Hundraårskalendern lucka #15: Elof och Gunnar Ericsson – lagbyggarna
Allsvenskan har firat 100 år och det lackar mot jul. För att fira av jubileumsåret och fira in julen gör vi på SvenskaFans en julkalender. Bakom varje lucka döljer sig en allsvensk profil vi minns, häng med hela vägen fram till julafton. Bakom lucka 15 finns Elof och Gunnar Ericsson, som tog Åtvidabergs FF till ofattbara framgångar.
Far och son Ericsson stod under flera decennier som ledare för ett av Sveriges största företag, men också bästa fotbollsföreningar. Åtvidabergs FF blev framgångsrikt tack vare Elof och Gunnar Ericssons oändliga engagemang. Två företagsledare vars engagemang i bygden Åtvidaberg var minst lika stort som för företaget Facit.
Pappa Elof kom från en arbetarfamilj, men fick möjlighet att läsa på ett handelsläroverk. Därefter hamnade han som tjänsteman på en rad olika företag för att till slut bli verkställande direktör för AB Åtvidabergs industrier 1922–1952 och därefter styrelseordförande för Åtvidabergs AB. Han var ordförande i Träindustriförbundet 1941–1948 och var även ordförande i Svenska Fotbollförbundet 1937–1949. Med andra ord blev Elof Ericsson en mycket inflytelserik person för svensk fotboll som helhet. Men passionen fanns för Åtvidabergs FF och han la grunden för något som sonen Gunnar Ericsson sedan byggde vidare på.
Under 1930-talet växte verksamheten i det av Elof styrda Facit kraftigt tack vare produktion av kontorsmaskiner, framförallt räknemaskiner. Men i början av 1970-talet - då Gunnar tagiot över - skedde ett teknikskifte där elektroniska maskiner tog över. Facit hann inte ställa om och köptes upp av Electrolux 1972 och en era av det starka företaget på bygden som också sponsrade fotbollslaget var över. På 1960-talet hade klubben formats av tränare som Bengt "Julle" Gustavsson, där spelarna fostrades med att springa Bysjön runt tills de spydde och bollen brukades endast på söndagar när det vankades match. En för alla, alla för en. Klassiskt svenskt på den tiden. Ingen skulle växa sig för stor. När "Julle" lämnade tog man med sig denna anda, men började jobba mer med boll.
Åtvidaberg tog sig upp till Allsvenskan 1967 efter 2-0 mot Sandvikens IF hemma på Kopparvallen. Därefter skulle klubben ta två titlar i Svenska Cupen (1970 och 1971) samt två SM-guld (1972 och 1973). Dessutom slogs regerande cupvinnarcupmästarna Chelsea ut ur just Cupvinnarcupen 1971/72. Åtvidaberg tog sig sedan till kvartsfinal, där östtyska Dynamo Berlin blev för svåra. Men den största prestationen var när man 1973/74 pressade FC Bayern München till straffsparkar i Europacupen. En extrem prestation med tanke på att FC Bayern skulle gå vidare och dominera Europa kommande år.
Till VM 1974 fanns där inte mindre än sju spelare som spelade eller hade spelat med Åtvidaberg. Ralf Edström, Roland Sandberg, Jan Olsson, Kent Karlsson, Jörgen Augustsson, Benno Magnusson och Conny Torstensson.Den bruksmentalitet som Åtvidaberg stod för speglade på många sätt förbundskapten Georg “Åby” Ericsons syn på fotbollen såväl som samhället som helhet. Tillsammans med fotbollsideologen Lars “Laban” Arnesson, som stod för det taktiska tänkande i landslaget, passade Åtvidabergspelarna som handen i handsken. Till skillnad från kommande VM 1978 då Malmö FF dominerade i landslaget vilka stod för en fotboll som “Åby” avskydde.
Facit med Elof och Gunnar Ericsson i spetsen var ett utmärkt exempel på hur fotbollslag byggdes på den tiden. Dessutom ofta med hjälp av en värvningsansvarig, vars engagemang sträckte sig betydligt längre än till några monetära belöningar. I Åtvidaberg fanns Lasse Spjuth som åkte runt och förde anteckningar i sin svarta bok i syfte att dammsuga omgivningen på talanger. Exempelvis värvades unge Benno Magnusson (Roger Magnussons lillebror) från lilla Blomstermåla till Åtvidaberg. Spjuth försåg 16-årige Benno med ett inackorderingsrum hos en gammal dam, då de upptäckte att tonåringen inte klarade sig själv. Kunde inte koka kaffe eller steka ett ägg. Några pengar handlade det inte om för den unge talangens del. Benno själv trodde nog att det räckte med fagert tal och en snaps till maten för att övertala hans pappa.
Gunnar Ericsson konstaterade att om han fick välja mellan att till Facit rekrytera en idrottsman jämfört med en icke-idrottsman, allt annat lika, så valde man idrottsmannen i syfte att få in elit för att stärka bredden i företaget, klubben och samhället. Bredden var det centrala. Nu är det nog tvärtom, bredden förser eliten så länge den anses tillräcklig.
Dessutom handlar fokus enbart om fotbollsprestationer där de bästa spelarna isoleras alltmer i en tillvaro som ligger allt längre från vanliga människors liv. Två olika och tidstypiska fenomen med lika olika konsekvenser, både positiva och negativa. Under 1960- och 70-talet tilläts inga växa till himlen. Alla skulle vara lika. Den som växte sig för stor trycktes ned. Laget före jaget. Kollektivet var viktigast. Idag är det nog tvärtom. Du får växa till himlen om andra tror att du kan. Men en sak är säker, Åtvidabergs FF har satt ett stort och viktigt avtryck i svensk historia. Gunnar blev som sin far också ordförande i Svenka fotbollsförbundet 1970 - 74 och sedan ledamot i internationella olympiska kommittén 1965 - 1996. Han dog 2013 vid 94 års ålder, men så länge Gunnar levde ringde han alltid till Åtvidbergs kansli i samband med match för att få den senaste uppdatering, trots att han själv kanske inte kunde närvara.
