin.” Det är förstås svårt att i objektiv mening fastslå om han är eller inte är det, men dels sett till hans nivå under tiden i Allsvenskan och dels sett till vad han presterade senare i karriären torde han tillhöra toppskiktet. Alf Westerberg sade i Afonso Alves-podden att ”under den tid som jag kan överblicka är han bland de största begåvningarna som har spelat i Allsvenskan”. Och för att titta på hårda fakta - hur många ex-allsvenska spelare har vunnit en europeisk skytteliga med fler gjorda mål än antalet spelade matcher? Hur många ex-allsvenska spelare har gjort mer än hälften av sitt lags mål under en säsong i en europeisk liga? Hur många ex-allsvenska spelare har gjort sju mål i en europeisk ligamatch? Hur många ex-allsvenska spelare har spelat A-landskamper för Brasilien och vunnit Copa América? Hur många ex-allsvenska spelare har gjort två mål i en match mot Manchester United? Hur många ex-allsvenska spelare har gjort hattrick mot Manchester City? Och så vidare, och så vidare.
Vi ska vara väldigt, väldigt glada över att vi fick ha Afonso Alves i Allsvenskan. I dessa tider när framträdande spelare knappt hinner lyfta av väskan från bagagebandet på Arlanda, Landvetter eller Malmö flygplats innan de har sålts vidare för en massa miljoner ska vi dessutom vara extra glada över att vi fick ha Afonso i Allsvenskan så länge som fyra år.
